Nu börjar jag känna av abstinensen och då är det ändå bara två dagar kvar. När jag inte tränat på en viss tid har jag en tendens till att bli deprimerad och må dåligt. Har känt av det lite smått nu och natten var ganska jobbig då jag inte kunde slappna av. Jag skickade ett god natt-sms till Niklas vid 02:30, men jag kunde fan i mig inte somna. Vet inte vad det var som var fel, men jag kunde verkligen inte slappna av och sova. Låg och vände mig hela natten.

För en liten stund sedan kändes allting så hopplöst och jag började tänka saker som jag lovat mig själv att inte tänka. Det slutade med att jag fick sån panik att jag började gråta. Efter att ha lyssnat på lite musik och pratat med Niklas kändes det genast lite bättre och jag hoppas att jag bara är nere pga. att jag inte fått träna på ett tag. Stygnen ska ut på tisdag och det är träning på onsdag, så jag hoppas att jag kommer att må bättre efter det.

Jag tror att jag är lite stressad över det här med flytten också. När jag tänker efter vet jag inte hur jag ska ha råd med allting. Mamma och jag diskuterade det lite och jag kommer att få ta deras hörnsoffa eftersom de ska köpa en ny i sommar strax innan jag flyttar. Den är ful, men den får gå ändå. Jag har ingen lust att skita ut 3500:- för en soffa med schaslong. Pengar som jag inte har. Hon erbjöd mig även vårat vardagsrumsbord, men jag tycker att det är för risigt och framförallt för högt. Har även bestämt mig för att ta med mina sängmadrasser, men köpa ny stomme. Resten får jag köpa själv, men det är det värt :) Det blir lite billigare iaf.

Det blev helt enkelt för mycket nu då jag har en hel del att tänka på. Jag får hoppas att det går över på onsdag när jag fått träna lite. Har haft sånt dåligt samvete över att jag inte kunnat träna. :(

Som jag nämnde tidigare så skulle släkten komma idag. De kom 1 ½ timme för sent då farmors bil hade pajjat när hon skulle åka, så de kom lite senare. Jag trodde helt ärligt att de inte skulle komma överhuvudtaget, men de gjorde det.

Vi fikade och pratade som vanligt, fast det gick väl inte sådär jättebra. När man har släkten hemma och blir "för" många skriker alla i munnen på varandra och man får inte en syl i vädret. Jag tycker att det är sååå irriterande. Därför jag inte kommer att bjuda hem släkten så ofta när jag bor i Falun. Jag är en sån som tycker om lugn och ro.

Presenter fick jag, men vet inte om det var någonting att hurra över. Jag fick 400:-, sockor och två ljusstakar. Farmor och jag ska ut någon dag och titta på lite porslin som jag kan ta med mig till Falun. Vill ha matchande tårtfat i glas till tallrikarna jag fick för något år sedan.

Ja. Dagen var inte så märkvärdig, utan det var bara lite fika med släkten. Nu sitter jag trött vid datorn då jag hade svårt att sova inatt eftersom jag tänkte på Niklas. Kändes lite tomt och kallt utan honom, så kunde knappt sova :(

                                 

I eftermiddag kommer släkten på besök för att fira min födelsedag i efterskott. Jag är inte särskilt peppad och hade hellre legat i sängen resten av dagen. Har ingen lust alls av någon anledning. Jag ska inte säga att jag känner mig deppig, men jag har ingen större lust att träffa massa folk idag.

Det är klart att man ska ta tillvara på såna här tillfällen när man ändå kan. Jag har alla släktingar kvar så jag har ofta fått höra att jag ska vara glad över det och göra det bästa av det. Så jag får försöka le och se glad ut när släkten kommer. Är dock lite orolig över att pappas moster ska komma hit. Hon ringde för någon dag sedan och frågade när kalaset började osv. Hon har inte brytt sig sen vi var riktigt små och skulle hon ringa på dörren kastar jag ut henne. Det känns som att hon har en baktanke med att komma hit och jag vet att hon bara skulle förstöra allting, vilket jag inte har någon lust med. Det är jag som fyllt år och bestämmer vilka som får kliva innanför dörren och hon är inte en av dem. Hon har betett sig förjävligt mot pappa den senaste tiden, så jag vägrar släppa in henne.

Jag tror att födelsedagsfirandena kommer att bli mycket roligare när jag har egen lägenhet. Risken är nog ganska stor att jag inte kommer att bjuda hem släkten så ofta, utan det blir nog att man bjuder hem sina närmsta vänner istället. Det blir en annan sak liksom. Jag har dessutom aldrig bjudit hem någon på det sättet trots att jag bodde hemifrån i 3 år.

Till hösten är det bara lillebror som bor hemma eftersom syrran flyttade till Kumla i förrgår och jag flyttar till Falun. Därför blir det lite svårt att komma hem när någon fyller år eftersom jag kommer att ha ganska mycket att göra. Eftersom jag inte skött skolan sen jag gick på innebandygymnasiet tänkte jag verkligen ta tag i det här och skärpa till mig. Så det kommer framför allt bli mycket pluggande, men också mycket innebandy. Den här gången tänker jag fan i mig nå mitt mål! Jag var så otroligt nära förra gången och eftersom jag utvecklats så mycket sen sist hoppas jag såklart på att jag går hela vägen denna gång.

Det är inte så att jag kommer att vara upptagen dygnet runt, utan det finns tid över såklart ifall det skulle vara någonting :) Jag kommer inte att stänga in mig i ett liv med pluggande och innebandy, utan jag vet att det finns ett liv utanför också.

De senaste dagarna har jag funderat lite över när jag skulle få träffa Niklas igen. Jag frågade då honom rakt ut om han fortfarande ville träffa mig och han frågade då om jag ville komma upp redan på kvällen. Jag fick då låna pengar av mamma och satte mig på första bästa buss.

Det var tänkt att jag skulle skicka ett sms till honom när jag var framme, men jag ville överraska honom och knatade hem till honom och ringde på dörren. Tyckte att det var roligare att komma bara sådär. Inget roligt om han visste ungefär när jag skulle komma.

Han berättade att varje gång man hörde klackar i trapphuset så trodde han att det var jag och att jag snart skulle ringa på dörren. Hihi, sötis da. ♥ Det tar jag som ett tecken på att han såg fram emot att jag skulle komma.

Vi pratade, tittade på film och myste som alltid. Vi tittade på Sommaren med Göran. Jag hade endast sett reklamen, men tyckte att filmen var ganska bra. När filmen var slut lade vi oss i sängen och tittade vi på tv. Det slutade med att Niklas somnade (minns inte om det var under Scrubs eller How I met your mother). Han låg och snarkade lite sött och hade armen runt mig och huvudet på mitt bröst. Otroligt mysigt :)

Förra gången jag sov där låg vi båda vakna hela natten, men inatt lyckades Niklas somna iaf. Jag försökte att hålla mig på avstånd så att han skulle få sova. Jag är så pass ljuskänslig att det tyvärr inte gick, men det var värt det eftersom jag fick ligga intill honom hela natten.

Det var sagt att vi inte skulle träffas förrän han blev frisk, så det var otroligt gulligt av honom att orka "stå ut" med mig trots att han inte frisknat till än. Vi får ta och laga mat när han blivit frisk istället. Vem har lust och ork att stå och laga mat när man är sjuk?

Jag hade iaf jättetrevligt och det var så mysigt. Trivs verkligen i hans närhet eftersom han är en sån fin kille.

Tack för ännu en mysig kväll, sweety. ♥

De senaste dagarna har jag setat mycket vid datorn då jag har skrivit ett brev till kommunen. Eftersom Smedjebacken och Falun inte har något avtal med varandra (idrottsprogrammet) så måste jag ha speciella skäl för att få gå där. Jag har sökt till programmet två gånger och blivit antagen båda gångerna. Jag söker nu en tredje gång och om jag blir antagen kommer jag att fullfölja skolan och ta studenten i Falun :)

Gymnasieansökningarna ska ju egentligen varit inne i November första gången för att sedan få preliminärbesked i april. Jag sökte dock ungefär vid den här tidpunkten förra gången (då jag tackade nej för att jag hann flytta till Nybro). Eftersom jag skrivit klart brevet till kommunen tänkte jag skicka in det + gymnasieansökan så snart som möjligt. Jag kommer då att få två papper: ett papper där kommunen ger besked om de betalar för utbildningen eller inte. Sen kommer intagningsbeskedet från Falun.

Jag tror och hoppas på att jag blir antagen en tredje gång. Det känns bäst att få det gjort så att man kan få ett besked så snart som möjligt. Blir jag antagen har jag ju lite som jag måste planera.

Så i veckan tänkte jag skicka in alla papper. :) Wish me luck!

                               


Idag var jag på min andra fotosession hos Håkan då han fått ett återbud. Eftersom mina föräldrar inte hade någon möjlighet att skjutsa kom han till Smedjebacken för att hämta mig. När vi satt i bilen påväg ut till hans "studio" säger han:"Jahapp, när ska du bli tillsammans med Rasmus igen da?". 

För det första så kommer det ALDRIG att hända. Det knäckte mig när han lämnade mig efter 2 ½ år och det tog mig lång tid att komma över honom. Jag vill inte bli lika sårad och tänker därför inte utsätta mig för samma sak igen. Dessutom känner jag ingenting för honom längre då jag gått vidare i livet. Skulle han någonsin komma tillbaka skulle jag avböja och säga att han hade sin chans. Man får bara en chans med mig, så det gäller att ta den när tillfället väl finns.

För de andra så visste jag inte att Håkan visste om mitt och Rasmus förhållande. Han hade tydligen sett oss vid badplatsen i Björsjö. Häftigt att han ens kom ihåg det och kände igen mig eftersom det i mars är 3 år sedan han gjorde slut med mig. Om jag inte minns fel var vi vid badplatsen -06 sista gången. Tänk vad tiden går fort :O Det känns som att det var igår blev tillsammans. Det var som jag skrev i föregåenden inlägg: tiden går ju så snabbt så man hinner fan inte med.

Fotograferingen gick iaf bra och bilderna blev bättre än förra gången, vilket är ett plus :) Det kunde iofs inte bli så mycket värre än sist då jag såg ut som en uppblåst... jag vet inte vad.... Ser fram emot att få se bilderna. Har endast fått smygkika på dem, men han ska ju ändra ljus på dem så att de får lite mer karaktär.

N, nu får du se till att bli frisk! Vill ju träffa dig snart (!!!!!) ♥

"det är inte så mycket tid som du tror att ordna upp det igentligen, du måste börja söka lägenhet nu om du ska ha en för lägenheter i falun är inte så lätta att få och eftersom det snart är studenten så kommer det bli ganska många tomma lägenheter, men dom lägenheterna kommer nya ettor vilja ha, så man måste vara snabb. du måste vara medlem på kopparstadens hemsida för att få poäng, så du får en lägenhet lättare. just so you know"

Amanda, du behöver inte vara ett dugg orolig. Jag vet att Kopparstaden använder sig av köpoäng eftersom jag redan har hyrt lägenhet hos dem. När jag fick min förra lägenhet hade vi kommit upp i ca 140 poäng. Nu har jag varit registrerad så pass länge att jag har över 380 poäng. Jag har även kollat så att de godkänner min inkomst, vilket de gör. Så det kommer inte vara några som helst problem för mig att få en lägenhet. :)

För lite mer än 2 år sedan skadade jag en axel då R blev arg, lyfte upp mig i fötterna och kastade mig på golvet. Han kastade mig rakt ner i en fåtölj som jag ramlade ur. När jag skulle ta i golvet med händerna hamnade jag snett vilket ledde till att jag skadade både högra långfingret (som nu är lite snett) och min högra axel.

Jag hade endast ont i fingret efter händelsen, men fick inga problem med axeln. Den senaste tiden har jag dock märkt av den och har inte kunnat göra vissa saker. Jag kan t.ex. inte göra armhävningar längre, inte ligga på den för länge och det gör ont när jag sitter med händerna i kors. Jag har ont från bh-bandet och ner på halva armen.

När jag ändå var till vårdcentralen igår passade jag på att få den undersökt. Min läkare tror att en sena ligger i kläm pga. fallet. Att den har hamnat mellan nyckelbenet (som sträcker sig ända ut till axeln) och något annat ben - minns inte riktigt vilket.

Eftersom läkaren tyckte att jag skulle försöka leva som vanligt struntade jag i att fråga efter ett sjukintyg till rättegången. Om det blev värre skulle jag dock höra av mig igen.

                                      


När jag gick och lade mig igår var jag ganska nere och det slutade med att jag faktiskt grät en skvätt. Hade så mycket tankar i huvudet och var så otroligt rädd. Det händer ibland att man har för mycket tankar att bägaren rinna över. Grät mest över att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig med saker och ting, så det är ingenting tråkigt som har hänt. Kan vara skönt att få gråta lite ibland och lätta på allting.

Idag har jag iaf varit på väldigt bra humör. För första gången på tre nätter har jag faktiskt kunnat sova trots att det kändes lite kallt och tomt. Natten till igår låg jag sömnlös eftersom jag var lite nervös och inatt lyckades jag nog somna pga. att jag kände mig så varm och glad inombords. Låg och dagdrömde lite grann och det var nog det som fick mig att somna till slut.

Har fått höra jättefina saker inatt som har hållit mitt humör uppe hela dagen. Trodde aldrig att jag skulle få höra någonting sådant av någon, men nu fick jag göra det. Det känns extra speciellt eftersom det var från någon jag tycker otroligt mycket om. Kan säga att jag känner mig både omtyckt och speciell på något sätt. Lite svårt att förklara ♥

                                                   


Träningen idag gick förvånansvärt bra. Det gick bra redan vid uppvärmningen, vilket kändes skitbra. Vi körde alla möjliga övningar och när vi körde en anfallsövning gjorde jag otroligt fina räddningar. Det sved som satan, men det var det helt klart värt. En av våra tränare sa att det är synd att det inte finns pris för bästa räddning.

Det kändes jättebra idag och jag har ingen aning om vad det var med mig. Måste vara någonting som hänt, för såhär bra brukar det inte gå när jag tränar med Harnäs. Får försöka se det som någonting gott och bara njuta av det medan det varar.

Som jag skrev tidigare efterlyste jag någon att låna pengar av då jag ville åka till minneslunden på Kims födelsedag. Jag har nu fått låna pengar av min kompis Olle och jag är jättetacksam för det. Det betyder jättemycket för mig att få åka till Falun så jag kan få gråta ut lite.

Det är den jobbigaste dagen på året för mig, men jag vill ändå åka dit och visa att jag fortfarande bryr mig. Att sorgen och saknaden fortfarande finns kvar. Att den alltid kommer att finnas där även om jag en dag lär mig att leva med det.

Jag ser fram emot morgondagen även om jag vet att den kommer att bli otroligt jobbig. Det kommer dock att gå bra. Jag vet att jag kan vara stark när det väl gäller och jag gör så gott jag kan för att inte låta det här bryta ner mig.

Tack Olle, för att du gör det här möjligt för mig.

Jag förstår inte varför folk alltid ska klaga på mig. Det spelar ingen roll vad jag gör, utan folk ska alltid lägga sig i och sparka på en när man redan ligger ner.

Jag tycker att det är så lågt att skälla på mig angående det här med Kim. Jag vet att hon inte klassades som ett barn i praktiken (utan bara som ett foster), men för mig var hon ett barn redan vid befruktningen. Bara för att jag valde att göra abort har folk ingen rätt att gå till attack mot mig för att jag kallar Kim för mitt BARN. Jag vet att det finns de som förlorar sina barn under graviditeten, men bara för att jag valde att ta bort mitt så kastar folk skit på mig. Ni har INGEN rätt att göra det!

Ni skulle bara veta hur det känns att behöva ta bort sitt efterlängtade barn pga. att hon svävade i stor fara. Det är minst lika jobbigt som att förlora ett barn under själva graviditeten. Enda skillnaden var att jag valde att låta mitt barn att somna in. Jag tror inte att det finns många som kan tänka sig in i min situation, men jag tror att de flesta faktiskt hade gjort samma val om de var jag.

Jag kommer alltid att se Kim som mitt barn och jag tänker inte låta någon ta det ifrån mig.

På tisdag väntar en av de jobbigaste dagarna på året för mig. Då är det nämligen Kims beräknade födelsedag och detta år skulle ha blivit hennes 1-årsdag. Jag vill av hela mitt hjärta åka dit, men problemet är att jag inte har några busspengar. Har frågat jättemånga om de kan tänka sig att låna ut 200:- tills den 31:a, men ingen som har haft någonting att låna ut. Jag börjar därför bli ganska panikslagen eftersom jag känner att jag ska till minneslunden till varje pris.

Det är inte ofta jag är där och den 19:e är den viktigaste dagen på året. Jag måste åka dit och visa mitt stöd annars kommer jag att få ångest, vilket inte är särskilt roligt. De som varit med mig under den jobbiga perioden vet vad Kim betyder och hur viktigt det här faktiskt är för mig.♥

Finns det ingen god själ som kan tänka sig att låna ut 200:- till mig så att jag får åka och fira mitt älskade barns födelsedag?

Nu när det är nytt år har jag börjat inse saker och ting. Jag vill inte vara den jag tidigare varit, utan jag vill bli en bättre verision av mig själv. Som Ni vet har jag haft problem med saker och ting, men sen det nya året kom känner jag mig som en ny människa. Jag ser annorlunda på livet nu, vilket känns jättebra. Mitt nya motto är t.ex. "Never let the fear win". Jag tänker inte låta mina rädslor hindra mig längre, utan jag tänker kämpa på.

Jag anser att jag varit en ganska dålig vän och har därför umgåtts med två stycken denna vecka. Det är på tiden att jag visar mina vänner hur mycket de betyder för mig och jag har nu startat lite smått.

I början av veckan var jag hemma hos Mattias B. Vi tittade på en film med Robert Gustafsson (hotelliggaren). Jag har sett den en gång tidigare, men det var så länge sedan så vi tittade på den igen. Den är grymt bra och jag skrattade så jag hade ont i revbenen. Om ett gott skratt förlänger livet så kommer jag att leva i minst 100 år xD Utöver det så lyssnade vi på musik och tjålade skit medan vi kollade igenom gamla skolkataloger. Snacka om flashbacks, alltså. Gud, hur man har sett ut en gång i tiden. Det var nästan lite skrämmande att se, men kul såklart.

Igår kväll var jag även hemma hos min barndomskompis Mattias F. Om jag inte minns helt fel så var det ca 1 år sedan vi gjorde någonting tillsammans, så det var bara roligt. Jag hade med mig ett antal dvd-filmer och vi valde att titta på Bedtime Stories. Den hade jag faktiskt aldrig sett förut, utan jag hade bara sett reklamen. Filmen var jättebra och Adam Sandler är kung! Han är grym i nästan alla filmer han är med i. Samma som med Jim Carrey. Bästa skådespelarna ever!

Annars så tjålade vi lite skit och gamla minnen. Jag var hemma hos Mattias i lite mer än 5 timmar, sen gick jag hem. Ganska skönt att det bara är 5min emellan oss. Då slapp jag frysa ihjäl på vägen hem :)

Nästa vecka ska jag också träffa lite folk, vilket jag ser fram emot. Ska vara med Madde och hon ska eventuellt sova här. Det kan vara skönt för henne att komma bort från allting nu när hon har det jobbigt, så hon får sova här någon natt så kan vi tjåla lite skit, kolla på film och bara ha det kul som vi alltid har ♥

Vill visa att jag förändrats, så det blir nog mycket tid med vänner och så nu med tanke på att jag inte funnits där så mycket tidigare av olika anledningar. Det får vara slut på det nu!

Jag har funderat lite grann över min framtid och det är nu bestämt att jag ska gå i Falun till hösten. Det är dags att jag tar tag i det här med skolan och jag tror att det är lättare att få ett slutbetyg via gymnasiet än via komvux, så jag satsar på att gå tillbaka till innebandyprogrammet.

Eftersom jag inte har gått i skolan på 9 månader känner jag mig äntligen redo att ta tag i det här. Det är dags att jag får en vardag istället för att sitta på mitt feta arsle dag ut och dag in. Är så trött på det, så nu vill jag ut i världen och göra lite nytta för ovanlighetens skull.

Under större delen av min uppväxt drömde jag om att få gå på innebandyprogrammet och jag tänker nu fullfölja min dröm. Ingenting ska få stoppa mig denna gång! Det spelar ingen roll om knäna kommer att krångla denna gång också. Då får jag gå till en sjukgymnast så jag lär mig hur jag ska använda knäna utan att få ont.

Trots att det är flera månader kvar tills skolan börjar har jag varit ute och kikat på lägenheter eftersom det kan vara bra att veta priser m.m. Jag har ingen aning om jag kommer att bo själv eller med en kompis. Det hade varit både billigare och roligare att bo med någon :)

Nu ska jag bara få kommunen att godkänna min ansökan, vilket inte borde vara nåra problem eftersom de godkänt den två gånger redan. Så nu är jag riktigt peppad alltså!  

Jag har setat och tänkt över mitt liv de senaste dagarna och försöker att komma på vad jag ska göra av det istället för att bara sitta hemma hela dagarna till ingen nytta. 

Efter att ha blivit nekad studier av komvux pga. min ålder funderar jag nu på om jag ska söka till innebandyprogrammet igen och gå klart en gång för alla. Jag hoppas att kommunen går med på det eftersom det trots allt är dem som betalar utbildningen. Nekar de måste jag försöka att hitta någon att bo hos i Falun under 2 år, vilket kan bli svårt. Det är sista utvägen för att jag ska få kunna avsluta mina studier på Lugnetgymnasiet. Saknar programmet något enormt, så jag vill verkligen gå klart. Har ett tag på mig att ordna upp det eftersom skolan inte börjar förrän i augusti.

Jag har kommit fram till att jag varit alldeles för snäll mot mina pojkvänner med tanke på att jag gett upp så mycket för dem. Det får jag lida för nu, vilket (ursäkta språket) suger! Jag förstår inte hur jag kunde vara så jävla korkad att ge upp en så stor sak som skolan. Det är i princip hela ens framtid. Iaf i dagens samhälle.

Jag måste ta tag i det här nu eftersom jag snart är för gammal för gymnasiet. I höst har jag 2 år på mig att gå ut gymnasiet och det är precis hur lång tid jag har kvar, så det gäller att rappa på.

Strax efter att jag gick och lade mig igår började jag tänka på Kim och det slutade då med att tårarna sprutade. Jag låg nämligen och tänkte på vad jag gjort de senaste dagarna och skämdes lite grann över att jag inte kunde stanna på minneslunden mer än någon minut trots att jag  var där två gånger förra helgen. Jag fick dåligt samvete och började därför att gråta.

Jag vill visa Kim att jag älskar henne och att jag saknar henne av hela mitt hjärta. Det kändes inte som att jag visade det när jag var på minneslunden sist eftersom det blev såna korta visiter. Visst, jag grät sist jag var där, men inte så mycket som jag ville. Jag skulle ha stannat lite längre och bara låtit tårarna spruta istället för att låta de göra det inatt.

Om jag hade valt att behålla Kim så skulle hon ha blivit 1 år nu den 19:e, vilket känns helt otroligt. Jag kan liksom inte fatta att jag kunde ha varit mamma nu. Tanken är fantastisk, men ändå jobbig med tanke på att jag fullkomligt älskar barn. Därför har jag sånt dåligt samvete över att jag berövade mitt eget livet. Ni vet ju varför jag gjorde det, men jag kommer alltid att skämmas över vad det är jag gjort.

Jag vill tacka Simon som ställde upp och pratade med mig trots att det var mitt i natten. Det betydde otroligt mycket för mig och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka honom tillräckligt. Jag uppskattar det jättemycket och det betyder något enormt. Jag vet att han inte förstår mina tankar och känslor, men att han försöker säger en del om honom som person. Tack, vännen ♥

När jag ändå var i Falun igår passade jag på att åka till minneslunden. Det blev dock en snabbvisit eftersom mamma hade bråttom att skjutsa ner mig till tågstationen eftersom jag skulle med tåget och åka på fotosession med Sara.

Jag hann vara på minneslunden i några få minuter, vilket kändes väldigt dumt eftersom jag bara ville sätta mig ner och tänka över allting. Det blev några nya bilder på minneslunden (de kan ni hitta på bilddagboken. Jag trodde att de skulle bli lika tråkiga som förra gången jag var där, men de blev faktiskt rätt bra eftersom solen låg på. Då blev det lite sting i bilderna och jag blev väldigt nöjd.

Varje gång jag besöker Kim brukar jag ha med mig ett kramdjur, en dikt, blommor och ett ljus. Igår när jag gick igenom alla saker upptäckte jag att jag glömt ta med mig ljuset, vilket gjorde mig ganska besviken eftersom det är hela grejen med att gå till minneslunden: att få tända ett ljus för den man tänker på. Jag ska därför till minneslunden idag igen och denna gång tar jag med mig ett ljus. Jag hoppas att alla saker från igår är kvar, då kan jag bara sätta ljuset brevid dem.

Idag tänkte jag att jag skulle få lite mer tid hos Kim så att jag faktiskt kan få fälla några tårar i tysthet. Det blev så tråkigt igår när jag var tvungen att skynda mig. Så idag tänkte jag ta god tid på mig att bara sitta där, tänka efter och kanske gråta en skvätt. Det behövs ibland.

Kim, mamma älskar dig ♥

Strax efter kl.10:30 imorse ringde en av mina bästa vänner, Sara, till mig och berättade att vi hade en tid inbokad hos Håkan Elfving som är fotograf. Jag blev jättechockad, men samtidigt glad eftersom jag sett fram emot att få bli fotad med Sara. 

När hon ringde var jag i själva verket påväg till Falun för att se lillebror spela handboll, så det slutade med att jag fick ställa in och ta tåget till Ludvika så att vi kunde åka på fotosession. Efter att jag klivit av tåget åkte vi hem till mig för att hämta smink och lite kläder inför fotograferingen.

Eftersom jag varit i Björsjö tidigare pga. att Rasmus bott där så kände jag mig ganska trygg när vi väl kom fram. Det kändes dock lite knasigt när man väl klev in i "fotoaljén", men det gick ganska bra ändå. Jag brukar inte vara sådär jätteblyg av mig och hoppas att jag gjorde ett bra intryck på Håkan, så att han inte tycker att jag är en tokstolla.        

Med tanke på att jag aldrig har blivit fotograferad tidigare var jag såklart nervös, men jag kände att det är dags att jag släpper min sociala fobi och bara slappnar av. När man väl slappnade av lite i kroppen kändes det någorlunda bra och jag fick till några fina bilder. Får hoppas att jag får dem snart så att man kan visa dem. Finns några som jag faktiskt är riktigt nöjd med.

Det kändes lite onödigt att åka hem och hämta kläder eftersom vi knappt hade några kläder på oss på bilderna vi tog. Vi tog några bilder tillsammans och några bilder var för sig. Bilderna på mig var jag inte så förtjust i, men Håkan måste ha tyckt annat eftersom han hade upp en bild på mig i sin header i bloggen. Blev väldigt chockad när jag såg det, men jag såg det bara som någonting positivt. Man lägger liksom inte upp en ful bild om man är fotograf.

Jag hade väldigt roligt och ser fram emot att få fotograferas flera gånger så att man kan utvecklas lite. Tror att detta kan göra så att jag får bättre självkänsla, men det visar sig. Jag hade iaf jätteroligt och skulle definitivt göra om det om Håkan samtycker. 

När jag tittar på bilderna vi tagit så ser jag vilka områden det är jag måste jobba med och förlora vikt på. Det handlar inte om många kilon, men de ska bort! Bättre nu när man fick se helheten. Lättare att veta vad man ska jobba med. Vilket tur jag har då att jag ändå har som nyårslöfte att jag ska gå ner i vikt och bygga muskler.