Det var inte länge jag fick ha trådiga flytningar. De försvann efter att jag skrev föregående inlägg (typiskt, va?)... Jag är minst sagt besviken, men jag försöker vara positiv och glädjas åt det faktum att jag för första gången sedan vi började försöka har haft superfertila flytningar (det är den här sorten som spermierna föredrar)! Bara det är ett steg i rätt riktning.

Vi hade samlag i förrgår kväll, några timmar innan jag upptäckte flytningarna. Om vi har tur tog spermierna sig igenom livmoderhalssekretet och väntar numera på att ägget skall släppa, om inte min kropp vill annat vill säga. Jag bör ha ägglossning på måndag, tisdag eller onsdag om man ser till min genomsnittliga menstruationscykel. Det här är det värsta med att försöka skaffa barn, väntan mellan ägglossning och mens…

Jag blev positivt överraskad när jag gick på toaletten i morse. Jag kände att jag var väldigt blöt i underlivet och när jag tog en titt på pappret såg jag att jag hade flytningar som liknade äggvita! Det var ingen tvekan om att det var de klassiska äggviteflytningarna då det var väldigt trådigt och slemmigt. Det här är första gången sedan vi började försöka som jag har dessa. Måtte det ta sig nu!

Det är några på familjeliv som undrar vad jag har gjort det här försöket jämfört med tidigare försök. Jag har inte gjort någonting särskilt mer än att jag följde rådet om att sluta med kosttillskott (jag äter dock fortfarande apoteket kvinna, zink och d-vitamin). I onsdags var jag på Familjecentralen och tog cellprov, men jag är osäker över om det är det som har triggat igång flytningarna eller om det är någonting annat. Någonting har hänt i alla fall och glad är jag över det.

Dagens cellprovskontroll gick bra. Jag har läst på familjeliv att det kan vara väldigt obehagligt att ta cellprov (det var så illa för någon att hon hade svimmat), men jag kände inte ett dugg. Det var t.o.m. så att jag var tvungen att kolla på barnmorskan under större delen av undersökningen, eller vad man kallar det, för att kunna avgöra om hon tog provet eller inte. När hon var klar tänkte jag: ”Var det allt? Det kändes ju inte ens!”. Jag var inte orolig över att det skulle göra ont, men jag var beredd på att det kunde vara obehagligt. En lättnad att det inte kändes alls, med andra ord. Då behöver jag inte oroa mig för det vid framtida provtagningar.

Det kommer dröja 1-3 veckor innan jag får hem provsvaret med posten. Jag skulle bli väldigt förvånad om det visar på cellförändringar, men om det skulle göra det kommer jag få behandling för det. 

Det har varit en lång och orolig natt. Jag hade problem med att komma till ro (det har jag annars också, men inatt var det svårare än vanligt) och när jag väl höll på att somna kände jag hur Mikael petade mig i ryggen. Han hade drömt en mardröm och behövde tröstas  Han drömde att han var steril och att jag lämnade honom p.g.a. det. Han kramade om mig extra hårt och sade att jag aldrig får lämna honom. Jag lade mig tätt intill honom och försäkrade honom om att han inte behöver vara orolig. Jag älskar honom och vill ingen annat än att åldras vid hans sida 

Vi låg och kramades en stund innan vi klev upp och gjorde oss i ordning. Jag vill gärna fräscha till mig när vi skall iväg någonstans, men idag orkade jag bara inte. Jag tror inte att personalen eller patienterna på lasarettet bryr sig om att man ser ut som sju svåra år  Det får man göra när man genomgår en fertilitetsutredning.

Klockan var 09:20 när vi klädde på oss och gick mot bussen. Vi fick aldrig någon kallelse (de sade att de skulle skicka ut en) så jag hade inget annat val än att betala. Inte nog med det, busschauffören missade att vi skulle kliva av vid lasarettsrondellen! Han stannade vid hållplatsen, men öppnade aldrig dörrarna. Jag var så stressad över att det bara var 10 minuter kvar innan vi skulle vara på kliniken att jag skrek åt honom att öppna. Det var inget tal om att be snällt. Här skrek vi för fulla muggar. 

Vi kom till kliniken precis i tid och det var nästan så att vi var först med att bli uppropade fast väntrummet var fullt. Vi hälsades välkomna av läkaren, Cecilia, som visade oss in på hennes rum. Hon började med att ta en titt på Mikaels hälsodeklaration och medan hon gjorde det sade hon att hans spermaprov såg bra ut. Jag drog en lättnads suck och blev alldeles tårögd av den anledningen att jag länge har varit rädd för att han skall ha väldigt dålig rörlighet på sina spermier (som innebär att de inte kan befrukta ett ägg på egen hand) eller vara steril. Han kommenterade aldrig provsvaret när vi var på kliniken, men när vi kom hem sade han att det känns bra att veta att han har OS-medaljörer i pungen. Han är bra rolig, han  Cecilia gick därefter igenom min hälsodeklaration och jag fick berätta om min menstruation (hur gammal jag var när jag fick min första, om de är smärtsamma, hur många dagar jag blöder osv.), min ägglossning (om jag känner av den, om jag använder ägglossningstester och om de ger positiva utslag), min förra graviditet, min abort m.m.

När vi var klara med hälsodeklarationerna var det dags att undersökas med VUL. Cecilia hade svårigheter med att hitta min högra äggstock då den sitter längre ut än den vänstra (jag förvarnade henne om det), men annars såg det bra ut. Hon kunde inte hitta några avvikelser. Hon anmärkte dock på att slemhinnan var något tunn, men det berodde troligtvis på att jag precis har haft mens. Efter att jag fräschat till mig (var något kladdig efter glidmedlet från ultraljudsstaven) och klätt på mig gick vi igenom mina blodprover. Det var inga konstigheter med dem. 

Nästa steg i utredningen blir HSS-spolning. Vi kunde tyvärr inte få något exakt datum, men det kommer dröja minst en till två månader p.g.a. personalbrist. Jag struntar i om jag måste vänta i någon månad med tanke på att vi har försökt så pass länge. Jag är bara glad över att spolningen blir av!

Cecilia avslutade besöket med att säga att chansen är stor att jag kommer bli gravid eftersom jag har varit gravid förut, inte har haft några allvarliga infektioner i underlivet som kan påverka äggledarna samt har regelbunden mens och ägglossning. Det var t.o.m. så att hon garanterade att jag kommer bli gravid. Det är bara en fråga om tid och om det behövs någon form av hjälp. Jag tycker inte att det är okej att säga så som läkare. Det finns inga som helst garantier för att vi kommer få barn, hur fertila vi än är. Hon om någon borde veta det... Jag hoppas för allt i världen att jag kommer bli gravid snart, annars kommer jag bara gå och känna mig lurad!

Det känns skönt att veta att vi idag anses vara fertila. Jag har varit väldigt rädd för att någonting skall vara fel, men nu känns det som att vi kan slappna av till HSS-spolningen. Den borde inte visa några konstigheter. Jag vågar dock inte ta ut någonting i förskott. Om livmodern och äggledarna ser normala ut är det sagt att vi skall höra av oss så att vi kan diskutera vad nästa steg blir, om vi skall försöka på egen hand eller om vi skall ställa oss i kö för IVF. Jag personligen känner att jag vill försöka på egen hand. Hur länge kan jag inte svara på, men min magkänsla säger mig att jag aldrig vill göra IVF. Jag har varit emot det från första början och nu känns det som att det är onödigt att göra det när vi i läkarnas ögon kan bli gravida naturligt. Om det är meningen att vi skall ha barn så kommer jag bli gravid utan hjälp (pratar då om insemination, donation och IVF). 

Det var någon på familjeliv som tyckte att jag skulle sluta med kosttillskotten nu när vi genomgår vår utredning. Jag förstod först inte vad det skulle göra för skillnad, men vid närmare eftertanke låter det logiskt. Om mina prover och undersökningar skall ge ett korrekt resultat är det lika bra att inte ta några kosttillskott som kan göra resultatet missvisande. Jag har därför beslutat mig för att följa det rådet. Jag kommer dock fortsätta med Apoteket kvinna, zink och D-vitamin då det är vitaminer/mineraler som kroppen behöver. Övriga kosttillskott såsom Arctic root, Apiforce, Efamol och Rosenrot extra stark känner jag att jag klarar mig utan.

När utredningen är avslutad kan det hända att jag börjar med kosttillskotten igen, men det är inte säkert. 

Det blev ingen bebis den här gången heller (jag började blöda idag på BIM+1). Jag räknade aldrig med att mensen skulle utebli och att vi skulle plussa, men jag är ändå besviken. Man hoppas ju att man skall mötas av ett positivt besked, att en krabat växer och gror i magen. Jag försöker vara positiv och intala mig själv att vi kommer lyckas en dag, men jag känner mig så blåögd. Det är bara naivt att tro att spolningen kommer att ge resultat bara för att den gjorde det för min syster. Det känns ibland som att det bara är en dröm, som att det aldrig kommer att bli verklighet. Det är nästan så att jag på allvar tror att vi aldrig kommer att lyckas. Det har jag väl trott enda sedan vi började försöka, men det är inte förrän nu som det verkligen börjar sjunka in. Jag kommer aldrig bli mamma! 

Den här blödningen har varit smärtsam och jag har varit tvungen att sitta med en värmedyna. Rosenroten verkade inte hjälpa alls den här gången… Det är tur att jag bara blöder i 2-3 dagar.

På Mina vårdkontakter står det att man inom en vecka har svar på provsvaret från klamydiaprovet. Jag fick mitt provsvar idag (provet postades igår) och det var som väntat negativt. Det är en stor lättnad då det innebär att jag kan utesluta stopp i äggledarna p.g.a. klamydia. Om det skulle vara så att det är stopp beror det på någon annan infektion, som urinvägsinfektion eller herpes. Kan hända att jag har haft äggledarinflammation, men då borde jag ha märkt det... Jag har svårt att tro att jag har haft det då inflammationen brukar vara kopplad till klamydia och gonnoré, som jag inte har haft.

Jag är inte längre orolig över att det skall vara några större fel på mina äggledare, men det utesluter inte att det inte kan vara det. Det vet vi först när HSS-spolningen är gjord.

På måndag skall vi till kvinnokliniken och få svar på våra prover (blodprovet och spermaprovet). Jag var inte nervös inför besöket med kuratorn, men nu är jag äckligt jävla nervös! Det känns som att det är på måndag vi kommer att få domen, kan vi få barn eller inte? Jag är säker på att jag inte kan, men jag är osäker över om de kan konstatera det genom blodprovet eller om det måste till ett VUL och en HSS-spolning först. Jag är inte orolig över att det skall vara några fel på Mikaels spermier, utan jag är som sagt säker på att det är mig det är fel på. Jag skulle gissa på att det är mina äggledare som är anledningen till att jag inte har blivit gravid ännu, men det skulle lika gärna kunna vara så att det inte är några fel alls. 

Jag var så nervös imorse att jag bröt ihop när Mikael stod i duschen. Han märkte det när han skulle klä på sig. Han trodde först att jag blödde näsblod (jag brukar snyfta då), men när han insåg att jag grät satte han sig bredvid mig i soffan. Han hann aldrig trösta mig då han var tvungen att bege sig mot jobbet. Han hann dock krama om mig och säga att det inte är någon idé att ta ut saker i förskott. Han tycker att vi skall ta en dag i taget och se vad läkaren säger på måndag. Det är lättare sagt än gjort... Jag är livrädd för att läkaren skall säga att jag inte kan få barn. Då måste jag omvärdera hela mitt liv och hitta någonting annat som känns meningsfull. Jag tror inte att jag kommer kunna göra det. Barn är det jag lever för!

Mikael är i skrivandets stund på väg till lasarettet för att lämna in spermaprovet. Han skulle ha lämnat det igår, men han valde att göra det idag av den anledningen att han inte ville behöva stressa med det (sista dagen att lämna in det är idag, om de skall hinna analysera det innan besöket med läkaren). Han var hur duktig som helst och det märktes inte alls att han har haft ångest inför det här! Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös, men det gick som tur var bättre än väntat tack vare att jag skapade en avslappnad miljö i gästrummet (han älskar sängen därinne) medan han duschade. Han sade att jag inte behövde göra det, men jag kände att jag ville då han var tvungen att stressa till bussen efteråt. Jag ville inte att han skulle behöva stressa med provet också.

Han fick ett sms av mig några minuter efter att han gått till bussen. Jag ville bara säga att jag är stolt över honom, att jag är tacksam över att jag fick vara delaktig och att jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Jag hade gärna velat säga det öga mot öga, men jag hann aldrig p.g.a. att han var tvungen att skynda sig om han skulle hinna till lasarettet innan avdelningen stängde (de har öppet kl.07:30 – 12:00, må-tors. Han åkte så att han var där kl.11:56) och jag ville inte vänta med det till ikväll då han kommer hem från jobbet.
 

Jag tänker inte gå in på fler detaljer. Nu är provet i alla fall taget och vi kommer att få svar om bara några dagar.

Jag har tänkt på det här med spermaprovet i flera dagar nu och idag kunde jag inte hålla tillbaka mina känslor längre. Jag försöker att koppla bort tankarna och göra mig av med den hemska bilden som cirkulerar i huvudet, men det går inte hur jag än vrider och vänder på det. Det gick ganska bra medan Mikael var på jobbet, men så fort han kom hem brast det. Jag klarade inte av att vara samma rum som honom så jag lade mig i gästrummet, som jag brukar göra när jag är ledsen eller känner att jag behöver vara ifred. Han märkte inte att jag låg och snyftade förrän efter en halvtimme. Han kom in i gästrummet, lade sig bredvid mig och frågade vad det var som var fel. Jag förklarade allt igen och den här gången var han mer förstående. Han sade att om det är så viktigt att jag är delaktig, om jag skulle må bättre av det, så är det klart att jag skall vara det. Han vill inte att jag skall må dåligt. Han älskar ju mig!

Det känns så bra att han respekterar mig och tar hänsyn till mina känslor. Jag hade givetvis respekterat hans val om han bestämt sig för att ta hand om provet ensam, men det känns bra att han tycker att jag är så pass viktig att han låter mig vara delaktig. Han skulle bara veta vad det betyder för mig. Jag älskar honom så mycket 

Jag fick en klump i magen ikväll när jag stod och lagade mat. Mikael kom in i köket, ställde sig bredvid mig och sade att han vill ta hand om spermaprovet ensam. Jag kände genast hur humöret gick ner i golvet, hur paniken flödade genom kroppen. Han förklarade att provet är ett stressmoment för honom (precis som jag misstänkte) och att det är anledningen till att han vill ta hand om det ensam. När han frågade om jag var okej med det svarade jag att han skall strunta i vad jag tycker. Han skall göra det som känns bäst för honom då det är han som skall lämna provet, inte jag. Han höll dock inte med om det utan menade på att om man i ett förhållande står inför en situation som känns jobbig för någon av partnerna så tar man hänsyn till det. I den här situationen kan det tyvärr vara svårt att avgöra vem det är man skall ta hänsyn till då han tycker att det är jobbigt att behöva lämna spermaprov medan jag tycker att det är jobbigt att han vill göra det ensam. Jag tycker personligen att det är jag som skall ta hänsyn till hans vilja, men han vill inte att jag skall må dåligt av det och det slutade med att han frågade om det skulle kännas bättre om jag fick ge honom en hjälpande hand.

Mikael tycker att jag gör en stor sak av det här och han förstod först inte varför. Jag förklarade för honom att jag inte tycker att onani är okej i ett förhållande och att jag är rädd att han skall tycka att det är så skönt att han börjar pilla på sig själv och kolla på andra istället för att ha samlag med mig. Han sade att det inte går att jämföra onani och samlag med mig, att det sistnämnda är så överlägset bra. Han försäkrade mig om att jag inte har någonting att oroa mig för, men jag kan inte rå för det! Jag får sådana hemska bilder i huvudet när jag tänker på det.

Det blev aldrig bestämt hur han skall gå tillväga, men jag tolkade det som att det inte är omöjligt att jag får ge honom en hjälpande hand. Det skulle kännas bäst för min del. Det är dock som sagt inte jag som skall lämna provet. Om han vill ta hand om det på egen hand måste jag acceptera det, hur dåligt det än får mig att må.

Det här kanske inte är någonting som man bör skriva om i en blogg, men jag känner att jag måste få skriva av mig annars kommer jag att explodera! Ni är välkomna att tycka att jag är löjlig, men håll det för Er själva. Jag vill inte ha några spydiga kommentarer nu när vi har det som vi har det. Vi behöver stöd, ingenting annat.