Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas? - Dagen då Dennis och jag separerade.

Höll du några av dina nyårslöften? - Jag lyckas aldrig hålla mina nyårslöften, men jag skall verkligen försöka året som kommer. Huruvida det kommer att gå är en annan femma.

Blev någon av dina vänner förälder i år? – Många av dem. Avundsjuk deluxe!

Dog någon som stod dig nära? – Lyckligtvis inte. Det är en av fördelarna med att ha unga vänner samt unga familjemedlemmar/släktingar.

Vilka länder besökte du? – Jag har aldrig varit utomlands – än!

Är det något du saknar år 2011 som du vill ha 2012? – En ordentlig karl, en egen familj och en bättre relation till min pappa.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? – Bodde ensam samtidigt som jag försörjt mig själv (utan hjälp från mina föräldrar).

Vad var din största framgång 2011? – Min fenomenala prestation i skolan, i åk.2. Jag lyckades åstadkomma högsta betyg i tio av elva ämnen.

Största misstaget? – Situationen där jag, utan Dennis vetskap, hade kontakt med andra karlar samtidigt som jag träffade en av dem. Vi var iofs inte tillsammans då, men det känns ändå som att jag hade kunnat agera på ett annorlunda sätt.

Har du varit sjuk eller skadat dig? – Jag drog på mig en mild förkylning några dagar innan jul, men tillfrisknade relativt snabbt.

Bästa köpet? – Systemkamera, laptop och Malte.

Vad spenderade du mest pengar på? – Saker till lägenheten, elektronik och kläder.

Gjorde någonting dig riktigt glad? – En person gjorde mig riktigt glad, men vem är det endast jag som vet.

Vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2011? – What are words med Chris Medina

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? – Jag var relativt glad i början av året, men det förändrades relativt snabbt och övergick till en mindre depression. Det har varit som en enda stor berg- och dalbana, så man skulle nästan kunna säga att jag var ledsnare (vilket konstigt ord) i år än föregående.

Vad önskar du att du gjort mer? – Varit ärlig mot andra och mig själv

Vad önskar du att du gjort mindre? – Undanhållit mina tankar och känslor

Hur tillbringade du julen? – Den tillbringade jag hos min syster och hennes sambo i Kumla. Resten av familjen var givetvis också där.

Blev du kär i år? – Jag blev aldrig kär eftersom jag var det när året började, så jag måste svara nej på den frågan. 

Favoritprogram på tv? – Bachelor pad

Bästa boken du läste i år? – Jag har komiskt nog inte läst någon bok, vad jag kan minnas.  

Vad gjorde du på din födelsedag 2011? – Jag hade praktik (min första dag) på Kunskapsskolan.  

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre? – Beslutsamhet.

Hur skulle du beskriva din stil år 2011? – Den har blivit avsevärt bättre om man jämför med tidigare år. Jag försöker att använda plagg (oftast klänningar) som framhäver mina former istället för att dölja dem.

De bästa nya människorna du träffade? - Mikael och Marcus

Årets besvikelse? – Att jag halkat efter i skolan.

Mitt liv då och nu

Denna lista har gått ut på att Ni ska få större förståelse för vem jag är och vad jag har varit med om, så som avslutning på denna lista tänkte jag att jag skulle beskriva mitt liv i helhet.

Detta inlägg kommer att bli långt och om Ni inte har tålamod att läsa hela rekommenderar jag att Ni inte läser det alls.

Det första riktiga minnet jag har från barndomen är diskussionen angående giftermål som jag hade med mamma och farmor. De hade nämligen frågat vem jag skulle gifta mig med i vuxet tillstånd och eftersom jag endast hade en manlig vän vid den tidpunkten angav jag honom. Det var min barndomsvän Mattias som är 1 år yngre än mig. De frågade sedan vad jag skulle göra om han inte ville och mitt svar blev:"Då drar jag dit honom". Jag var kanske 5 år när jag sade detta, så riktigt stor koll på innebörden av giftermål hade jag såklart inte.

Vad som hände följande år minns jag inte i dagsläge, utan jag tänkte att jag istället skulle berätta för Er hur jag hade det under skoltiden: min första skola hette Stegelbacken och var en skola där elever från lekis till åk.6 gick. Den finns kvar än idag och ligger mellan biblioteket och Shell i Smedjebacken. Man kan se den från punkten där kanoterna paddlas under Drakbåtsfestivalen.

Första dagen i lekis hade jag under en lång tid sett fram emot och till en början trivdes jag ganska bra, men med tiden övergick det till att jag emellanåt gruvade mig för att gå dit. Anledningen till det var att det en dag började en ny kille vid namn Marcus i klassen. Jag reflekterade inte särskilt mycket över det tills det kom till den punkten att han började ge sig på mig.

Min första riktiga kompis under denna tiden hette Joakim och när Marcus fick reda på detta började han att reta mig. Det var enligt honom inte normalt att två människor av olika kön var vänner. Med tiden övergick hans retande över till vad jag då ansåg vara personangrepp. Jag minns t.ex. att jag en vecka hade min favorittröja på mig två dagar i rad, vilket resulterade i att jag fick höra hur äcklig och fattig jag var. Han drog sedan sönder tröjan, kastade en plastlåda (som man förvarar leksaker i) rätt i ansiktet på mig samt drog mig i håret.

När jag började på lekis (som det hette på den tiden) trodde jag att det skulle vara roligt och att alla skulle vara snälla. Att det skulle vara en harmonisk miljö även om många av barnen kanske hade överskottsenergi. Jag hade dock fel. Vad jag inte visste då var att småbarn kan vara riktigt elaka.

Första tiden av skolan (d.v.s. lågstadiet) var relativt lugn då Marcus flyttat till Ludvika. Jag trodde då att jag skulle bli lämnat ifred, men så blev det givetvis inte. Istället för att elever på Stegelbacken retade mig började elever på Röda Bergaskolan att ge sig på mig. Jag hade nämligen varit kompis med en jämngammal tjej där vid namn Louella och tack vare att hennes kompis Hanna påstått att jag snackat skit om Louella blev vi osams. Det resulterade i att hon och några av hennes klasskamrater trackasserade samt hotade mig över telefonen och ibland hotade de mig även när jag vistades utomhus.

När jag gick i 6:an ryktades det om att hon skulle byta skola och börja i min parallellklass, klassrummet mitt emot. Det var då mobbningen tog fart på riktigt. Hon skickade vid ett flertal tillfällen hotfulla och nedlåtande pm till mig på Skunk, vilket resulterade i att vi fick prata med en lärare i mobbningsgruppen (separat). Det hjälpte inte ett dugg och ett tag kunde vi stå och skrika åt varandra på skolgården. Det var inte barntillåtna ord som kom ur munnen på oss, kan jag tala om. Man ska passa sig för att öppna käften mot mig.

Under låg- och mellanstadiet brukade jag umgås med relativt många i klassen, men när jag tänker efter såhär i efterhand kan jag inte klassa någon av de som vänner. Det beror bl.a. på att de utsatte mig för saker som jag klart och tydligt sagt nej till. Vänner utsätter en inte för dessa saker.

Det är klart att jag är glad över att jag hade någon att umgås med under skoltiden eftersom jag anser att det är extra viktigt att man har vänner under de första 10 åren, men vissa av dessa personer hade jag gärna sluppit.

När vi alla gått ut 6:an och skulle till att börja i 7:an splittraders så gott som alla i klassen och jag hamnade endast med en tjej som gått med oss sedan 2:an. Jag hade visserligen turen att vara bekant med de flesta ur min nya klass, så jag trodde och hoppades på att högstadiet skulle bli bättre. Jag blev dragen vid näsan även denna gång då mobbingen blev värre än någonsin. Det "roliga" var att det först och främst var mina klasskamrater som mobbade mig - bara killar. Det hände att de tafsade på mig, fällde krokben när jag skulle gå ner för trappen, tog till våld (som att nypas, hålla fast en och slåss).

Jag minns även att parallellklassen var jävlig mot mig, så gott som varje dag. Det var ökennamn, utfrysning samt att en gammal klasskamrat från förra skolan gjort "reklam" för mig då hon på väggen satt ett foto av mig, skrivit "vill du ha mig? Kom och ta mig!" följt av vårat hemnummer.

Jag hade det såhär under hela året. Det var alltid någon som spred rykten om mig och det var alltid någon som gav sig på mig. Nu hade jag oturen att det inte endast var de i min klass som mobbade mig, utan när jag för något år sedan tittade i den gamla skolkatalogen så kunde jag hitta flera stycken i VARJE KLASS på HELA SKOLAN som vid upprepade tillfällen mobbat mig - bortsett från en 9:a som inte sagt ett ljud, vilket kan bero på att några av de kände mig sedan tidigare och visste att jag var trevlig.

I dagsläge vet jag inte varför de agerade som de gjorde och jag har flera gånger frågat mig själv om det är mitt eget fel att de behandlade mig på det viset eftersom det handlade om så pass många. Jag försöker dock att se det som att de såg mig som annorlunda, att de var avundsjuka eller att de var så korkade som trodde på allting som sades.

Med tiden blev det för mycket för mig och det slutade med att jag skolkade väldigt mycket samt att jag slutade att äta, vilket resulterade i att jag hade konstant huvudvärk varje dag under 7 veckor. Jag fick då äta järntabletter i två månader för att bli bättre.

Då detta blev för mycket för mig valde jag att till 8:an byta till en skola i Ludvika, Lorensberga. Det kändes skönt att få komma bort från alla hemska människor och bara starta om på nytt, men en del av mig fruktade givetvis att det skulle bli likadant där. På den nya skolan.

Det kändes pirrigt och nervöst att komma till en ny skola samt en ny klass - igen. Jag hade nästan ställt in mig på att bli utfryst, men jag hade turen att få tre vänner: Sara, Cecilia och Emma. Redan första dagen i skolan sade Sara och Cissie hej till mig och det värmde i hjärtat att veta att någon faktiskt såg mig.

Bara en månad efter att jag börjat på skolan träffade jag min första riktiga kärlek - Rasmus. Vi träffades via elevensval då vi båda valt idrott. Han gick då i 9:an och var alltså 1 år äldre än mig. Ska jag vara ärlig så tror jag inte att vi hade träffats om vi valt olika ämnen. Vi pratade med varandra för första gången på min pappas födelsedag -04 i samband med att jag under idrottlektionen (vi spelade innebandy) fått en armbåge i ansiktet som resulterade i näsblod. Rasmus samt en kille i hans parallellklass kom fram till mig och frågade hur det gick.

Efter det började vi att prata och det var på den vägen det hela började. Vi började att prata på bl.a. Lunar samt msn och efter ett tag pratade vi om att träffas utanför skolan. Han följde med mig hem en dag efter sin prao (som det på den tiden kallades) eftersom vi båda skulle ha innebandyträning. Han hade bara någon vecka innan bytt till samma klubb som mig, så då passade det perfekt.

Innan träningen åkte vi hem till mig och vi pratade i timmar. Det var otroligt lätt att prata med honom och jag kände mig väldigt trygg. Framåt kvällningen var det dags att gå till Bergahallen och enligt Rasmus så kysste han mig då för första gången. Jag minns det dock inte.

Vi hann inte göra så mycket under den dagen pga. våra träningar, men jag minns att hans kusin dagen efter hört från honom att han skaffat flickvän. Det betydde alltså att vi blev tillsammans denna dag, 14/10-04.

Eftersom vi träffades genom att vi gick på samma skola träffades vi väldigt ofta - närmare bestämt varje dag under 8 månaders tid - tills det var dags för honom att börja på gymnasiet.

Sommaren-05 åkte vi på vår första semester tillsammans och den ägde rum i Hemavan med hans föräldrar. Hans pappa hade nämligen genom jobbet fått hyra en stuga där, så vi blev erbjudna att följa med vilket vi också gjorde. Resan var både bra och dålig, men i det stora hela var det skönt att få komma bort lite.

När skolan sedan drog igång var vi fortfarande tillsammans och vi träffades ungefär lika ofta som vi tidigare hade gjort. Tiden gick och vi hade helt plötsligt varit tillsammans i 1 år. Ett halvår senare gick jag ut 9:an och skulle flytta i samband med gymnasiet då programmet inte fanns på hemorten. Dagen då jag fick intagningsbeskedet minns jag som igår:

I juli-06 var jag på ett innebandyläger i Falun, Rookie Camp. Jag hade då ännu inte fått mitt intagningsbesked, men när mina föräldrar skulle hämta mig på avslutningsdagen hade de med sig ett brev till mig från intagningskansliet i Falun. Där stod det att jag hade blivit antagen till Innebandyprogrammet på Lugnetgymnasiet i Falun. Tårarna bara rann då jag var så otroligt lycklig. Jag hade egentligen ingen rätt att gå där, så lyckan var total.

Anledningen till att jag egentligen inte skulle få gå där beror på att VBU och innebandyprogrammet inte har något avtal. Det betyder alltså att de från Smedjebacken och Ludvika som söker till programmet nekas plats- om de inte har speciella skäl. Jag hade turen att ha det och underlaget för det var mobbningen. Kommunen godkände min ansökan och jag fick då alltså gå där.

Första dagen i skolan skjutsade pappa upp mig och hans satt i korridoren medan jag var i aulan samt hade information i klassrummet. Nu fick han inte vänta särskilt länge, men jag är fortfarande glad över att han tog mig dit. Jag var så otroligt nervös även om jag visste att det skulle gå bra. Att komma till en stad där ingen kände eller ens hört talas om mig var rena drömmen, trodde jag. Det blev dock samma sak här: utfrysning.

Två veckor efter att skolan börjat flyttade jag även hemifrån för första gången - till egen lägenhet. Det är någonting som jag helhjärtat kan rekommendera till Er som överväger att överge föräldrarna och starta ett eget liv. Det är befriande att få ta eget ansvar och endast behöva ta hänsyn till sig själv. Ha sina egna rutiner och vanor.

Jag trives väldigt bra på skolan och programmet, men hatade min klass. Jag minns t.ex. att de ignorerade mig när jag var i skolan, men att de frågade efter mig när jag inte var där. Vad är det för jävla sätt? Jag försökte därför att klara mig själv under detta år, men det blev till slut jobbigt vilket ledde till att jag var hemma en del.

Förutom stämningen i klassen så trivdes jag väldigt bra i Falun då jag varje dag i ett helt år fick träna. Det var rena drömmen. Efter ett tag fick jag även en förfrågan av min lärare om jag kunde vara med och träna med dem. Hon var nämligen elitseriespelare i Falun och de var på jakt efter en målvakt som kunde hoppa in när någon av deras inte kunde. Jag fick vid ett flertal tillfällen under året vara med och träna - det var super! Något av det roligaste jag gjort. De ville även att jag skulle vara med på uttagningsmatchen för det nya laget, men jag var då hemma hos mina föräldrar och hade inte hunnit upp i tid, så jag var tvungen att tacka nej.

Rasmus och jag hade det fortsatt bra trots att vi endast kunde träffas på helger och vi valde att förlova oss efter 1 år och 11 månader - på hans initiativ. Jag var överlycklig, men lyckan blev kort. Redan efter 4 månader som förlovade märkte jag att han betedde sig konstigt och det visade sig att han tyckte att vi växt ifrån varandra pga. att vi inte kunde ses lika ofta som tidigare (vi träffades varje helg). Vi pratade ut och jag förklarade för honom att om vi tagit oss såhär långt så kan vi klara allt. Han valde därför att stanna hos mig.

En månad senare, onsdagen den 14/3-07, åkte jag hem till mina föräldrar och tur var väl det. Rasmus och jag pratade nämligen på msn den kvällen och även då märkte jag att någonting var fel. Han pratade konstigt och ville inte riktigt vara rak på sak, men jag förstod direkt att han tänkte göra slut. Jag sade till honom:"Du gör fan inte slut med mig på msn!" så jag bad pappa om skjuts så att han kunde göra slut face to face.

Jag minns den dagen som igår. Aldrig har jag varit så ledsen samt gråtit så mycket som jag gjorde då. T.o.m hans mamma var förkrossad. Hon frågade mig:"Hur ska vi klara oss igenom det här?" och kramade om mig. Jag vet att hans föräldrar tyckte bra om mig, vilket jag också gjorde. Jag kunde dock inte tvinga Rasmus att vara tillsammans med mig om han inte ville det.

När vi pratade ut den kvällen sade han att han - tack vare att jag flyttat och för att vi inte kunde ses lika ofta som tidigare - blivit kär i en tjej i sin klass. Jag fick i efterhand veta att hon inte ville ha honom, så han blev dragen vid näsan. Nu vet jag dock inte om detta var hela sanningen till varför han ville göra slut, men ska jag vara helt ärlig så vill jag inte veta anledningen heller.

Mitt förhållande med Rasmus varade i 2 år och 5 månader varav vi var förlovade i 6 månader. Än idag tycker jag att vi hade det väldigt bra och jag hyser ingen agg mot honom trots att han av någon anledning hatar mig. Jag antar att hans nuvarande fästmö lurat i honom någonting. Det är livets gång, helt enkelt. Ingenting vi kan göra åt saken.

Efter uppbrottet återfick jag kontakten med R, som jag lärde känna genom ett ex sommaren -04 (killen innan Rasmus). Vi utvecklade endast en vänrelation delvis pga. att han då hade flickvän samt som även jag var upptagen.

Anledningen till att R och jag fick så bra kontakt efter så många år (3 år) berodde till stor del på att jag kände att jag behövde prata med någon. Det tog nämligen hårt på mig när Rasmus lämnade mig och jag hade svårt att smälta det vilket resulterade i att R fick bli min kastvägg. Bara en vecka senare bestämde vi oss för att träffas och inledde därefter ett förhållande. Jag visste innerst inne att jag hade ett förhållande med honom enbart för att komma över Rasmus, men jag erkände det inte för mig själv utan inbillade mig att jag hade äkta känslor för honom.

När skolåret började närma sig sitt slut bestämde jag mig för att söka till ett annat program. Delvis för att mina knän inte orkade med regelbunden träning (jag tränade 6-10ggr/vecka), men också för att kunna flytta ihop med R så att jag kunde hålla koll på honom. Av någon anledning litade jag inte riktigt på honom och ville därför ha uppsikt över vad han gjorde.

Efter att ha varit tillsammans i 3 månader flyttade vi ihop och till en början var allting bra, men vid sensommaren (strax efter att jag börjat på en designskola i Stockholm) märkte jag att han betedde sig konstigt. Han misskötte t.ex. vår hund då han kastade in henne i väggen när hon gjorde någonting han inte tillät. Som t.ex. att tugga på hans skor eller göra sina behov inne (hon var inte rumsren). Han gjorde dock ingenting för att visa henne vad man fick göra samt inte fick göra och han försökte inte heller att få henne rumsren, utan det var mitt ansvar. Jag som inte hade någon hundvana sedan tidigare. Han hade det dock.

Bara någon vecka efter att ha köpt Ronja fick jag besked om att jag kommit in på en designskolan i Stockholm. Jag valde att tacka ja med tanke på att jag faktiskt kommit in. Det kändes inte relevant att tacka nej nu när jag hade chansen att få gå någonting som förhoppningsvis var roligt.

Strax efter att jag börjat skolan upptäckte vi att det inte fungerade att ha en valp i lägenheten och vi valde därför att sälja henne. Jag ansåg att hon skulle få det bättre hos någon som hade tid för henne, eftersom vi inte längre var hemma om dagarna. Vi sålde henne till en barnfamilj som hade tidigare erfarenheter av hennes ras (alaskan husky/bordercollie) och bara efter några dagar ringde frun i huset och berättade att de dagen efter de köpt henne fått åka in till djursjukhuset då hon blivit dålig. Det visade sig då att hon hade mask, parasiter samt inre blödningar.

Jag hade avmaskat henne tre gånger på två månader och trodde att det skulle fungera, vilket det uppenbarligen inte gjorde. Hur hon kunde ha parasiter och inre blödningar kan jag dock inte svara på, men jag har en aning om att det kan ha berott på R's vanvård.

Efter att ha sålt Ronja och istället köpt katter (då jag absolut ville ha husdjur) kändes det som att hans humör mot djur hade blivit bättre och det hade det, men istället blev han aggressiv mot mig och det slutade illa. För Er som inte hängt med mig särskilt länge kan jag avslöja att jag blev misshandlad av honom. Det handlade inte om en eller två gånger, utan om flera gånger i veckan under 1 års tid. Många gånger skyllde han sitt agerande på mig och med tiden trodde jag på honom, vilket var anledningen till att jag kände att jag inte kunde ta mig därifrån.

Mitt uppe i skiten flyttade vi tillbaka till Smedjebacken och i samma veva blev jag gravid. Till en början var vi båda väldigt glada, men efter ett tag började jag tveka om det verkligen var rätt att sätta ett barn till världen under dessa omständigheter. I 10 veckor övervägde jag om jag skulle behålla det lilla knytet eller göra abort och det slutade med att jag lät barnet somna in trots att mitt hjärta sade åt mig att behålla. Jag kände dock att jag var tvungen att gå på förstånd.

Aborten minns jag som om det var igår och då är det 2 ½ år sedan jag genomgick den. Pga. att jag gått så pass långt i graviditeten var jag tvungen att föda ut barnet/fostret och jag har fått mycket skit för det. Jag såg dock inga andra alternativ än att låta det somna in. Att behålla barnet hade inte fungerat då jag fruktade för att R skulle utsätta h*n för det han utsatte mig för. Jag är övertygad om att varken jag eller barnet hade levt idag om jag valt att behålla. Jag kände därför att jag ville ta saken i egna händer innan han gjorde det.

För att graviditeten skulle bli mer verklig för mig valde jag att ge barnet ett namn - Kim. Ni kan läsa om henne under kategorin med samma namn.

Bara någon månad efter aborten valde jag att lämna R och strax efter det träffade jag en kille i Umeå, vid namn Billy. Vi träffades genom Mötesplatsen och innan vi träffades irl pirrade det i magen och det kändes som att livet var inne på rätt spår igen. Vi bestämde oss för att träffas i slutet av oktober-08. På tåget samt bussen upp (tog 9 ½ h) var jag otroligt nervös och det höll i sig även när jag kom fram. Jag var väldigt avvaktande samt försiktig då jag inte visste vad jag hade att vänta med tanke på att vi inte kände varandra sedan tidigare samt att jag blivit varnad för honom.

Den första visiten varade i 9 dagar (om jag inte minns fel) och när vi varit tillsammans i en vecka fick han för sig att gå till sin bästa vän, Elin, som bodde gatan bredvid. De var enligt honom bästa vänner, men jag visste även att de tidigare haft ett intimt förhållande vilket gjorde att jag var 100% övertygad om att han gick dit för att sätta på henne - inte för att prata.

Efter att vi varit tillsammans i 2 månader (julafton) kröp det fram att det också var så. Det var dock inte han själv som kom ut med det, utan det var hon - och två andra tjejer. Några dagar senare erkände han det hela på ett community (apberget), men raderade sedan inlägget när alla kastade skit på honom för vad han hade gjort.

Tack vare Rasmus svek, misshandeln och detta försvann min tillit till män och när jag sedan träffade Björn var jag osäker över vad jag själv ville och det resulterade i att vi fick en tuff start. Bl.a. för att jag inte var tillräckligt attraherad av honom samt att jag tyckte att han var för barnslig, men trots det övertalade han mig att kasta mina p-piller redan innan vi blivit tillsammans.

I dagsläge förstår jag inte hur jag kunde vara så korkad och den enda förklaring jag har för mitt agerande är att jag fortfarande saknade Kim, vilket han drog nytta av.

Vid den här tidpunkten bodde jag hos mina föräldrar i Smedjebacken, vilket betyder att R bara bodde 5 min ifrån. Detta gjorde att jag kände mig otrygg och det slutade med att jag flyttade in hos Björn och hans familj i Nybro, Kalmar län.

Efter att ha bott där i ett par veckor fick vi en lägenhet mitt i centrum. Vi hade egentligen inte råd med den, så vi gick till soc. för att ansöka om bidrag. Jag förklarade varför jag hade flyttat: att jag inte kunde flytta tillbaka pga. att jag då hade kunnat riskera mitt eget liv samt att jag nu inte hade någon inkomst.

En utredning gjordes, men vi fick snabbt ett avslag då soc. tyckte att jag skulle flytta tillbaka till mina föräldrar eller kontakta myndigheten i Smedjebacken istället. Vad de inte förstod var att det inte var bra för mig att bo där. Att jag var tvungen att komma bort. Vi hade dock turen att Björn kom in på en utbildning som han sedan tog studielån för och det var så vi försörjde oss.

Under tiden som jag bodde i Nybro hade jag inget arbete, men hade en provanställning på Tre Media Öst AB som telefonförsäljare av rakhyvlar. Det fungerade dock inte för mig bl.a. för att mitt psyke inte klarade av att dagligen få höra att jag var dum i huvudet, att jag kunde dra åt helvete osv. samt att mina knän inte klarade av att sitta stilla så pass mycket som man var tvungen att göra.

Efter att ha varit sambos i 6 månader åkte jag till Dalarna för att gå på en arbetsintervju i Falun (McDonalds), men bara några minuter efter att mamma och jag satt oss i bilen ångrade jag mig. Jag kände nämligen att jag inte ville svika honom genom att flytta, så jag valde därför att åka tillbaka till Nybro.

Björn och jag hade bestämt att jag inte skulle komma hem förrän den 20:e, men jag valde att åka hem dagen innan då jag kände att jag var tvungen. Han visste ingenting, utan jag hade bara satt mig på tåget och åkt. När jag var framme efter några timmars tågresa ringde jag till Björns mamma för att meddela om att jag var hemma samt att jag hade tänkt överraska honom. Jag var även klar och tydlig med att hon inte fick berätta detta för honom.

När han hade gått till innebandyträningen smet jag in i lägenheten och gjorde i ordning den. Jag hade dukat upp med tårta, dyr choklad, rosor, tända ljus, vår låt m.m. för att be om ursäkt för att jag inte gått på anställningsintervjun.

När han sedan kom hem efter träningen var han förbannad och smällde igen dörren. Det visade sig att hans mamma hade berättat för honom att jag kommit hem. Till en början pratade han inte ens med mig, utan gick raka vägen in i sovrummet för att hänga av sig sina innebandysaker. Vi satte oss sedan i soffan för att prata och det framkom då att han inte tyckte att det fungerade längre.

Vi hade ett långt samtal om detta och han påstod att han ville få lite svängrum då han var tvungen att lära sig att älska sig själv innan han kunde älska någon annan. Eftersom jag inte hade några pengar fick jag stanna kvar i lägenheten ett par dagar och sedan ordnade mamma så att jag kunde komma hem till dem.

Väl hemma kröp det sedan fram att han dagen innan han gjorde slut med mig inlett ett förhållande med en annan. De hade dock inte träffats IRL än, så man kanske inte kan se det som otrohet. Jag tyckte dock att det var dåligt gjort. Kunde han inte ha sagt det direkt istället för att ljuga mig rätt upp i ansiktet? Jag har blivit dumpad tidigare. Vad var problemet?

Innan jag flyttade tillbaka till Smedjebacken erbjöd sig Björn att hjälpa mig ekonomiskt då han påstod sig ha dåligt samvete för att ha slängt ut mig ur lägenheten, men istället för att hjälpa mig kom han och bad om att jag skulle hjälpa honom! Han krävde t.ex. att jag skulle betala hans elräkningar och det slutade med att mamma fick göra det (2st). Sedan försökte han få mig att betala hans telefonräkning på 2200:-, men jag vägrade eftersom jag endast hade ringt för ca 30:-. Varför skulle JAG betala för att HAN ringt mobilsamtal till sin nya flickvän?

Efter detta var det relativt lugnt, men när jag sedan träffade en kille i Falun (killen innan Dennis) ringde Björn till mig och sade att han inte tyckte att jag skulle träffa Niklas. Han ansåg att det var bättre att jag var för mig själv ett tag, men det roliga var att han egentligen var svartsjuk. Han hade nämligen under en innebandycup skickat puttenuttiga sms till mig. Vid den tidpunkten hade flickvännen flyttat in i vår gamla lägenhet med honom, så när han sms:ade med mig satt hon där helt ensam och ovetandes.

Jag förklarade för honom att han var tvungen att berätta för henne vad han sagt till mig, men han sade att hon inte behövde veta. Han skulle radera alla sms. Det var alltså samma visa nu som mot mig och jag förklarade att jag tyckte att det var dåligt gjort av honom. Sedan ville jag inte prata med honom längre och jag tror inte att vi hade någon kontakt efter det heller.

Det slutade iaf med att jag träffade Niklas vid två tillfällen, men det kröp sedan fram att han bara ville få mig i säng. Vi fick kontakt via Bilddagboken tack vare att han sett en av bilderna Håkan tagit på mig, så jag antar att han ville ha någonting att skryta med.

Eftersom jag verkligen tyckte om honom kändes det tungt och jag vände mig till Dennis för att prata ut och det var tack vare detta som vi började komma närmare varandra. Det här med Dennis tycker jag inte att jag behöver ta upp en gång till eftersom jag redan har gjort det 2ggr här i bloggen, så jag lämnar det.

Som Ni säkert redan har förstått har jag under mina 21 år varit med om mycket. Mitt liv har varit en enda stor röra och det har alltid varit något skit på gång, men av någon anledning har jag lyckats ta mig igenom alla hinder. När jag tänker efter måste jag i grund och botten vara en stark person trots att jag ofta känner mig svag och lättpåverkad. Jag får ofta höra att jag är en inspirationskälla, men ska jag vara ärlig kan jag inte förstå de som säger det. Jag har klarat mig igenom allt detta just för att jag har varit tvungen. För att vi själva kan påverka framtiden.

För att summera det kort har jag under mina 21 år blivit mobbad i 8 år, misshandlad, förlorat mitt barn (det är så jag ser det), blivit bedragen, utvecklat social fobi samt paranoia, gått till psykolog, gjort en polisanmälan samt varit på rättegång. Det skulle inte förvåna mig om jag har glömt någonting, men vad jag försöker att säga är att jag under mitt 21-åriga liv varit med om mycket och det är ganska fascinerande när jag tänker efter. Inte att jag har så många livserfarenheter, utan att jag faktiskt tagit mig styrkan samt varit envis. Sagt åt mig själv att: jag klarar det här, vilket jag också har gjort. Jag har även fått stöd av familjen och det kan vara en bidragande orsak till att jag haft denna inre kraft. Denna glöd att förändra mitt liv.

Under större delen av livet har jag mått dåligt och det var inte förrän runt min 20-årsdag som jag började att må bra. Verkligen må bra. Det kändes som att det var då det riktiga livet började. Som om det jag varit med om innan bara var uppvärmning, eller hur jag ska förklara.

I dagsläge mår jag mycket bättre även om jag såklart kan vara deppig ibland. Jag känner dock att jag inte har någonting att oroa mig för längre eftersom jag har tagit tag i mitt liv. Min framtid. Jag får äntligen gå klart gymnasiet, jag har eget boende, kan försörja mig själv samt har en sambo som behandlar mig som jag vil bli behandlad. Baserat på där vi är idag så kan det inte bli särskilt mycket bättre, utan det är nu jag lever.

Det ska bli spännande att se vad de kommande åren har att bjuda på.

Här hade Ni alltså mitt liv i helhet och då försökte jag ändå att hålla det kort!