Dag 14
Publicerat den
Saker som får mig att må bra
Det finns många olika saker som får mig att må bra, så jag tänkte att jag skulle gå igenom en fysisk och en psykisk.
Som Ni säkert förstår så handlar den fysiska biten om att jag mår bra av att vara aktiv - utföra någon form av fysisk aktivitet oavsett om det är en idrott eller om jag är på gymmet. Anledningen till att det är så tillfredsställande att träna beror på att det händer mycket i kroppen. Lungorna klarar mer, blodet pumpas runt bättre, hjärtat arbetar på ett annat sätt osv. Trots att jag lagt av med innebandyn är idrott mitt största intresse och jag kommer att fortsätta med det så länge jag kan och orkar.
När jag tränar känner jag mig lugn och kroppen känns på något sätt fräsch. Det känns verkligen att det händer någonting och det är en häftig känsla. Även om jag ibland känner mig missnöjd med min prestation är jag ändå nöjd med att jag utfört aktiviteten eftersom jag vet att jag mår bättre av det. Kanske inte just på sekunden, men i längden.
Vad gäller den psykiska biten så har jag under många år haft vetskapen om att jag blir deprimerad av att vara inaktiv. Om jag t.ex. är stillasittande för länge och inte har någonting att göra kan jag bli deprimerad och det kan leda till att jag blir sängliggandes och skäms över mig själv för att jag inte har någonting att sysselsätta mig med. De gånger som jag valt att ta en promenad pga. depressionen har det blivit bättre och det är delvis en anledning till att jag håller på med idrott - för att det får mig att må bra.
Det finns många olika saker som får mig att må bra, så jag tänkte att jag skulle gå igenom en fysisk och en psykisk.
Som Ni säkert förstår så handlar den fysiska biten om att jag mår bra av att vara aktiv - utföra någon form av fysisk aktivitet oavsett om det är en idrott eller om jag är på gymmet. Anledningen till att det är så tillfredsställande att träna beror på att det händer mycket i kroppen. Lungorna klarar mer, blodet pumpas runt bättre, hjärtat arbetar på ett annat sätt osv. Trots att jag lagt av med innebandyn är idrott mitt största intresse och jag kommer att fortsätta med det så länge jag kan och orkar.
När jag tränar känner jag mig lugn och kroppen känns på något sätt fräsch. Det känns verkligen att det händer någonting och det är en häftig känsla. Även om jag ibland känner mig missnöjd med min prestation är jag ändå nöjd med att jag utfört aktiviteten eftersom jag vet att jag mår bättre av det. Kanske inte just på sekunden, men i längden.
Vad gäller den psykiska biten så har jag under många år haft vetskapen om att jag blir deprimerad av att vara inaktiv. Om jag t.ex. är stillasittande för länge och inte har någonting att göra kan jag bli deprimerad och det kan leda till att jag blir sängliggandes och skäms över mig själv för att jag inte har någonting att sysselsätta mig med. De gånger som jag valt att ta en promenad pga. depressionen har det blivit bättre och det är delvis en anledning till att jag håller på med idrott - för att det får mig att må bra.
Dag 13
Publicerat den
Mina planer och mål
För närvarande är mitt enda mål att gå ut skolan samt att ha ett gott slutbetyg med väl godkänt som lägsta betyg i majoriteten av mina ämnen. Jag hade nämligen i snitt VG i alla ämnen både när jag gick ut 9:an och åk.1 på gymnasiet, så det är en av anledningarna till att jag har som mål att hålla det - kanske t.o.m höja mig så att jag får MVG i det mesta.
När det gäller planer så har jag väl egentligen inga. Det finns iaf ingen garanti på att de få planer jag har kommer att följas, så det kanske inte ens är någon idé att ta upp de här? De planer, eller kanske snarare önskemål, jag har handlar om framtiden vad gäller boende, familj osv.
För närvarande är mitt enda mål att gå ut skolan samt att ha ett gott slutbetyg med väl godkänt som lägsta betyg i majoriteten av mina ämnen. Jag hade nämligen i snitt VG i alla ämnen både när jag gick ut 9:an och åk.1 på gymnasiet, så det är en av anledningarna till att jag har som mål att hålla det - kanske t.o.m höja mig så att jag får MVG i det mesta.
När det gäller planer så har jag väl egentligen inga. Det finns iaf ingen garanti på att de få planer jag har kommer att följas, så det kanske inte ens är någon idé att ta upp de här? De planer, eller kanske snarare önskemål, jag har handlar om framtiden vad gäller boende, familj osv.
Dag 12
Publicerat den
Mina passioner
Min passion har sedan jag fyllde 11 år varit idrott och till en början var passionen för innebandyn störst. Med åren har det dock utvecklats till så mycket mer. Idrott handlar inte endast om att utöva och jag känner att jag vill göra mer än att bara träna. Det är t.ex. en anledning till att jag skulle kunna tänka mig att utbilda mig till dietist. För att idrott och hälsa handlar om så mycket mer.
Som Ni vet så har min skolgång varit väldigt upp och ned. Enda gången som jag faktiskt har skött mig i skolan är när jag har gått på ett idrottinriktat program, så jag vet att idrott är min grej. Att det är meningen att jag ska hålla på med det.
Under många år har jag fungerat så att jag blivit deprimerad om jag inte har fått idrotta eller om jag varit inaktiv för länge och det säger nog en del om mig som person. Jag vill hålla igång och göra saker. Inte sitta hemma och uggla hela dagarna.
Exakt vad jag vill eller kommer att jobba med i framtiden vet jag inte, men så länge det har med idrott och hälsa att göra så är jag nöjd. Jag skulle t.ex. kunna tänka mig att arbeta i en sportbutik som bl.a. Stadium. Man får såklart ingen toppenlön, men det ska vara kul och så länge jag klarar allt det nödvändiga så är jag nöjd. Jag vill trivas med det jag gör.
Min passion har sedan jag fyllde 11 år varit idrott och till en början var passionen för innebandyn störst. Med åren har det dock utvecklats till så mycket mer. Idrott handlar inte endast om att utöva och jag känner att jag vill göra mer än att bara träna. Det är t.ex. en anledning till att jag skulle kunna tänka mig att utbilda mig till dietist. För att idrott och hälsa handlar om så mycket mer.
Som Ni vet så har min skolgång varit väldigt upp och ned. Enda gången som jag faktiskt har skött mig i skolan är när jag har gått på ett idrottinriktat program, så jag vet att idrott är min grej. Att det är meningen att jag ska hålla på med det.
Under många år har jag fungerat så att jag blivit deprimerad om jag inte har fått idrotta eller om jag varit inaktiv för länge och det säger nog en del om mig som person. Jag vill hålla igång och göra saker. Inte sitta hemma och uggla hela dagarna.
Exakt vad jag vill eller kommer att jobba med i framtiden vet jag inte, men så länge det har med idrott och hälsa att göra så är jag nöjd. Jag skulle t.ex. kunna tänka mig att arbeta i en sportbutik som bl.a. Stadium. Man får såklart ingen toppenlön, men det ska vara kul och så länge jag klarar allt det nödvändiga så är jag nöjd. Jag vill trivas med det jag gör.
Dag 11
Publicerat den
Mina rädslor
För att summera det kort så handlar mina rädslor om mitt liv. Att det inte ska gå som jag tänkt mig - då syftar jag på arbete, boende, familj osv.
Någonting som jag är otroligt rädd för är att det t.ex. ska ta flera år för mig att få ett arbete efter studenten och att jag under tiden måste gå på socialbidrag fast jag har som regel att försöka göra allt för att det inte ska inträffa. Att jag i slutändan endast kan få skitjobb och att jag måste försörja mig på minimilön eller att jag rent av måste skaffa flera jobb samtidigt som resulterar i att jag går in i väggen.
En annan sak som jag är rädd för är att jag en dag ska stå utan boende. Att det t.ex. blir missförstånd mellan mig och hyresvärden eller att jag blir vräkt och inte kan få tag i en ny bostad eller måste ta det risigaste som finns.
Det jag är mest rädd för är, som Ni vet, att jag inte ska kunna bli gravid igen eller att jag ska drabbas av upprepade missfall. Dennis har frågat om jag inte kan tänka mig att genomgå IVF (provrörsbefruktning), men jag tror att allting händer av en anledning och om jag inte blir gravid så är det meningen att jag inte ska ha barn.
Jag har skrivit om denna rädsla i tidigare inlägg, så jag behöver egentligen inte säga så mycket mer än att detta är det som skrämmer mig mest - om man bortser från döden.
Dag 10
Publicerat den
Under mina (snart) 21 år har jag haft många drömmar. Jag har t.ex. drömt om att bli dansare och få stå i bakgrunden på melodifestivalen eller Eurovision song contest. När jag först fick tanken på att börja dansa tyckte jag dock att jag var för gammal (ca 15 år) och jag lade därför detta på hyllan.
Ett år senare började jag drömma om att bli innebandyproffs och mitt mål var att ta mig till elitserien samt svenska landslaget. Enda sedan jag började att spela innebandy har det varit krångel och det slutade med att jag inte längre hade ett mål och varför ska man då spela? För mig fungerade det inte att fortsätta för att det var roligt, för det skulle också ändras med tiden - vilket det också gjorde.
En dröm som jag dock haft i många år nu, som Ni vet, är att få bilda en familj. Jag drömmer om att flytta till ett stort hus med min stora familj bestående av mig, Dennis och fyra barn. Fick jag välja skulle jag vara hemmafru tills barnen är tillräckligt gamla för att klara sig själva eller är tillräckligt gamla för dagis eller skola. Vad som händer efter det har jag inte tänkt på. Jag kanske får för mig att bli inredare, starta en hemsida där jag säljer saker jag gjort eller någonting annat. Någonting som jag finner roligt, men som inte tar upp hela min tid då jag vill ägna den åt barnen.
Dag 9
Publicerat den
Ett ögonblick
Eftersom jag aldrig delat med mig av historian om aborten så tänkte jag att jag idag skulle göra det eftersom det är ett ögonblick som jag aldrig i hela mitt liv kommer att glömma. Jag vill passa på att varna känsliga för att läsa detta.
Texten är kopierad från min blogg på Familjeliv.
"Den 22/7-08 gjorde jag en sen abort i v.14+1. Den ägde rum på Falu lasarett. Jag fick komma in kl.09:00 och fick sitta i väntrummet och vänta tills kl.09:40 då sköterskan kom och ropade upp mig. Jag fick då komma in på mitt rum och sköterskan gav mig 4 st slidpiller. Hon sa åt mig att ligga stilla i 30 minuter för att de inte skulle åka ur. För att fördriva tiden spelade jag och R. kort och pratade lite. Jag bad honom att följa med då jag inte skulle klarat av det själv med tanke på vilken stor sak en abort faktiskt är. Man behöver allt stöd man kan få.
Vid 11-tiden började jag få ont i magen. Ungefär som mensvärk, fast än inte så jobbig. Sköterskan sa att jag inte fick äta någonting på hela dagen, utan jag fick endast dricka. Jag drack lite juice och varm nyponsoppa.
När klockan var 12:30 började smärtan bli starkare och vid 12:55 fick jag två tabletter att ha under tungan i 20 minuter. När de hade gått 20 minuter och jag gick på toa började jag skaka och frysa jättemycket. R. berättade att jag fått frossa och ringde efter en sköterska så att hon fick komma och ge mig ett extra täcke och en värmekudde. Jag la mig ner för att försöka få lite värme. Frossan höll i sig i ca en timme. När det kändes lite bättre bestämde vi oss för att ta en promenad, jag skulle bara gå på toaletten. Tyvärr så blev det ingen promenad eftersom vattnet gick, klockan var då 14:05.
Jag gick och la mig i sängen igen. Några minuter senare började jag få en konstig känsla i magen, det var värkar. Jag hade nu ganska ont i magen, men det gick att ta sig igenom. Det var ungefär som stark mensvärk. Eftersom jag är van vid den smärtan så behövde jag ingen smärtlindring förrutom en citodon. R. och jag väntade ytterligare en stund och jag kände kl.14:35 att jag var tvungen att gå på toaletten igen. Jag kände någonting konstigt och såg att två av de fyra slidpiller jag fått kommit ut. Jag tänkte att om jag krystade lite så skulle de andra två också komma ut. Jag krystade lite och kände en annorlunda känsla. Jag tittade ner mot slidan och fick se ett ben sticka ut. En liten fot med 5st välskapta tår. Jag bad R. att ringa sköterskan. Hon kom till toaletten och jag berättade att det var dags. Eftersom jag fortfarande var inne på toaletten (med mitt bäcken under mig) sa hon åt mig att krysta lite. Det gick inte så bra, så hon sa åt mig att vi skulle gå in i rummet och prova.
Jag bad R. att vänta i väntrummet då det skulle bli för mycket för honom att se processen. Jag fick lägga mig i sängen och ombads att ligga på sidan. Det gick inget vidare så jag fick prova att ligga på rygg. Det gick bättre, men när huvudet skulle ut så sa det stopp. Jag hade kramper i livmodern vilket gjorde att barnets huvud hade fastnat. Sköterskan kallade in en läkare som skulle hjälpa mig, men ingenting hände. De körde in mig i ett annat rum och väntade på att en förlossningsläkare skulle komma.
När jag legat i rummet en stund kände jag en konstig känsla. Jag fick krysta igen och då kom fostret äntligen ut. De klippte av navelsträngen och tog ut barnet. De berättade för mig att moderkakan inte kommit ut, så nu väntade jag på skrapning. Några minuter senare kände jag samma känsla igen, som om någonting släppte. Jag krystade igen och ut kom moderkakan. Sköterskan skjutsade in mig på rummet igen och R. fick komma in. Jag berättade hur det gått och att jag hade fått se en fot. Vilket kändes jobbigt! Nu skulle en läkare titta på moderkakan så att den var hel, sen kunde de skriva ut mig när jag kände mig redo.
Aborten var klar kl.15:00. Det tog 5 ½ timme från det att jag fick slidpillerna till att moderkakan var ute. Jag och R. grät en stund och sedan la vi oss och sov. Han kröp upp och la sig brevid mig i min säng. Några minuter senare kom en barnmorska och diskuterade preventivmedel med mig. Hon skrev ut p-piller till mig och magmedicin för min starka mensvärk. Sen fick vi sova igen. Vid 16:30 kom de in med lite mat, raggmunk, som jag tycker är såååååå äckligt, men jag åt ändå. De sa att moderkakan var hel och jag fick säga till när jag ville åka hem. Jag åt klart och sen plockade vi undan på rummet. Kl.17:00 blev jag utskriven från sjukhuset. Sjukhusvistelsen varade i 8 timmar. "
Nu kanske många tycker att jag är dum i huvudet som berättar om detta, men jag tycker att det är lika bra att jag gör det så att Ni får bättre förståelse för mig. Om varför jag har haft det så jobbigt osv. Sen kan det vara skönt för mig att få berätta det också, på något sätt.
Dag 8
Publicerat den
Vad kärlek är för mig
Kärlek för mig är när man känner sig trygg och lycklig med någon/något, men även att man känner att man utvecklas tack vare detta/denna. Kärlek behöver nödvändigtvis inte handla om en annan person, utan det kan även handla om föremål eller andra saker - som t.ex. en idrott. Folk pratar även om passion, men passion och kärlek för en idrott tycker jag är helt skilda saker.
Sedan finns det olika former av kärlek till personer. Det kan vara kärleken till sin familj, kärleken till sin partner eller kärleken till en kompis. Där använder man sig av samma ord, men innebörden och värdet är olika.
Jag förknippar oftast kärlek med personer och (äkta) kärlek för mig är när man lever i en ömsesidig relation. En relation där man prioriterar sig själv, men också sin partner. Att man tar sig tid att hjälpa till om det så är att slipa på relationen, ta hand om barnen eller hjälpa till med hushållet.
Kärlek för mig är när jag eller min partner ställer upp på saker som man egentligen inte vill eller har lust med. Nu handlar det inte om stora saker, utan om att t.ex. ta en promenad tillsammans för att umgås trots att den ena är trött eller att man tittar på en film som den andre egentligen inte vill se, men att h*n går med på det just för att göra någonting tillsammans. Skulle man hela tiden göra som man själv ville så skulle det aldrig fungera.
Det är så svårt att förklara något så stort eftersom det är så många bitar som spelar in.
Dag 7
Publicerat den
Min första kyss
Nu minns jag inte riktigt om det var under ettan eller tvåan, men jag gick iaf på lågstadiet. Min första kyss (som jag iaf kommer ihåg) var med en kille som heter Robin. Vi lekte på skolgården någonting av en blandning av kull och handtag, fandtag klapp eller kyss. Han valde såklart kyss och jag minns att jag kysste honom på kinden samtidigt som jag lyfte på benet *höhö*.
Min första kyss på munnen - som jag minns - var med min första pojkvän Kent. Jag var på besök hos min kusin i Fagersta (de bodde i samma stad), så en dag ville vi att han skulle komma till Emelies förra skola. Vi gick runt på skolgården och när det började regna ställde vi oss i en trappa med tak ovanför och det var där han kysste mig för första gången. Ingenting romantiskt med det egentligen, men jag tyckte då att det var jättegulligt.
Nu minns jag inte riktigt om det var under ettan eller tvåan, men jag gick iaf på lågstadiet. Min första kyss (som jag iaf kommer ihåg) var med en kille som heter Robin. Vi lekte på skolgården någonting av en blandning av kull och handtag, fandtag klapp eller kyss. Han valde såklart kyss och jag minns att jag kysste honom på kinden samtidigt som jag lyfte på benet *höhö*.
Min första kyss på munnen - som jag minns - var med min första pojkvän Kent. Jag var på besök hos min kusin i Fagersta (de bodde i samma stad), så en dag ville vi att han skulle komma till Emelies förra skola. Vi gick runt på skolgården och när det började regna ställde vi oss i en trappa med tak ovanför och det var där han kysste mig för första gången. Ingenting romantiskt med det egentligen, men jag tyckte då att det var jättegulligt.
Dag 6
Publicerat den
Min första kärlek
Nu kommer inte jag att skriva om min första pojkvän eftersom jag tycker att det är skillnad på att ha pojkvän och att vara tillsammans med sin kärlek. Det är svårt att förklara, men min första pojkvän älskade jag aldrig utan jag tyckte endast om honom och det är delvis därför som jag väljer att skriva om den första killen jag någonsin älskat.
Ni som känner mig sedan tidigare förstår att det är Rasmus jag pratar om och för Er som inte har hängt med så långt kommer här en berättelse om oss:
När jag skulle börja åk.8 bytte jag skola från Smedjebacken till Ludvika pga. mobbingen. Som många kanske är bekanta med så har man elevens val under högstadiet - en kurs man får välja att läsa. Jag hade då valt idrott och under lektionen den 15/9-04 (min pappas födelsedag) träffade jag Rasmus för första gången. Han hade nämligen också valt idrott då han under många år spelat både fotboll och innebandy.
Jag hade någon vecka tidigare sett honom på första lektionen (introduktionen), men det var inte förrän den 15/9 som vi pratade med varandra första gången - i samband med att jag gjorde illa mig. Vi spelade nämligen innebandy på småmål och när jag fick en armbåge i ansiktet kom han fram till mig och frågade om det gick bra. Efter det flöt allting på.
Vi började att prata på bl.a. Lunar samt msn och efter ett tag pratade vi om att träffas utanför skolan. Han följde med mig hem en dag efter sin prao (som det på den tiden kallades) eftersom vi båda skulle ha innebandyträning. Han hade bara någon vecka innan bytt till samma klubb som mig, så då passade det perfekt.
Innan träningen åkte vi hem till mig och vi pratade i timmar. Det var otroligt lätt att prata med honom och jag kände mig väldigt trygg. Framåt kvällningen var det dags att gå till Bergahallen och enligt Rasmus så kysste han mig då för första gången. Jag minns det dock inte.
Vi hann inte göra så mycket under den dagen pga. våra träningar, men jag minns att hans kusin dagen efter hört från honom att han skaffat flickvän. Det betydde alltså att vi blev tillsammans denna dag, 14/10-04.
Eftersom vi träffades genom att vi gick på samma skola träffades vi väldigt ofta - närmare bestämt varje dag under 8 månaders tid - tills det var dags för honom att börja på gymnasiet. Han var nämligen 1 år äldre än mig, alltså -89:a.
Sommaren-05 åkte vi på vår första semester tillsammans och den ägde rum i Hemavan med hans föräldrar. Hans pappa hade nämligen genom jobbet fått hyra en stuga där, så vi blev erbjudna att följa med vilket vi också gjorde. Resan var både bra och dålig, men i det stora hela var det skönt att få komma bort lite.
När skolan sedan drog igång fortsatte vi att träffas. Tiden gick och vi hade helt plötsligt varit tillsammans i 1 år. Jag gick ut 9:an och skulle byta gymnasiet samt flytta hemifrån. Vi kunde då endast träffas på helger, men trots detta valde vi att förlova oss efter 1 år och 11 månader - på hans initiativ. Jag var överlycklig, men lyckan blev kort. Redan efter 4 månader som förlovade märkte jag att han betedde sig konstigt och det visade sig att han tyckte att vi växt ifrån varandra pga. att vi inte kunde ses lika ofta som tidigare. Vi pratade ut och jag förklarade för honom att om vi tagit oss såhär långt så kan vi klara allt.
En månad senare, när vi varit tillsammans i 2 år och 5 månader, åkte jag hem till mina föräldrar och tur var väl det. Vi pratade nämligen på msn den kvällen och även då märkte jag att någonting var fel. Han pratade konstigt och ville inte riktigt vara rak på sak, men jag förstod direkt att han tänkte göra slut. Jag sade till honom:"Du gör fan inte slut med mig på msn!" så jag bad pappa om skjuts så att han kunde göra slut face to face.
Jag minns den dagen som igår. Aldrig har jag varit så ledsen och t.o.m hans mamma var förkrossad. Hon frågade:"Hur ska vi klara av det här?" och kramade om mig. Jag vet att hans föräldrar tyckte bra om mig, vilket jag också gjorde. Jag kunde dock inte tvinga Rasmus att vara tillsammans med mig om han inte ville det.
När vi pratade ut den kvällen sade han att han - tack vare att jag flyttat och för att vi inte kunde ses lika ofta som tidigare - blivit kär i en tjej i sin klass. Jag fick i efterhand veta att hon inte ville ha honom, så han blev dragen vid näsan.
I dagsläge är han tillsammans och förlovad med en tjej som jag inte tål. Hon har skrivit till mig några gånger och jag förstår inte riktigt varför. Jag antar att hon i början kände sig hotad av mig pga. mitt förhållande med Rasmus.
Rasmus och jag har haft kontakt en gång efter att han lämnade mig och det var när jag kontaktade honom i panik under mitt förhållande med R. Jag bad honom om stöd och hjälp att ta mod till mig att ta mig därifrån, men han ville inte utan uppmanade mig att vända mig till min familj istället. Sedan dess har jag inte hört ett ljud.
Mitt förhållande med Rasmus varade i 2 år och 5 månader varav vi var förlovade i 6 månader. Än idag tycker jag att vi hade det väldigt bra och jag hyser ingen agg mot honom trots det som hände. Det är livets gång, helt enkelt.
Nu kommer inte jag att skriva om min första pojkvän eftersom jag tycker att det är skillnad på att ha pojkvän och att vara tillsammans med sin kärlek. Det är svårt att förklara, men min första pojkvän älskade jag aldrig utan jag tyckte endast om honom och det är delvis därför som jag väljer att skriva om den första killen jag någonsin älskat.
Ni som känner mig sedan tidigare förstår att det är Rasmus jag pratar om och för Er som inte har hängt med så långt kommer här en berättelse om oss:
När jag skulle börja åk.8 bytte jag skola från Smedjebacken till Ludvika pga. mobbingen. Som många kanske är bekanta med så har man elevens val under högstadiet - en kurs man får välja att läsa. Jag hade då valt idrott och under lektionen den 15/9-04 (min pappas födelsedag) träffade jag Rasmus för första gången. Han hade nämligen också valt idrott då han under många år spelat både fotboll och innebandy.
Jag hade någon vecka tidigare sett honom på första lektionen (introduktionen), men det var inte förrän den 15/9 som vi pratade med varandra första gången - i samband med att jag gjorde illa mig. Vi spelade nämligen innebandy på småmål och när jag fick en armbåge i ansiktet kom han fram till mig och frågade om det gick bra. Efter det flöt allting på.
Vi började att prata på bl.a. Lunar samt msn och efter ett tag pratade vi om att träffas utanför skolan. Han följde med mig hem en dag efter sin prao (som det på den tiden kallades) eftersom vi båda skulle ha innebandyträning. Han hade bara någon vecka innan bytt till samma klubb som mig, så då passade det perfekt.
Innan träningen åkte vi hem till mig och vi pratade i timmar. Det var otroligt lätt att prata med honom och jag kände mig väldigt trygg. Framåt kvällningen var det dags att gå till Bergahallen och enligt Rasmus så kysste han mig då för första gången. Jag minns det dock inte.
Vi hann inte göra så mycket under den dagen pga. våra träningar, men jag minns att hans kusin dagen efter hört från honom att han skaffat flickvän. Det betydde alltså att vi blev tillsammans denna dag, 14/10-04.
Eftersom vi träffades genom att vi gick på samma skola träffades vi väldigt ofta - närmare bestämt varje dag under 8 månaders tid - tills det var dags för honom att börja på gymnasiet. Han var nämligen 1 år äldre än mig, alltså -89:a.
Sommaren-05 åkte vi på vår första semester tillsammans och den ägde rum i Hemavan med hans föräldrar. Hans pappa hade nämligen genom jobbet fått hyra en stuga där, så vi blev erbjudna att följa med vilket vi också gjorde. Resan var både bra och dålig, men i det stora hela var det skönt att få komma bort lite.
När skolan sedan drog igång fortsatte vi att träffas. Tiden gick och vi hade helt plötsligt varit tillsammans i 1 år. Jag gick ut 9:an och skulle byta gymnasiet samt flytta hemifrån. Vi kunde då endast träffas på helger, men trots detta valde vi att förlova oss efter 1 år och 11 månader - på hans initiativ. Jag var överlycklig, men lyckan blev kort. Redan efter 4 månader som förlovade märkte jag att han betedde sig konstigt och det visade sig att han tyckte att vi växt ifrån varandra pga. att vi inte kunde ses lika ofta som tidigare. Vi pratade ut och jag förklarade för honom att om vi tagit oss såhär långt så kan vi klara allt.
En månad senare, när vi varit tillsammans i 2 år och 5 månader, åkte jag hem till mina föräldrar och tur var väl det. Vi pratade nämligen på msn den kvällen och även då märkte jag att någonting var fel. Han pratade konstigt och ville inte riktigt vara rak på sak, men jag förstod direkt att han tänkte göra slut. Jag sade till honom:"Du gör fan inte slut med mig på msn!" så jag bad pappa om skjuts så att han kunde göra slut face to face.
Jag minns den dagen som igår. Aldrig har jag varit så ledsen och t.o.m hans mamma var förkrossad. Hon frågade:"Hur ska vi klara av det här?" och kramade om mig. Jag vet att hans föräldrar tyckte bra om mig, vilket jag också gjorde. Jag kunde dock inte tvinga Rasmus att vara tillsammans med mig om han inte ville det.
När vi pratade ut den kvällen sade han att han - tack vare att jag flyttat och för att vi inte kunde ses lika ofta som tidigare - blivit kär i en tjej i sin klass. Jag fick i efterhand veta att hon inte ville ha honom, så han blev dragen vid näsan.
I dagsläge är han tillsammans och förlovad med en tjej som jag inte tål. Hon har skrivit till mig några gånger och jag förstår inte riktigt varför. Jag antar att hon i början kände sig hotad av mig pga. mitt förhållande med Rasmus.
Rasmus och jag har haft kontakt en gång efter att han lämnade mig och det var när jag kontaktade honom i panik under mitt förhållande med R. Jag bad honom om stöd och hjälp att ta mod till mig att ta mig därifrån, men han ville inte utan uppmanade mig att vända mig till min familj istället. Sedan dess har jag inte hört ett ljud.
Mitt förhållande med Rasmus varade i 2 år och 5 månader varav vi var förlovade i 6 månader. Än idag tycker jag att vi hade det väldigt bra och jag hyser ingen agg mot honom trots det som hände. Det är livets gång, helt enkelt.
Dag 5
Publicerat den
Någon jag är stolt över
Nu kanske Ni inte blir särskilt förvånade när jag säger att jag är stolt över mig själv, men så är det. Enda sedan unga år har mitt liv varit en enda stor röra, men på något sätt har jag alltid lyckats ta mig igenom allt som kommit i min väg.
Jag tror inte att alla hade klarat av att utstå vad jag har fått gå igenom. Under mina 21 år har jag hunnit bli mobbad i 8 år, flyttat fem gånger, bytt skola upprepade gånger, hoppat av min drömutbildning, blivit misshandlad (av min första sambo) i 1 års tid, genomgått en förlossning av mitt döda barn, gått till psykolog, gjort en polisanmälan samt varit på rättegång.
Jag har många gånger fått höra att jag är en inspirationskälla och att jag är en stark person och när jag tänker efter kan jag inget annat än att hålla med om det. Det är klart att jag periodvis har mått dåligt, men någonstans inom mig har jag haft en stark drivkraft och det är tack vare den att jag är där jag är idag.
Under många år har mitt motto varit: allt går bara man vill samt det kunde ha varit värre och det är vad som har varit min drivkraft under alla dessa år. Jag har även haft stöd på min sida, så det har även varit en bidragande orsak till att mitt liv har gått framåt.
Vi gör alla val i livet som vi kanske inte är så stolta över - som vi ångrar, men vi får inte fastna i det förflutna utan det är istället viktigt att blicka framåt. Jag har tagit beslut som varit jobbiga och beslut som jag ångrar, men jag har varit ärlig mot mig och erkänt för mig själv att det är mänskligt att fela.
Jag är iaf stolt över att jag tagit mig igenom allt detta och att jag tagit tag i mitt liv en gång för alla. Det ska bli spännande att se vad framtiden har att ge.
(Bild - skolfoto-10/11)
Dag 4
Publicerat den
Min bästa vän
Under hela mitt liv har jag haft svårt att knyta vänskapsband och jag tror att det beror på det här med mobbingen och den sociala fobin jag så länge hade. Trots det har jag lyckats att behålla en och samma vän i snart 7 år och det är Sara Hagelberg.
Sara är född 25 december 1990. Det betyder alltså att vi är lika gamla och vi träffades genom att jag bytte skola till åk.8 samt att jag hamnade i hennes klass (år 2004). Hon sade hej redan första dagen, vilket jag uppskattar då jag förmodligen inte hade vågat prata med någon annars.
Under tiden vi har känt varandra har vi haft mycket roligt tillsammans och vi har endast varit osams/oense en gång på alla dessa år och jag tycker att det tyder på äkta vänskap. De senaste 5 åren har vi dock inte haft särskilt mycket tid till att träffas eftersom jag har flyttat runt över halva Sverige, men hon har inte lämnat mig i sticket för det.
Anledningen till att jag tycker att hon är en så bra vän beror på att hon inte är rädd för att vara sig själv. Jag fullkomligt hatar människor som försöker att vara någonting de inte är, så att hon helt enkelt är sig själv är någonting som tilltalar mig. Dessutom tycker jag att vi är relativt lika och vi har för det mesta samma åsikter om saker och ting, vilket ibland kan underlätta.
Hon är dessutom omtänksam och hon är mån om hur andra har det, men hon kan samtidigt ta hand om sig själv. Någonting som jag tycker är roligt är att hon är glad och positiv - för det mesta. Sedan tycker jag att det är roligt att umgås med henne då hennes glädje smittar av sig.
Jag skulle kunna skriva en lång uppsats om henne, men jag får avrunda med att säga:
Sara, du är min bästa vän för att du är du. ♥
Dag 3
Publicerat den
Mina syskon
För De som inte vet så har jag två syskon - en storasyster och en lillebror.
Min syster heter Ninni och är född 14 april 1988 - hon fyller alltså 23 år i vår. För tillfället bor hon i Kumla med sin sambo Kristian som hon har varit tillsammans med i snart 4 år. Hon är för närvarande arbetslös och på fritiden fotograferar hon djur: bl.a. sina hamstrar, kaninen och sin hund. Sedan ett par år tillbaka har hon varit uppfödare av kaniner och för inte så länge sedan blev hon även uppfödare av hamstrar, så det är någonting som tar upp ganska mycket av hennes tid.
Lillebror heter Elias och är född 3 juli 1996 - han fyller alltså 15 år i sommar. Han bor med våra föräldrar i deras villa i Smedjebacken och lär väl göra det iaf fram tills gymnasiet. För tillfället går han i åk.8 på Bergaskolan med idrottsprofil. På fritiden spelar han fotboll och handboll. Det har länge varit prat om att han ska sluta på någon av idrotterna, men det har inte blivit så (vad jag vet?). Förutom idrotten är han intresserad av spel i olika slag, dataspel, tv-spel och har varit det sen han var liten. Antagligen för att pappa också är det.
Dag 2
Publicerat den
Mina föräldrar
I mitten av 80-talet träffades dessa turturduvor, Ansa och Tony Hedblom - mina föräldrar.
Mamma är född 18 juni 1967 medan pappa är född 15 september 1968. De blir alltså 44 år respektive 43 år år 2011. För tillfället arbetar mamma på BUP i Ludvika medan pappa arbetar på Ovako (f.d. Fundia).
De blev tillsammans under gymnasiet och skaffade sitt första barn, min syster, -88. De hade då varit tillsammans i 2 år (om jag inte misstar mig) och var 20 år respektive 19 år. De bodde då i en lägenhet i Västansjö, Smedjebacken.
När min syster var 1 år blev mamma gravid med mig och familjen flyttade då till en villa en vecka innan jag föddes. De bor där än idag och kommer att göra det tills min lillebror har flyttat hemifrån och de blivit äldre. Helst till en enplansvilla, om mamma får bestämma.
I juni-90 gifte de sig och är det än idag. Innan bröllopet hette mamma Ann-Charlotte Karlsson, men bytte efternamn i samband med giftermålet. Under många år har hennes smeknamn varit Ansa och för bara något år sedan bytte hon och det är idag hennes tilltalsnamn.
År -96 fick paret sitt tredje och sista barn, min lillebror.
Jah. Det var kort och gott om mina föräldrar. Något jag glömt?
Behöver jag säga att jag är lik min pappa? ;)
Dag 1
Publicerat den
Presentation av mig själv
Fredagen den 26 januari 1990 föddes jag, Elin Louise Hedblom, på Falu BB. Jag var 53cm lång och vägde 4117g. - jag var alltså en stor liten flicka.
Jag är uppväxt i mina föräldrars villa i Smedjebacken, Dalarna. Familjen (som då bestod av mina föräldrar och min syster) flyttade in exakt en vecka innan jag kikade ut, så jag fick tillbringa många år under detta tak. I byn finns även mina farföräldrar samt mina fastrar plus deras barn.
När jag var 16 år gammal flyttade jag hemifrån för första gången i samband med gymnasiet. Jag gick då på Innebandyprogrammet på Lugnetgymnasiet i Falun. Nu betalade visserligen mina föräldrar hyran då jag inte var myndig, men mamma utnyttjade det också 2ggr/vecka då hon arbetade bara några minuter ifrån min skola. Jag stod dock själv för maten och andra nödvändigheter.
Pga. olika omständigheter har jag haft det väldigt turbulent under skoltiden och det är inte förrän nu som det faktiskt går bra för mig. Jag går nu åk.2 på hälsa- och idrottsprogrammet i Västerås. Detta är min fjärde skola och mitt fjärde program, så det säger en del om hur min skolsituation har sett ut.
För att summera skolan så har det sett ut såhär: 1 år på innebandyprogrammet i Falun (slutade pga. knäskada och pojkvän), 6 månader på Industriprogrammet med inriktning textildesign och mode i Stockholm (slutade pga. flytt), 7 månader på samhällsprogrammet med inriktning ekonomi i Ludvika (slutade pga. att jag mådde psykiskt dåligt) och nu hälsa- och idrottsprogrammet i Västerås som jag kommer att slutföra.
På 4 ½ år har jag hunnit bo i fem olika städer samt lägenheter: Smedjebacken, Falun, Stockholm, Nybro och Västerås. Det har varit en upplevelse i sig och det känns skönt att äntligen få stå på egna ben. Känna att man har ett liv.
Enda sedan år 2001 har idrott varit ett stort intresse för mig och jag har både utövat fotboll samt innebandy. Innebandyn lade jag av med nyligen då jag inte känner någon glädje med det längre pga. att jag känner att det finns viktigare saker i världen än nöjen. I dagsläge så brukar jag pyssla på min fritid. Det kan vara allt ifrån bloggdesigner i PS till scrapbooking.
Under mitt snart 21-åriga liv har jag haft stor brist på riktiga vänner pga. att jag under uppväxten blev mobbad, så jag har alltid sökt tröst hos djur. Hittills har jag haft 13st och det har varit både katter, hundar och kaniner. Jag hoppas att i framtiden kunna skapa vänrelationer med människor. Det har dock varit svårt pga. att jag under ett par år led av social fobi som gjorde att jag undvek folk. Jag kunde inte ens vara i skolan utan att få ångest och det ledde ibland till att jag sjukanmälde mig pga. ångest - inte sjukdom. Nu är jag lyckligtvis fri från det, men lider fortfarande av paranoian jag utvecklade för 4 år sedan. Den är dock bättre idag än den var för 1 år sedan.
Många har kastat skit på mig för att jag är som jag är, men Ni har inte en aning om varför det är så. Jag kommer att skriva om mitt livs historia i punkt nr.30 så att Ni förstår mig bättre. Postade den för en stund sedan, men insåg att det inte handlade så mycket om hur jag är som person utan mest om vad jag varit med om. Jag tar det därför i sista inlägget, så jag ber om ursäkt till Er som redan läst det. Då behöver Ni inte läsa den sista punkten i listan sen.
PS. Vill Ni veta någonting mer så är det bara att fråga. :)
