Strax innan kl.17 idag fick jag ett sms av Björn där han meddelade att det kommit ett brev i mitt namn. Det var från hyresvärden, så jag frågade om han hade öppnat brevet och vad det stod i det. Han sa då att det stod att jag inte får skriva av mig från lägenheten, vilket gjorde mig panikslagen. Efter en stund så sa han att han skojade och att det stod att lägenheten nu har gått över på honom.

Jag blev jätteförbannad eftersom jag inte tycker att man skämtar om en sån sak. Eftersom jag vill att allt ska skrivas över på honom så snabbt som möjligt för att jag ska kunna gå vidare tyckte jag inte att det var ett dugg roligt. Tydligen så gjorde han det eftersom det är jobbigt för honom att han inte har några pengar alls i december.

Han skriver då att han nu är i en jobbig sits och att han vill att jag hjälper honom eftersom jag är en del till att han har det såhär. Då blev jag ännu mer förbannad eftersom det då kändes som att han lade all skuld på mig. Vi är lika delaktiga i det här och ingen ska behöva ta skulden för att han nu har det jobbigt ekonomiskt i en månad. Istället för att göra slut på en gång hade han kunnat ta itu med det praktiska först, men nu gjorde han inte det och det får såklart följder.

Eftersom jag är en snäll människa innerst inne har jag lovat att jag ska hjälpa honom med hyran i december. Jag kommer att få pengar i julklapp av mina föräldrar, så jag avvarar dem för att Björn ska kunna betala hyran. Jag har sagt till honom att jag egentligen inte vill hjälpa honom eftersom jag är så pass arg och sårad, men att jag är en person som inte orkar stå och se på när folk har det jobbigt.

För Er som tror att jag berättar precis allt här i bloggen har fel, men eftersom jag vill att Ni ska veta varför jag är som jag är tänkte jag att jag skulle berätta något som många kanske inte vet: En av anledningarna till att jag är en sån som inte går ut så ofta och umgås med mina kompisar så beror på att jag lider av social fobi. 

För Er som inte vet så är social fobi en psykisk störning som karakteriseras av rädsla för sociala situationer. Diagnosen kategoriseras som ett ångestsyndrom. En person med social fobi försöker ofta undvika sociala situationer på alla möjliga vis. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet; social fobi är ett verkligt handikapp som förhindrar den drabbade att leva ett normalt liv.

Det kan vara mycket besvärligt att ha ett fungerade liv när man har social fobi; vardagliga saker som att jobba, gå i skolan, åka buss och handla är ofta väldigt jobbiga. Situationer där uppmärksamheten riktas mot personen kan vara speciellt jobbiga, som till exempel att redovisa eller hålla tal inför en grupp människor. Därför börjar dessa personer ofta att isolera sig mer och mer. 

För 1 år sedan gick jag regelbundet till en psykolog här i Smedjebacken för att försöka att bearbeta allting och strax innan jag slutade att gå på mottagningen diagnotiserades jag som paranoid. 

Paranoia är en personlighetsstörning och personer med denna typ av störning är misstänksamma och de tenderar att tolka erfarenheter och upplevelser negativt. Eftersom de förväntar sig att behandlas illa eller utnyttjas söker de ständigt efter tecken på att de blivit lurade och utnyttjade. Andra människors neutrala eller till och med vänligt avsedda handlingar kan uppfattas som fientliga eller hotande, vilket påverkar relationer med familj, arbetskollegor och andra. Personer med paranoid personlighetsstörning kan utan anledning tvivla på och ifrågasätta vänner och kollegors lojalitet och pålitlighet. De är ofta fientliga och reagerar med ilska på kränkningar, som de har svårt att glömma och förlåta.

När Ni läser igenom detta kanske ni inser varför jag har agerat som jag har gjort. Jag ska inte vara taskig mot mig själv, men man skulle kunna säga att jag inte har varit riktigt "frisk" i huvudet. Alltså kunde det inte gå mer än fel mellan mig och Björn. Han visste dock vad jag led av innan vi blev tillsammans och han sa att han kunde hantera det.

Det var under mobbingens sena år som jag utvecklade den sociala fobin och min paranoia. Eftersom jag inte har haft styrkan att ta itu med det har det bara växt sig större och större. Jag har därför bestämt mig för att jag ska ta itu med detta en gång för alla, men då kan jag inte pressa fram en förbättring. Jag måste ta ett steg i taget annars mår jag bara dåligt.

Ni ska inte tro att jag alltid har varit såhär, utan jag har faktiskt varit normal jag också. Det är klart att man inte är helt frisk i huvudet efter att ha blivit mobbad under nästan hela uppväxten, regelbundet misshandlad av en man man älskat, genomgått en förlossning av sitt döda barn och blivit bedragen. Om man förväntar sig att man ska gå normal ur det så borde man tänka om. Man får problem. Så är det bara.

Jag har iaf insett att jag har problem som jag måste ta itu med. Jag vägrar inleda ett förhållande med någon innan jag har fått bort mitt beteende. En del av mig kommer nog alltid att ha social fobi och vara paranoid, men jag vill få ner det på en nivå så att det går att leva med det. Det är mitt mål just nu.

Jag hoppas att ni efter detta inlägg har lite större förståelse för min situation. ♥

Idag fick jag en kommentar från någon som inte vågar stå för vad h*n säger. Kommentaren såg ut såhär:
"du kan ju inte tro att du blir lycklig av att flytta till en annan stad? man vill kanske tro det men vardagen kommer iafatt dig även där, och de enda som kan göra dig lycklig är att arbeta med dej själv. de kanske är lika bra att du och björn gör slut då för du verkar ju inte vara riktigt kär och vilja ha barn med honom om du kan byta det mot ett mcd jobb i falun?"

Jag har varit riktigt lycklig en gång i mitt liv och det var när jag bodde i Falun, så jag vet att jag skulle kunna bli lycklig igen av att flytta tillbaka. När jag är där kan jag slappna av och jag känner mig för ovanlighetens skull väldigt lugn och kroppen fylls av en värme som inte går att beskriva.

Jag vill även göra det av flera anledningar:

* Det kan vara bra om vi får vara ifrån varandra lite. När man bor tillsammans kan man ibland känna sig kvävd eftersom man är så tätt inpå varandra. Eftersom vår lägenhet är så pass liten och vi inte gör någonting speciellt om dagarna tillbringar vi nästan hela dagarna i samma rum, vilket kanske inte är så kul om man ibland känner att man vill vara ifred. Enda gången vi får vara för oss själva är när vi tränar. Det kan vara bra om vi får sakna varandra i några dagar istället för att man ska behöva sakna varandra lite grann i någon timme. Känslan av längtan när man varit ifrån varandra ett tag kan vara nyttig.

* Jag har en möjlighet att få gå klart skolan. Eftersom jag har gått 3st olika program tycker jag att det är bättre att fortsätta i Falun eftersom jag redan fått betyg från åk.1 och känner både skolan och lärarna bra, istället för att börja på ännu ett program som jag ändå kommer att hoppa av. Jag trivdes väldigt bra på innebandyprogrammet och kan inte tänka mig att gå någonting annat.

* Jag får då tid att tänka ut vad jag vill göra med mitt liv. Björn och jag har tidigare diskuterat vad vi ska göra efter jag tagit examen, men han är inte riktigt med på noterna eftersom han inte vill flytta ifrån Nybro. Ska jag då behöva ge upp även drömmarna om högskola/universitet för hans skull? Utbildningen jag vill gå finns nämligen bara på tre orter i Sverige (Göteborg, Uppsala och Umeå) och jag har varken lust eller råd att bo i Göteborg själv i 3 år. Jag tycker inte att det fungerar så. Jag skulle t.ex. aldrig be honom att sluta på sin KY-utbildning för min skull eftersom jag vet hur vikigt det är med en utbildning (såhär i efterhand).

* Om jag flyttar är det just det jag får göra, arbeta med mig själv. Jag får då tid för mig själv så att jag kan tänka ut vem jag egentligen är och hur jag fungerar. Istället för att behöva tänka på någon annan kan jag bara tänka på mig själv utan att vara egoistisk.

* Jag får försörja mig själv. Som jag sagt tidigare så har jag åkt snålskjuts alltför länge på mina pojkvänner och skulle jag istället få jobb och flytta får jag försörja mig själv. Jag får lära mig hur det är att tjäna pengar och vad man ska spendera de på för att livet ska fungera.

* Björn skulle klara sig bättre ekonomiskt. Eftersom Björn får så pass lite pengar i studiemedel får vi alltid snåla varje månad och ibland måste vi även låna pengar, vilket kanske inte är så kul. Om jag skulle flytta skulle han inte behöva oroa sig över pengar eftersom det då blir billigare för honom att bo ensam.

Man kan inte tänka på alla andra hela tiden utan man måste tänka på sig själv också. Jag har inte tänkt på mig själv sen jag var 16 år, vilket jag ångrar idag. Det här handlar om min framtid. Vad är viktigast att prioritera; kärleken eller ens egen framtid? Jag har alltid prioriterat kärleken och det har inte slutat bra: Vid mitt första riktiga förhållande blev jag lämnad av min fästman efter 2 ½ år då han tyckte att vi inte träffades tillräckligt ofta (varje helg). Andra förhållandet var med en f.d. nära vän och det slutade i katastrof då jag blev misshandlad i 1 år samtidigt som jag blev gravid mitt upp i allt och gjorde abort (hemsk upplevelse). Det tredje förhållandet var också katastrof då jag blev bedragen samtidigt som han ljög om det. Jag fick veta vad han gjort via en han satt på.

Nu är jag tillsammans med Björn och jag älskar honom högst av allt på jorden. Vi har det lite kämpigt med ekonomin bara, men annars fungerar det toppen. Annars verkar det som att varje gång jag väljer kärleken går det åt skogen. Därför tar jag mitt förnuft till fånga och försöker att kombinerar båda.

Det är klart att jag vill ha barn med Björn, men det skadar inte att vänta tills vi har bättre förutsättningar. Om vi skulle få barn nu och det sen slutar med att jag blir ensamstående har jag ingen chans att komma ikapp med utbildning och jobb. Därför är det bättre att göra det nu när man ändå har chansen. Jag har ingen lust att plugga med barn, så det är bättre att göra det nu när man inte har några.

Jag väljer inte jobbet före Björn, utan jag försöker att välja båda och göra det bästa utav det. Många tycker ändå att vi går för fort fram, så varför ska det nu bli gnäll när jag vill flytta ut och göra någonting av mitt liv samtidigt som jag vill fortsätta i förhållandet? Det är inte ens säkert att jag får något jobb. Jag tror inte att jag får det, men jag hoppas såklart.

Min syster och hennes pojkvän flyttade ihop när de varit tillsammans i lite mindre än 1 år och det slutade med att de blev särbo eftersom han delvis ville vara för sig själv ett tag, men också för att satsa på jobbet. De håller ihop än idag och har snart varit tillsammans i 3 år, så bara för att Björn och jag eventuellt skulle bli särbo behöver det inte betyda att vi kommer att göra slut.

Idag har det snöat, men som tur var smälte snön lika snabbt som den kom. Tittar man ut ser det nästan ut som att det har regnat eftersom marken är blöt och det är kallt ute. När jag såg snön slog det mig att jag måste köpa ett par skor. Jag har fortfarande ett par sommartofflor som skor eftersom jag inte har haft råd att köpa mig ett par ordentliga. Jag har vinterskor hemma hos mamma och pappa, men de måste klackas om så det är ingen idé att mamma skickar ner dem. De får klackas om när vi har hämtat dem istället.

Jag har hittat några skor som jag tycker är snygga, men de får inte kosta alltför mycket. Jag har rabbat på Ellos, men hittade inga som föll mig i smaken där, utan jag hittade jättefina skor på Deichmann sko och Halens. Det kan bli så att jag istället köper ett par på skoaffären här i Nybro, eller om vi åker in till Kalmar. Jag måste vilket fall som helst ha ett par.

Vi fick oss ett gott skratt igår när Björn och jag tittade på tv. Katterna lekte med sina pingisbollar och efter en stund såg vi att Sally lade sig på mattan. Vi upptäckte att hon hade någonting i munnen och försökte att se vad det var och efter en stund fattade vi att det var hennes pingisboll! Hon är bara 6 månader och inte så stor än, men ändå lyckades hon trycka in bollen i gapet.

Idag gjorde hon samma sak, fast hon sprang istället runt i lägenheten med bollen i munnen istället för att ligga stilla på mattan. Det såg jätteroligt ut. Jag tänkte att jag skulle ta en bild på henne, men hon spottade såklart ut bollen när jag kom med kameran. Har jag tur lyckas jag knäppa ett kort på henne nästa gång.


Hihi. Djur är bara för härliga. ☺