Hur svårt skall det vara att sova?
Publicerat den
Det blev en vilodag idag också. Jag har sovit dåligt, Mikael likaså, inatt p.g.a. att hunden till grannen som bor under oss ylade hela natten... Jag förstod först inte vad det var och började nästan tro att det stod en varg utanför porten, men när det slog mig att jag har sett grannen med en hund var det självklart var ljudet kom ifrån. Hunden har aldrig gjort något väsen av sig förut så vi hade överseende. Skulle det hända fler gånger kommer jag knacka på och säga åt henne att hon får försöka få tyst på hunden. Jag har ingenting emot att den låter om dagarna, om den skulle få för sig att göra det, men om nätterna skall det vara tyst.
Inte nog med att hunden ylade, när jag väl somnade så drömde jag om R. Jag var på semester med en kompis i hennes sommarstuga, som fanns uppe på ett högt berg (man kunde inte se mer till marken). En kväll när jag kollade ut genom fönstret stod han där med ilska i blicken. Jag förstod direkt att han hade kommit för att döda mig, så jag försökte vara snabb och döda honom genom att putta ner honom från berget. Han kom dock upp gång på gång. Man kunde nästan tro att han vore en zombie då han såg mindre mänsklig ut för varje gång han blev nedputtad! Haha 
Det här med vänner
Publicerat den
Jag har inga vänner som jag umgås med på fritiden (bara som jag pratar med på internet och i telefon), men det känns som att det kan komma att bli ändring på det. Jag fick i veckan ett meddelande av en barndomskompis som frågade om jag ville fotografera hennes hundar, så igår svängde jag förbi för att hälsa på dem. Det känns som att det är bäst att hälsa på djuren innan fotograferingen så att man vet att man har någorlunda kemi. Det är ju inte det lättaste att fotografera någon som man inte kommer överens med
Jag hade tänkt att jag bara skulle hälsa på hundarna och berätta hur det går till när man blir fotograferad av mig, men det slutade med att vi pratade i tre timmar om alla möjliga saker (bl.a. om saker vi kommer ihåg från när vi lekte). Det var väldigt trevligt. Efter fotograferingen av hundarna skall vi försöka hitta på någonting tillsammans. Det ser jag fram emot 
"Du är så smal. Du behöver inte gå ner i vikt!"
Publicerat den
När jag säger att jag vill gå ner i vikt får jag oftast höra att jag inte behöver det då jag är så smal. WHAT? Kan Ni kolla på bilderna nedan och säga att jag är smal? Det tvivlar jag på! Jag har ingen aning om vad jag väger idag, men jag behöver inte ställa mig på vågen för att konstatera att jag väger för mycket. På 2 år har jag gått från
50 kg (<--- se bild) till 65+ kg. Det är SKITMYCKET! Man skulle nästan kunna tro att jag är gravid när man ser mig i profil, men det är jag inte (bilden togs 3 dagar efter ägglossning. That's how I know).
50 kg (<--- se bild) till 65+ kg. Det är SKITMYCKET! Man skulle nästan kunna tro att jag är gravid när man ser mig i profil, men det är jag inte (bilden togs 3 dagar efter ägglossning. That's how I know).
Hur hamnade jag i den här situationen? Jag dränkte mina sorger i godis, helt enkelt.
Det tar sig!
Publicerat den
Jag har varit väldigt duktig de senaste dagarna när det gäller kost och träning jämfört med innan jag blev sjukskriven (sjukskrivningen gick ut i tisdags). Jag har bl.a. börjat äta frukost, lunch och mellanmål fast Mikael inte är hemma. Han var annars den som påminde mig om att jag var tvungen att äta och om han då inte var hemma och kunde påminna mig glömde jag bort det. Nu har jag tagit mig i kragen och börjat äta på eget initiativ, utan att någon behöver säga till mig! Jag känner mig dock fortfarande trött, men jag tror att om jag bara fortsätter äta och träna så kommer jag återfå energin så småningom. Det är nog en stor omställning för kroppen att gå från att inte äta och bara sitta hemma till att börja äta och röra på sig. Det känns än så länge okej och jag hoppas att mina skador inte skall begränsa mig för mycket.
Jag känner mig dock fortfarande trött, men jag tror att om jag bara fortsätter äta och träna så kommer jag återfå energin så småningom. Det är nog en stor omställning för kroppen att gå från att inte äta och bara sitta hemma till att börja äta och röra på sig. Det känns än så länge okej och jag hoppas att mina skador inte skall begränsa mig för mycket.Vad gäller träningen har jag tränat måndag-onsdag och idag är det vilodag. I måndags mjukstartade jag med en långpromenad som planerat, i tisdags cyklade jag 6 km och tränade jympa på Friskis och igår tränade jag enbart jympa på Friskis. Jag har idag lagom träningsvärk i vaderna, men det är inte så konstigt med tanke på att jag inte har tränat på en halv evighet Imorgon blir det ett förlängt jympapass. Jag bara älskar jympa! Jag skall dock försöka prova intervall/flex och cirkelfys när jag känner att jag klarar av det.
Imorgon blir det ett förlängt jympapass. Jag bara älskar jympa! Jag skall dock försöka prova intervall/flex och cirkelfys när jag känner att jag klarar av det.
Jag skall aldrig mer handla där!
Publicerat den
Jag måste skriva att-göra-listor varje dag för att jag skall orka ta mig energi till att göra saker. Idag hade jag åtta punkter som jag skulle beta av, men det blev bara sex (de viktigaste). Jag har bl.a. pratat med försäkringskassan om ersättning för mina sjukskrivningar, pratat med Handels om att gå med i a-kassan (kan få ersättning fast jag inte var medlem i a-kassan under tiden som jag arbetade på Lidl, just för att mitt senaste arbete var inom handelsbranschen) och pratat med distriktschefen på Lidl. Det är snart 2 månader sedan jag slutade där och jag har fortfarande inte fått något arbetsgivarintyg...
Efter alla samtal knatade jag iväg till vår närmsta mataffär. Jag skulle handla någonting att äta på vägen till ett möte på Friskis&Svettis (jag är numera kontaktperson för barnpassningen och skulle ha möte med en blivande barnpassare) då jag inte hade ätit på hela dagen. Jag brukar vara väldigt petig med att kolla bäst-före-datum när jag är in i den butiken, men det gjorde jag inte idag. Efter att jag gått en bit skulle jag äta min piggelin. Det gick inte då den var vit och brun och täckt i överdrivet mycket is. Jaha, tänkte jag och tog en tugga av min kexchoklad. Den var smaklös och jag kollade därför på bäst-före: 2013-10-10. Det FÅR INTE gå till så här (det är inte första gången heller. En gång skulle jag handla marsipanlock och då var alla 6 månader gamla)! Jag åkte tillbaka efter mötet och jag fick pengarna tillbaka.
Jag har försökt redigera bilder från fotograferingen med Gizmo också, men det har inte gått bra alls. Jag skäms över bilderna då jag hade alldeles för högt ISO (som bl.a. reglerar om bilden skall vara klar eller brusig. Mina blev väldigt brusiga). Om jag har tur gillar ägarna dem ändå, annars har jag för första gången misslyckats med en fotosession. Det är väl sånt man får räkna med, i och för sig. Man kan inte vara på topp jämt.
Vardagligt var det, ja...
Publicerat den
Vad bra det gick att skriva om mer vardagliga saker Det känns nästan som att det kommer eka lika mycket nu som innan vad jag än skriver om, men jag skall göra ett försök. Jag älskar trots allt att blogga 
Just nu handlar min vardag om att göra saker som jag tycker om, saker som känns meningsfulla och som inte är ångestladdade. Jag har på sistone haft svårt att hitta energi till att göra saker som jag annars tycker är roliga, men sedan jag blev arbetslös har jag återfått så pass mycket energi att jag orkar fotografera i alla fall Igår fotograferade jag t.ex. Gizmo, en blandrashund (chihuahua/långhårig dvärgtax/pudel). Han var hur gullig och snäll som helst! Jag var rädd att han skulle vara svår att ha att göra med då han var väldigt sprallig, men han lugnade ner sig och var väldigt fokuserad på godisen som hans matte höll i 
För första gången någonsin blev minneskortet, på 8G, fullt! Inte så konstigt när man hade en sån snygging som modell.
Det känns nästan som att det kommer eka lika mycket nu som innan vad jag än skriver om, men jag skall göra ett försök. Jag älskar trots allt att blogga Just nu handlar min vardag om att göra saker som jag tycker om, saker som känns meningsfulla och som inte är ångestladdade. Jag har på sistone haft svårt att hitta energi till att göra saker som jag annars tycker är roliga, men sedan jag blev arbetslös har jag återfått så pass mycket energi att jag orkar fotografera i alla fall
Igår fotograferade jag t.ex. Gizmo, en blandrashund (chihuahua/långhårig dvärgtax/pudel). Han var hur gullig och snäll som helst! Jag var rädd att han skulle vara svår att ha att göra med då han var väldigt sprallig, men han lugnade ner sig och var väldigt fokuserad på godisen som hans matte höll i För första gången någonsin blev minneskortet, på 8G, fullt! Inte så konstigt när man hade en sån snygging som modell.
På måndag skall jag försöka komma igång med träningen också, inte bara för att gå ner i vikt (som jag har velat göra länge) utan också för att stärka min skadade axel och, om jag har tur, bli av med den strålande känslan i huvudet som jag har fått stå ut med i snart 4 år. Jag började gå till en sjukgymnast innan årsskiftet för att få hjälp med ovanstående och då behandlingarna för axeln (sjukgymnastik och TENS) inte har gett några positiva resultat har vi valt att gå vidare med "huvudvärken". Ordinationen har blivit tre veckors träning. Nu finns det inga ursäkter längre!
Hur är det med Louise?
Publicerat den
Det verkar som att de flesta (alla som har kommenterat) vill att jag skriver mer om min vardag, så jag får väl ta och göra det Jag kan börja med att säga att det har varit tufft de senaste månaderna. Jag arbetar t.ex. inte på Lidl längre då chefen var osäker över om hon skulle låta mig vara kvar eller ej. Hon tyckte inte att jag utvecklades i samma takt som alla andra (jag överanalyserade arbetsuppgifterna, var för noggrann och tog för lång tid på mig) och då sade jag till henne att jag inte ville vara kvar. Jag vill känna att jag är duktig på det jag gör, att det är anledningen till att jag får vara på arbetsplatsen. Den känslan hade jag aldrig på Lidl... Jag hade ett samtal med chefen om det på slutet och hon sade att det var tråkigt att jag inte var i samma fas som alla andra då hon gillar mig som person och då hon såg potential i mig. Jag kan dock tycka att det var orättvist mot alla andra att förlänga mitt kontrakt om och om igen när hon ändå var tveksam till om hon skulle låta mig vara kvar eller ej. Hon gav mig flera chanser att komma ikapp och det gjorde jag aldrig. Jag uppskattar att jag fick chansen och erfarenheten (kassavana är guld värt!), men hon skulle ha låtit mig gå redan när sommarvikariatet tog slut.
Jag kan börja med att säga att det har varit tufft de senaste månaderna. Jag arbetar t.ex. inte på Lidl längre då chefen var osäker över om hon skulle låta mig vara kvar eller ej. Hon tyckte inte att jag utvecklades i samma takt som alla andra (jag överanalyserade arbetsuppgifterna, var för noggrann och tog för lång tid på mig) och då sade jag till henne att jag inte ville vara kvar. Jag vill känna att jag är duktig på det jag gör, att det är anledningen till att jag får vara på arbetsplatsen. Den känslan hade jag aldrig på Lidl... Jag hade ett samtal med chefen om det på slutet och hon sade att det var tråkigt att jag inte var i samma fas som alla andra då hon gillar mig som person och då hon såg potential i mig. Jag kan dock tycka att det var orättvist mot alla andra att förlänga mitt kontrakt om och om igen när hon ändå var tveksam till om hon skulle låta mig vara kvar eller ej. Hon gav mig flera chanser att komma ikapp och det gjorde jag aldrig. Jag uppskattar att jag fick chansen och erfarenheten (kassavana är guld värt!), men hon skulle ha låtit mig gå redan när sommarvikariatet tog slut. Efter en vecka som arbetslös opererade jag bort en lipom (en godartad tumör, 10 x 10 cm) på höger skuldra. Jag hade aldrig blivit opererad under narkos förut och var väldigt nervös över det. Mamma och Mikael följde med mig till kirurgmottagningen, men de fick inte följa med mig till väntsalen (vi som skulle opereras fick inga egna rum) utan jag fick säga hejdå i väntrummet. Jag hade skrivit i min hälsodeklaration att jag var rädd för narkos och trodde då att jag skulle få ha med mig Mikael som stöd, men det fick jag inte. Jag fick en säng kl.08:40 och skulle ha opererats kl.09:30, men kirurgen blev kallad till en akut operation och kunde inte ta hand om mig förrän kl.10:20. Jag var med andra ord tvungen att ligga i min säng i nästan 2 timmar innan det blev min tur. Under dessa timmar låg jag och grät av rädsla. Jag hade verkligen behövt Mikael där...
Klockan var 11:35 när jag vaknade. Jag var då kopplad till en maskin som mäter syresättningen, men det slutade med att de fick koppla ur den då den ständigt pep (p.g.a. att jag grät i panik efter Mikael). Jag räknade och fick det till att den pep hela sex gånger. Den hade pipit minst lika många gånger till om de inte hade kopplat ur den... Mamma kom och gjorde mig sällskap efter att jag hade vaknat till ordentligt. Jag hade dock velat ha Mikael där, men han hade tyvärr åkt till jobbet bara 5 minuter innan jag ringde hem för att be honom att komma (jag hade inte en tanke på att ringa till hans mobil). En och en halv timme senare blev jag utskriven och fick åka hem. Mamma stannade kvar hos oss i några timmar för att försäkra sig om att jag inte skulle bli dålig. Tack för det Jag minns ingenting från själva operationen (hade inga drömmar eller så), men hela upplevelsen kring den var ett helvete. Jag har aldrig varit så rädd och känt mig så ensam i hela mitt liv. Jag blir ledsen bara jag tänker på den dagen...
Jag minns ingenting från själva operationen (hade inga drömmar eller så), men hela upplevelsen kring den var ett helvete. Jag har aldrig varit så rädd och känt mig så ensam i hela mitt liv. Jag blir ledsen bara jag tänker på den dagen...Det är idag fem veckor sedan jag genomgick operationen och jag har fortfarande ont i ärret. Jag hade väldiga problem att sova i början då jag var tvungen att ligga på samma sida hela natten (måste vrida och vända på mig med jämna mellanrum för att sova okej) och det var svårt att luta sig mot någonting. Jag fick spendera de första två veckorna i sängen med mjuka kuddar som stöd. Det gick helt okej bara jag satt stilla, annars gjorde det ont i stygnen. Mikael var snäll som gjorde det mesta hemma då jag inte klarade av det. Jag har fortfarande problem att göra simpla saker som att diska och tvätta. Inte har jag vågat mig på att träna heller. Jag tänkte prova försiktigt nästa vecka.
Efter tre veckor som arbetslös, en vecka efter operationen, fick jag ett samtal från Kostservice - som har hand om restaurangerna inom Landstinget Dalarna. Jag gick på intervju och senare samma dag blev jag erbjuden tjänsten. Jag ville tacka nej, men hade inget annat val än att tacka ja. När man är inskriven på arbetsförmedlingen, i alla fall om man är med i jobbgarantin för ungdomar, måste man stå till arbetsmarknadens förfogande och det hade jag inte gjort om jag tackat nej. Jag försökte vara positiv över det faktum att någon ville anställa mig, om än bara på timmar, men det var väldigt svårt. Dagen innan jag skulle påbörja min introduktion fick jag feber och halsont (det påminde om halsfluss). Jag kände mig ganska bra under slutet av veckan efter att ha varit dålig i fyra dagar, men på söndagen började jag känna mig dålig igen - dagen innan jag skulle jobba! Jag tänkte efter och kunde se ett samband: jag blev dålig när jag hade ångest.
Jag hade (och har) sådan ångest över den här tjänsten att jag fick lov att åka till psykakuten i Säter den 10/2. Jag kontaktade de på eget initiativ och berättade att jag har sådan ångest att jag får självmordstankar. Jag blev ombedd att komma in, men det gav ingenting. Läkaren erbjöd mig antidepressiva, som jag absolut inte vill ta. Han erbjöd mig sedan insomningstabletter som jag, efter att ha tvekat, tackade ja till då jag har haft sömnproblem i 3,5 år. Jag fick med mig två hem, fler skulle han skriva ett recept på (det gjorde han dock aldrig. Jag kollade det igår). Det skickades också en remiss till samtalsmottagningen (som jag var i kontakt med för några veckor sedan. Jag är uppsatt på väntelistan) så att jag får komma dit snabbare samt att jag blev sjukskriven i 2 veckor.
Just nu är jag arbetslös och sjukskriven (t.o.m. måndag). Jag känner att jag skulle behöva vara hemma längre, men då är det ju den här pressen att man måste ha jobb. Man måste ha pengar. Jag hatar alla jävla måsten! Kan jag inte få göra saker för att jag vill det, inte för att jag måste? Jag har ingenting emot att jobba osv. men då skall det vara på en arbetsplats där jag känner att jag vill vara. Jag vill absolut inte jobba inom Kostservice och de tjänster som jag absolut vill ha får jag inte. Jag har varit inne på att starta eget inom fotografering, men då måste jag skapa ett kontaktnät först och jag tycker att det är så förbannat svårt. Kan jag inte få ha turen med mig någon gång?
Jag skulle kunna mala på om annat som har hänt de senaste månaderna, utöver barnlösheten, men jag orkar inte just nu.
Sluta skriva om barnlösheten
Publicerat den
Jag har gått i tankarna om att sluta skriva om enbart barnlösheten och börja bli mer vardaglig. Det känns som att det är dags att komma ner på jorden och gå vidare. Det verkar inte som att vi kommer få några barn och hur mycket jag än hatar tanken så har jag förlikat mig med den. Just nu känns det som att vi aldrig kommer få några barn och det kanske är bäst att jag ställer in mig på det för att orka (Ni som inte är i samma sits har ingen aning om hur energikrävande och påfrestande det är att längta efter någonting som man kanske aldrig kommer få. Man skall aldrig ta det här med fertilitet för givet, så det är lika bra att ställa in sig på ett barnlöst liv).
Vad säger Ni? Vill Ni återigen läsa om min vardag eller skall jag låta bloggen vara som den är nu?
Standardinlägg menstruation
Publicerat den
Vi är på: 26:e försöket
Senaste mensens första dag: 7/2
Senaste menscykeln: 32 dagar
Beräknad icke-mens (BIM): 10/3
