Anklagad
Publicerat den
Jag har idag blivit anklagad för att vara Christina Magdalena Vinter - en kvinna som har stulit bilder på avlidna barn, publicerat dem på internet och påstått att det har varit hennes. Det hela började med att jag skapade en tråd på Familjeliv som handlar om att jag vill tatuera in Kims namn i nacken och för att alla skulle få en klar bild över vem Kim var var jag tvungen att dra historian om misshandeln, aborten osv. Det var då en medlem som reagerade på detta och påstod att jag var Christina (som skall ha blivit misshandlad och gjort abort i tonåren hon också. Hon är lika gammal som mig). Den här medlemmen var bergsäker på att jag var Christina och det spelade ingen roll vad jag sade, denne ville att jag skulle erkänna att jag var skyldig. Jag vägrar dock erkänna någonting jag inte har gjort!
Jag valde att vara anonym i den här tråden, men p.g.a. anklagelserna slutade det med att jag blev tvungen att uppge både namn, alias och publicera en bild på mig själv för att bevisa att jag inte var den personen som jag misstänktes vara. Det gjorde mig så förbannat arg! Skall det behöva vara så? Skall det vara så svårt att lita på vad andra säger? Det är en ren slump att vi är lika gamla och att hon har varit med om samma sak som mig (om det nu är sant. Det tvivlar jag på).
Prolaktinvärde
Publicerat den
Efter att ha bollat med andra som är i samma situation som oss har jag beslutat mig för att ta kontakt med kvinnokliniken och kräva att de tar fler blodprover. Vad jag inte förstår, och som gör mig väldigt irriterad, är hur man kan strunta i att kontrollera viktiga värden bara för att kvinnan har regelbunden mens. Borde man inte kolla det som går för att vara på den säkra sidan? Jag uppvisar symptom för förhöjt prolaktinvärde (misstänker att jag hade det i tonåren också då jag av okänd anledning kom en mjölkliknande vätska ur brösten. Det kan det göra vid förhöjda prolaktinvärden), men det har de inte haft en tanke på att kolla. Det är standard att man kollar det inom andra landsting. Varför är det inte så här? Det känns som att man inte blir tagen på allvar, blir bortprioriterad, bara för att man har regelbunden mens och ägglossning... Det skall inte behöva vara så.
Remiss IVF
Publicerat den
Det ramlade ner ett brunt kuvert i brevinkastet igår, ett brev till Mikael från landstinget. Jag öppnade det (hans post kan ligga oöppnad i 1-2 veckor annars...) och fann ett brev från Cecilia där det stod att hon hade pratat med mig om IVF. Det stämmer ju inte riktigt. Vi pratade aldrig om det, utan hon sade bara att hon skulle skicka en remiss till IVF-kliniken då det inte fanns någonting mer hon kunde göra för oss - utan att fråga om vi ville det! Hon hade skickat med papper om blodproverna också. Det står dock inte när de senast måste ha blivit tagna. Vi skulle kunna göra så att vi kontaktar henne och frågar hur lång tid vi har på oss och om det är så att det inte är någon brådska kan vi avvakta tillsvidare, tills vi känner oss redo - om (!) vi någonsin kommer att känna oss redo.
Standard
Publicerat den
Man skulle nästan skriva ett standardinlägg som man publicerar när mensen kommer... Det börjar bli väldigt deprimerande (och tjatigt, för min del) att behöva skriva det om och om igen. Kan det inte vara sista gången snart?! Jag orkar inte mer! Vi har inte diskuterat hur länge vi skall fortsätta försöka på egen hand, men jag känner att jag inte orkar länge till. Jag har inget tålamod kvar och snart kommer jag att ge upp drömmen helt: sälja alla bebissaker, börja med preventivmedel och gå vidare med livet. Jag vill dock inte göra det, men vad skall man göra när ens högsta dröm håller på att falla isär? Den enda trösten jag har just nu är Mikael. Jag blir dock ledsen inombords varje gång jag tänker på honom, varje gång jag ser på honom. Jag känner skam över att jag inte kan ge honom, ge oss den familj vi så länge har önskat oss. Vad är det för fel på mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det här?
Måste sänka TSH
Publicerat den
Jag pratade med receptionisten på kvinnokliniken idag och frågade efter värdena från blodprovet som togs i slutet av februari. De hade bara kollat TSH och det låg på 2.2. Hur kan det ha gjort det när det dagen efter hade ett värde på 1.8? Jag tvivlar starkt på att det kan sjunka med 0.4 på mindre än ett dygn. Det måste ha blivit fel någonstans... Om det är så att provet från kvinnokliniken är det korrekta kan det förklara varför jag inte blir gravid. När man försöker bli gravid bör det nämligen ligga under 2.0, helst så nära 1.0 som möjligt. Det man kan göra för att sänka det utan mediciner är att äta mer regelbundet och äta mat av kvalitet. Jag gör varken eller, så det är dags att börja göra det.
Journalkopia
Publicerat den
I slutet av juli beställde jag en journalkopia över fertilitetsutredningen. Den kom igår och har nu blivit uthämtad (fick hämta ut den på posten av någon anledning). Jag var intresserad av att se värderna på blodprovet som togs vid vårat första besök, men det fanns inte med... Det blir att ringa kvinnokliniken imorgon och kolla om det finns dokumenterat i deras system, för jag anser mig ha rätt att ta del av det.
Det stod ingenting intressant i journalen. Det stod i princip bara vad vi har pratat om och att diagnosen är kvinnlig infertilitet, ospecificerad. Jag har sagt från början att om det är fel på någon så är det fel på mig och jag hade ju rätt. De kan bara inte komma fram till vad felet är, men det räcker för mig. Det vi kan göra nu är att ändra våra livsstilar (vi är riktiga soffpotatisar och gottegrisar) och fortsätta kämpa. Om det inte ger resultat går vi vidare med insemination.
Fertilitetsutredning avslutad
Publicerat den
Vi skulle ha träffat vår fertilitetsläkare, Cecilia, inom den närmsta veckan för att diskutera hur vi går vidare. Det kommer dock inte bli av då hon kontaktade mig per telefon igår. Hon förklarade att hon inte kan göra någonting mer för oss och att hon kommer skicka en remiss till IVF. Jag blev väldigt ledsen, men också irriterad när hon sade det sista. Hur kan man som fertilitetsläkare ta förgivet att man vill göra IVF bara för att man är oförklarligt barnlösa? Hon frågade aldrig om vi ville utan sade bara att en remiss kommer skickas. Jag klarade inte av att säga att vi inte vill då jag var chockad och får därmed skylla mig själv. Mikael tycker att jag skall ta kontakt med henne när kallelsen för blodproverna har kommit och meddela att vi har ångrat oss, att vi vill försöka själva ett tag.
Vi har diskuterat insemination, men det var det aldrig något tal om utan det är raka vägen till IVF som gäller om vi vill ha hjälp av landstinget. Vi har dock fått klartecken från Carl von Linnékliniken i Uppsala och har ett inbokat besök onsdagen den 23/10, kl.14:30. Mikael vill tyvärr att jag avbokar besöket då jag inte konsulterade med honom innan jag bokade det (dumt...). Det är tråkigt att jag skall behöva göra det, men nu vet vi åtminstone vart vi skall vända oss om/när vi tröttnar på att försöka på egen hand. Om vi inte hade fått klartecken därifrån hade vi eventuellt åkt till Danmark.
Jag passade på att fråga Cecilia om det här med endometrios. Hon förklarade att det endometrios kan göra är att det skapar ärrbildning på äggledarna och eftersom spolningen visade att jag inte har det är det ingen idé att söva mig bara för att bekräfta/utesluta att jag har det. Jag skulle med andra ord ha blivit sövd "i onödan". Jag nämnde också det här med att jag har gula flytningar (har jag skrivit om det?), men det är ingenting som är farligt då det inte påverkar förmågan/chansen att bli gravid. Det som kan hända är att det blir besvärligt och det är det inte, inte än i alla fall.
Det känns förjävligt att de inte kan (snarare att de inte vill) göra någonting mer för oss. Det känns som att vi blir bortprioriterade bara för att vi är friska och anses ha alla chanser i världen att bli gravida, vare sig det är med hjälp eller utan (då i form av IVF). Skall det behöva vara så?
