God jul och gott nytt år! Jag hoppas att Ni alla har varit i gott sällskap, ätit god mat och fått fina julklappar. Det har i alla fall jag 

Vi firade julen här hemma i lägenheten tillsammans med min mamma, pappa och lillebror. Mikaels familj kunde tyvärr inte komma p.g.a. det långa avståndet (60 mil), men det gjorde oss ingenting av den anledningen att det här var en av många jular som vi kommer att fira tillsammans. Vi kanske åker ner till hans hemtrakter nästa år om vi har en ekonomi som tillåter och en bil som klarar resan. Jag skulle gärna träffa resten av hans familj då jag än så länge bara har träffat hans mamma och en av hans bröder (han är yngst av tre bröder).

Jag öppnade mina julklappar innan folket kom och jag kan inte vara annat än nöjd! Av mina föräldrar fick jag kosttillskott, som är till både mig och Mikael (jag beställde, de betalade). Vad vi skall ha dem till är en hemlighet tillsvidare. Ni kommer att få veta senare. Av Mikael fick jag ett par hörlurar till min MP4 och en cykel! Han var rädd att han hade valt fel sort på hörlurarna och det hade han. Han trodde att jag inte gillar hörlurar med gummipluppar när det i själva verket är sådana jag vill ha. De här kommer att komma till användning i alla fall, med eller utan gummipluppar. Cykeln var däremot en fullträff! Han berättade i veckan att han hade lagt en julklapp i lägenheten (hörlurarna) och en i förrådet.  Jag förstod att det var någonting stort, men jag vågade aldrig drömma om att det skulle vara en cykel! Jag hade en mountainbike under det första året i Västerås, men den blev tyvärr stulen (först blev framdäcket stulet när jag var i skolan och sen blev hela cykeln stulen när den stod i förrådet…). Den här skall dock vara lättare att spåra av den anledningen att den är stöldskyddsmärkt. Det var inte min mountainbike… Mikael sade innan jul att han önskade sig någonting som hade med oss att göra, någonting som vi båda kunde ha nytta av. Jag klurade länge innan jag bestämde mig för att klicka hem 52 weeks of romance. Jag kommer att börja skrapa, med start på nyårsafton.

Folket knackade på dörren runt lunchtid. Vi satt i vardagsrummet en stund och åt av skumtomtarna medan vi väntade på att maten skulle bli klar. Vi hade kokt potatis, köttbullar, prinskorv, sylta, sill, rödbetssallad, julskinka och julmust på julbordet. På vardagsrumsbordet hade vi skumtomtar i tre smaker (original, choklad och sura äpplen), polkagrisstänger, Paradis, After Eight och Toffefee. Jag var den som åt mest, men det var väntat. Jag är världens godisgris!

När vi alla var mätta och belåtna kollade vi på Kalle Anka. Jag måste säga att tomtens verkstad har blivit sämre efter att Disney bestämde sig för att klippa bort ett antal scener (jag räknade och fick det till hela fyra stycken!). Jag kan dock säga en sak som jag tyckte var bra med årets Kalle Anka och det var programledaren, eller värd som man kallar det, Sara Dawn Finer. Hon kändes varm och äkta på något sätt.

Mamma och pappa begav sig hemåt kort efter Kalle Anka medan Elias, min lillebror, stannade kvar. Han kommer att sova här till på torsdag. Vi (han och jag) tänkte kolla in mellandagsrean på onsdag.

Jag hatar arbetsförmedlingen! Jag blev kallad till någonting som heter gruppkommunicering idag av den anledningen att jag aldrig kom till jobbrummet måndagen den 10/12 (man går till arbetsförmedlingens lokaler, kollar på jobbannonser som har placerats på ett långbord och tar med sig de som verkar intressanta). Vi som var på mötet fick information om varför det är viktigt att man kommer på aktiviteterna, vad man skall göra om man av någon anledning har fått förhinder och vilka konsekvenserna kan komma att bli om man missköter sig. Jag var helt säker på att jag skulle bli av med min utvecklingsersättning i och med att det i kallelsen stod att arbetsförmedlingen skulle ta ett beslut om att återkalla anvisning till jobbgarantin för ungdomar, att gruppkommuniceringen skulle ge möjligheten att bemöta situationen och ge min syn på saken. Det behövde jag dock inte göra, utan jag behövde bara skriva ned namn och personnummer på ett papper samt berätta varför jag aldrig kom på jobbrummet/meddelade förhinder. Jag sade att jag försov mig, men det var inte hela sanningen… Jag försov mig, det gjorde jag! Det var dock inte den enda anledningen till att jag uteblev från jobbrummet. Jag har hur som helst lärt mig vikten av att komma till aktiviteterna eller meddela förhinder. Jag har inte råd att förlora utvecklingsersättningen.

Jag pratade med min handläggare, som var en av de tre som gav oss information, om det här med kommande aktivitet innan jag gick hem. Hon undrade vad jag har för aktivitet idag och jag sade att jag skrivs ut från ungdomsslussen på torsdag, men att jag gärna stannar kvar längre. Hon sade att det tyvärr inte går p.g.a. att man bara får vara inskriven i tre månader och att nästa steg är jobbcoachning. Jag skall med andra ord vara på en aktivitet som jag absolut inte vill vara på. Mikael har jobbcoach och han tycker att det inte ger någonting. Han påstår att de bara sitter av tiden och hur skall det kunna öka chanserna till arbete? Jag skulle hellre vara inskriven på ungdomsslussen och praktisera än att uggla hos jobbcoachen i ett halvår. Jag mår inte bra av att sitta och göra ingenting…

På vägen hem var jag ledsen och förbannad på samma gång och det blev inte bättre av att Mikael sade rakt upp i ansiktet på mig att han tycker att jag inte gjorde vad jag kunde på praktiken. Han menade att jag inte pressade chefen att anställa mig, men hur skulle jag kunna göra det? Jag kunde inte hota med att sluta praktiken i förväg om hon inte anställde mig, precis. Jag sade upprepade gånger att jag trivdes bra i butiken och med medarbetarna, att jag måste ha ett arbete efter praktikens slut, att jag gärna är kvar på Hennes & Mauritz och jag visade dagligen att jag skulle vara en tillgång i företaget. Vad mer hade jag kunnat göra? Jag kan inte tvinga någon att anställa mig! Jag var sugen på att säga till honom att jag tyckte att han inte ansträngde sig på byggfirman i Västerås, att han hade fått vara kvar om han ansträngde sig mer. Jag kan dock inte säga någonting om det i och med att jag inte var med honom när han jobbade och att han inte var med mig på praktiken! Han ville bara motivera mig genom att säga som han gjorde, men hur skall man kunna bli motiverad när man får höra från någon man älskar att man inte gör tillräckligt? Jag slet som en gnu!

Det räckte inte med att det var min sista dag på praktiken för två veckor sedan. Idag var det min sista dag på ungdomsslussen och jag har ingen aning om vad som händer härnäst. Jag skall prata med arbetsförmedlingen på tisdag och se vad de har att säga om saken. Jag skulle väldigt gärna vara kvar på ungdomsslussen och praktisera igen, men det skulle inte förvåna mig om de säger att jag inte får…

Antagningsbeskedet kom idag och det såg inte särskilt bra ut… Jag trodde att jag skulle bli antagen till 4-5 kurser, men jag blev bara antagen till en – den som jag hade placerat på 8:e plats. Jag måste tyvärr tacka nej av den anledningen att jag kommer att bli av med utvecklingsersättningen (jag kontaktade arbetsförmedlingens kundtjänst i veckan) och att vi kommer att bli av med det ekonomiska biståndet från socialen. De kan inte bistå om jag studerar på högskola och har möjlighet att ta lån. Jag vill inte öka min skuld till CSN om det inte är absolut nödvändigt och det är det inte. Det hade varit skillnad om jag sökt en utbildning/ett program, men nu handlar det om en kurs. Vi skulle inte klara oss om jag tog lån i vilket fall som helst. Det känns surt. Varför skall allt handla om pengar?! Jag hade hoppats på att få slippa arbetsförmedlingen och försäkringskassan i alla fall, men om vi inte får något bistånd från socialen är det kört. Mikael arbetar i snitt 1-2 dagar/vecka och det räcker inte till vår försörjning på långa vägar. Han har sagt att han skall söka ett heltidsjobb om han inte blir erbjuden fler timmar, men det hjälper inte mig nu… Jag skall ha svarat senast nästa torsdag och jag vågar inte chansa genom att tacka ja och hoppas på att han skall ha ett heltidsjobb innan kursen börjar i slutet av januari. Det är för riskabelt…

Jag tycker att det är jättetråkigt att det skall behöva bli såhär. Jag kan dock se en ljuspunkt med det hela: nästa år kan jag söka samma kurser, eller en utbildning om jag inte har fått något jobb, och göra det i tid! Den här gången skickade jag in en sen anmälan på alla kurser, därav jag bara blev antagen till en (jag står som reserv på de andra. Den bästa platsen jag har är 126 och den sämsta är 1334).

Det var tänkt att vi skulle hälsa på mina föräldrar idag, men vi fick ställa in resan av den anledningen att bilen gick sönder… igen! Låsmekanismen till förardörren hakades ur när Mikael skulle kliva ur bilen och ta ut bensinpengar (vi hade tur som bara hade hunnit till stan). Han kunde inte stänga dörren och blev tvungen att använda ett spännband för att ingen skulle bryta sig in i bilen medan vi tog en fika, som plåster på såren. Han gjorde likadant på vägen hem, men inte p.g.a. rädslan att någon skulle bryta sig in utan för att dörren inte skulle öppnas och riskera att slå i andra bilar.

Jag har hatat bilen från start och jag kan inte säga att det här gjorde saken bättre. Jag har sagt till Mikael att det är lika bra att han skrotar den (det är ingen som kommer att vilja ha den då i princip allt måste bytas ut) och skaffar en som inte går sönder var och varannan dag. Han har pratat om att han vill ha en volvo v70 när vår ekonomi tillåter och det kan jag gå med på. Jag är nöjd bara det inte blir en Volkswagen passat variant igen… Skrääääääääp, säger jag bara!

Det räckte tyvärr inte med att bilen skulle gå sönder. Köpmansdisken skulle såklart gå sönder den också… Mikael råkade ställa ned en sågspånsbal, som vi handlade på vägen hem, på dess kant som sprack och ramlade av! Jag hade planer på att måla den vit, men nu när den är trasig vill jag inte längre ha den. Han har lovat att han skall köpa någonting annat att ha i hallen, men det blir inte ännu med tanke på att ekonomin ser ut som den gör. Det skulle vara om vi hittar någonting begagnat som är i bra skick. 

Idag har jag haft utvärdering med butikschefen och praktikantansvarig (som var min handledare) på Hennes & Mauritz. Det gick helt okej och jag hade ingenting att oroa mig över. Butikschefen hade ingenting att anmärka på mer än att man som medarbetare/praktikant måste använda personalingången. Jag hade dock ingen nyckel och min handledare tyckte inte att jag skulle behöva sitta och vänta så hon föreslog att jag skulle ta kundingången. Jag sade aldrig det till butikschefen av den anledningen att jag anser att jag inte har någon rätt att skylla på någon annan. Det känns inte vidare moget. Det blev också avglömt att visa mig vart nödutgångarna var någonstans, men det var inte mitt ansvar att se till att det blev gjort. Det skulle min handledare eller någon annan ha gjort… Om man bortser från det hade de ingenting negativt att säga.

Butikschefen sade att jag har det som krävs (social kompetens, lätt att lära sig, öppen, ambitiös, vågar ta initiativ m.m.) och att hon inte förstår varför jag är arbetslös. Någon som jag skall ha arbete, menar hon på. Hon frågade vad jag har gjort innan praktiken. Jag berättade att jag kämpade med gymnasiestudierna i 6 år och varför, att jag tog studentexamen i somras, att jag aldrig har haft ett arbete/sommarjobb och att jag bara har varit på praktik – som inte har resulterat i arbete. Hon sade att det kunde vara en förklaring till varför jag inte har något arbete idag.

Jag kände inte att utvärderingen gav någonting... Jag vet att jag har gjort en bra insats på Hennes & Mauritz och det är väl vad jag tar med mig till nästa plats. 

Jag hann inte mer än att pallra mig hemåt efter fotograferingen och påbörja redigeringen av bilderna innan jag var tvungen att göra mig i ordning inför funktionärsfesten på Friskis&Svettis, som började kl.18. Jag måste dock säga att det var mer som ett julbord än en fest av den anledningen att det serverades julmat och julgodis.

Funktionärsfesten/julbordet började med att vi samlades i cafeterian och minglade i väntan på att verksamhetschefen skulle hälsa oss välkomna och informera om vad som skulle hända under kvällen. Jag stod och pratade med de som jag har barnpassningen med på onsdagar. Den yngsta, som bara är 15 år gammal, kommer jag bra överens med. Hon är också intresserad av fotografering och vi har kommit överens om att vi skall fotografera tillsammans i vår (jag vågar inte ta ut kameran nu när det är kallt eftersom jag inte har något UV-filter som skyddar linsen). Det skall bli roligt!

Jag minns inte vad klockan var när vi blev insläppta i jympasalen, där vi skulle äta och bli underhållna, men vi behövde inte vänta länge innan vi bord för bord gick tillbaka till cafeterian för att hämta mat och dryck. Det blev potatis (konserverad…), köttbullar, julskinka och julmust för min del. Jag tycker att rödbetssallad är ett måste på julbordet, men det fanns ingen så jag gick bananas på skumtomtarna istället. Mums Vi blev underhållna av en musiker medan vi åt. Han spelade gitarr och sjöng låtar som de flesta är bekanta med, bl.a. någon av Elvis Presley (jag tror att det var Suspicious minds). Han spelade dock inte hela kvällen utan vi blev också underhållna av två DJ’s. Deras musik var helt okej, men jag måste säga att jag föredrog gitarristen då det kändes mer personligt och intimt. Vem som helst kan sätta igång en CD-skiva, men inte alla kan spela instrument.

Jag stannade inte särskilt länge. Jag lovade Mikael att jag skulle vara hemma innan kl.22:00 och han hämtade mig någon gång mellan kl.21:00-21:30. Det var svinkallt ute och jag ville ogärna gå en halvtimme i klänning så han var gullig som erbjöd sig att hämta mig. Kvällen var trevlig, med eller utan rödbetssallad. Nu skall jag kura ner mig i soffan med min älskade karl 

Det är inte varje dag man blir kallad på fotouppdrag. Jag har idag fotograferat karriärskvinnan Anette som behövde en porträttbild att ha på företagets hemsida. Det var bestämt att vi skulle fotografera hemma hos henne, men hon ändrade sig och sade att hon ville ha en social miljö i bakgrunden. Vi begav oss av den anledningen ner mot stan och in i gallerian på stora torget (jag har bara varit inne i den en gång om man bortser från denna). Vi började med att ta några testbilder mot en grön bakgrund i glas, men det blev inte alls bra så vi gick vidare till Waynes coffee. Det blev ännu sämre bilder därinne då hon ville att parkeringen skulle synas i bakgrunden och för att det skulle vara möjligt var hon tvungen att sitta med ryggen mot fönstret. Jag vågar inte pilla hur som helst med inställningarna med tanke på att jag inte har rätt objektiv för den sortens bilder som jag vill kunna ta, men jag vet att jag någon gång framöver kommer kunna ta sådana bilder om jag har rätt objektiv och lär mig inställningarna. Jag lyckades ta några bra bilder till slut i alla fall, i ett skyltfönster med rödmålad vägg. Juligt och fint! Vi frågade personalen om det var okej (likadant på Waynes) och det var inga problem bara vi inte gick direkt på golvet. Anette stod på en presentkartong. Vi avslutade dagen med att fotografera på Piacetto, som har väldigt trevlig personal! En av medarbetarna skojade och sade att vi fick tillåtelse att fotografera om han fick vara med på några av bilderna. Det kändes dock fel att några kunder skulle behöva flytta på sig för vår skull. Det handlade som tur var om bara någon minut.   

Jag önskar att jag hade dirigerat mer under fotograferingen (inte bara idag), men varje gång jag fotograferar lär jag mig någonting nytt. En av mina svagheter är att jag inte har kommit så långt att jag vågar säga till ännu. Det hade blivit bättre bilder om Anette hade sänkt hakan någon centimeter. Det är som det är! Jag tycker hur som helst att det var roligt och jag lär mig som sagt någonting nytt för varje gång. Vid nästa fotografering tänker jag ta mer kommando och säga hur jag vill att modellen skall agera för bästa resultat.