Confused
Publicerat den
Inatt, kl.01:15, fick jag ett sms som fick mig att gråta och tänka saker som jag kanske inte borde. Jag övervägde att ta tillbaka Billy trots att han har varit otrogen. Hur dum är jag på en skala? Man förlåter inte någon som har bedragit en på det viset, och inte så många gånger. Jag har alltid varit den som kommer krypandes tillbaka när det tar slut, men jag kände verkligen någonting starkt för honom. Nu har jag ingen aning om varför. Jag tror att jag inte klarar av att vara ensam, fast jag egentligen borde. Tror att det är bäst att jag hittar mig själv innan jag inleder någonting med någon. Jag måste hitta mig själv, ta reda på vad jag vill få ut av mitt liv, vilka mål jag har och vad jag måste göra för att nå dem. Jag har några mål redan nu och jag tänker inte låta någon stå i vägen för mig. Har jag bestämt mig för att göra någonting så ger jag mig inte förrän jag står på toppen. Jag får försöka att omvandla allt som har hänt till min drivkraft. Jag har alltid varit så att om någonting har hänt mig så har jag omvandlat energin till någonting bra. Speciellt på planen. Det är bara en fördel om jag är arg, för jag förvandlar alltid det till någonting bra och tänker fortsätta med det. Jag hoppas bara att det onda i världen får ett slut. Jag vill ha mitt liv tillbaka.
Nu har jag iaf fått en förklaring till varför han agerade som du gjorde. Han skyller på att han målade upp en bild av hur underbar jag skulle vara. Hur lätt det skulle vara att vara tillsammans med mig. Så blev det inte så. Jag var alltså en besvikelse för honom. Detta är ett exempel på varför man inte ska ha för höga förväntningar om någon. Jag förväntade mig ingenting av Billy och så blev det såhär. Jag känner mig ganska utnyttjad om jag ska vara ärlig. Det enda han snackade om var min rumpa. Min personlighet verkade inte spela så stor roll. Jag känner mig som ett objekt! Vad är det med er karlar i dag? Varför ska alla vara så ytliga och strunta i vad som finns på insidan? Ni vet inte vad ni går miste om. Det finns så många bra människor där ute, men ni vägrar se det. Öppna ögonen!
Nu har jag iaf fått en förklaring till varför han agerade som du gjorde. Han skyller på att han målade upp en bild av hur underbar jag skulle vara. Hur lätt det skulle vara att vara tillsammans med mig. Så blev det inte så. Jag var alltså en besvikelse för honom. Detta är ett exempel på varför man inte ska ha för höga förväntningar om någon. Jag förväntade mig ingenting av Billy och så blev det såhär. Jag känner mig ganska utnyttjad om jag ska vara ärlig. Det enda han snackade om var min rumpa. Min personlighet verkade inte spela så stor roll. Jag känner mig som ett objekt! Vad är det med er karlar i dag? Varför ska alla vara så ytliga och strunta i vad som finns på insidan? Ni vet inte vad ni går miste om. Det finns så många bra människor där ute, men ni vägrar se det. Öppna ögonen!
Pissed off
Publicerat den
I förrgår var jag förkrossad, det var dock innan jag fick veta att Billy varit otrogen mot mig. Sen jag fick det beskedet har jag bara varit allmänt förbannad. Just nu skulle jag vilja åka upp till Umeå bara för att ge dig en fet smäll. Jag förstår inte hur man kan vara så himla dum. Hur tänker man egentligen? Är det inte fan så mycket bättre att göra slut än att gå och vara otrogen? Fyra gånger dessutom!Jag har aldrig varit otrogen och kommer aldrig att vara det heller. Man gör inte så om man verkligen älskar någon. Det bevisar bara vad jag betydde för dig. Inte ett skit!
Allt du sa till mig vara bara en stor fet lögn. Hur kunde du stå och säga att jag var den rätta för dig? Att du ville flytta ihop, förlova dig och spendera resten av ditt liv med mig. Hur kan man ge någon sånna falska förhoppningar? Jag trodde att jag kunde lita på dig, men jag kände hela tiden på mig att jag inte kunde göra det när du hela tiden ville snacka sex på msn och sms. Då kändes det som att du var en sån här kille, men jag litade på ditt ord och det ångrar jag idag. Jag ångrar att jag ens träffade dig.
Under hela vårat förhållande så kände jag mig illa till mods när jag var i din närhet. Jag mådde endast dåligt under tiden vi var tillsammans. Min magkänsla sa hela tiden åt mig att det var någonting som var fel, att jag inte kunde lita på dig. Jag gjorde det ändå eftersom du sa att allting var bra, att jag kunde lita på dig. Du är så full av lögner och du måste ljuga för allt och alla för att överleva. Vad är det för liv egentligen? Ta dig i kragen och visa att du är vuxen. Jag beter mig så mycket mer vuxet än vad du gör. Vi gör alla misstag, det vet jag, men man kan inte leva i en värld av lögner, Billy. Det fungerar inte så. Man måste anstränga sig och komma underfund med vad som betyder någonting i livet. Man måste lära sig att prioritera och våga satsa. Man kan inte dra sig ur när allting börjar bli seriöst. Då kommer du aldrig att överleva.
Jag är starkare än folk tror och jag tänker inte låta det här trycka ner mig. Det här är din förlust, inte min. Du vet inte vad det är du har gått miste om. De som känner mig vet att jag är en underbar tjej som inte skulle göra en fluga förnär. Jag har så mycket att ge, det är dock synd att jag aldrig få chansen att visa det. Du kommer att ångra det här en dag, men då är det för sent. Jag kommer aldrig att ta tillbaka dig hur mycket du än bönar och ber. Du förtjänar inte mig. Jag är för bra för dig.
Allt du sa till mig vara bara en stor fet lögn. Hur kunde du stå och säga att jag var den rätta för dig? Att du ville flytta ihop, förlova dig och spendera resten av ditt liv med mig. Hur kan man ge någon sånna falska förhoppningar? Jag trodde att jag kunde lita på dig, men jag kände hela tiden på mig att jag inte kunde göra det när du hela tiden ville snacka sex på msn och sms. Då kändes det som att du var en sån här kille, men jag litade på ditt ord och det ångrar jag idag. Jag ångrar att jag ens träffade dig.
Under hela vårat förhållande så kände jag mig illa till mods när jag var i din närhet. Jag mådde endast dåligt under tiden vi var tillsammans. Min magkänsla sa hela tiden åt mig att det var någonting som var fel, att jag inte kunde lita på dig. Jag gjorde det ändå eftersom du sa att allting var bra, att jag kunde lita på dig. Du är så full av lögner och du måste ljuga för allt och alla för att överleva. Vad är det för liv egentligen? Ta dig i kragen och visa att du är vuxen. Jag beter mig så mycket mer vuxet än vad du gör. Vi gör alla misstag, det vet jag, men man kan inte leva i en värld av lögner, Billy. Det fungerar inte så. Man måste anstränga sig och komma underfund med vad som betyder någonting i livet. Man måste lära sig att prioritera och våga satsa. Man kan inte dra sig ur när allting börjar bli seriöst. Då kommer du aldrig att överleva.
Jag är starkare än folk tror och jag tänker inte låta det här trycka ner mig. Det här är din förlust, inte min. Du vet inte vad det är du har gått miste om. De som känner mig vet att jag är en underbar tjej som inte skulle göra en fluga förnär. Jag har så mycket att ge, det är dock synd att jag aldrig få chansen att visa det. Du kommer att ångra det här en dag, men då är det för sent. Jag kommer aldrig att ta tillbaka dig hur mycket du än bönar och ber. Du förtjänar inte mig. Jag är för bra för dig.
Broken heart
Publicerat den
Hur kunde du säga att du ville spendera resten av ditt liv med mig, att du ville flytta ihop och förlova dig med mig när du egentligen inte menade det? Hur kan man ge någon sånna falska förhoppningar. Det är inte schysst gjort. Jag är väldigt besviken och jag känner mig så bedragen och utnyttjad.
Jag vill aldrig mer se dig! Hur kunde du vara så jävla dum och ljuga mig rätt upp i ansiktet?!? Hur kan du påstå att du älskar mig för att sedan vara otrogen mot mig? Efter bara några dagar! Hur jävla dum får man bli? Jag betydde inte ett skit för dig. Jag hoppas att det var värt det. Du vet inte vad du har gått miste om. Ni karlar kan dra åt helvete hela bunten.
Fundering
Publicerat den
Jag har länge funderat över en sak. Hur kommer det sig att jag aldrig har haft särskilt många vänner? När jag var liten hade jag några få vänner som jag brukade umgås med. Jag har kontakt med två av dem idag, men jag umgås inte längre med dem. Jag har massor av vänner på internet, men ingen som jag träffar på fritiden. Jag börjar fundera över varför det är så. Det är ju inga fel på mig. Jag är hur snäll och trevlig som helst om man verkligen lär känna mig. Det är väldigt synd att det inte är så många som faktiskt vill göra det. Då måste man gå ut i klotterplanket på t.ex. lunar och hur desperat verkar man inte då?
Jag har haft en enda riktig vän den senaste tiden. Hon hjälpte mig och ställde upp för mig när jag var mitt uppe i allt hemskt. Det var hon som fick mig att ta modet att ta mig ur allting och starta ett nytt och bättre liv. För inte så länge sedan fick hon barn med sin fästman. Vi var jättegoda vänner före och under hennes graviditet, men efter det att hon fött barnet så sa jag upp vänskapen med henne. Jag förstod att hon inte skulle kunna prata med mig lika ofta eftersom hon skulle ha fullt upp med sin dotter. Vi bestämde oss för att träffas för några veckor sedan, det här var innan vi blev osams. Vi var båda inne i stan och jag föreslog då att vi skulle träffas och ev. ta en fika. Jag kom till stan då klockan var 10:30 och berättade för henne att jag skulle åka hem när innebandyn var slut (var och tittade på två innebandymatcher).
Hon fick information om när matcherna började och när jag skulle åka hem på ett ungefär. Hon ringde till mig då första perioden i andra matchen var igång och sa att de var påväg. Det tog 45 minuter innan hon kom och då var det endast 15 minuter kvar av sista perioden. Jag gick ner och mötte henne + dottern vid entrén. Hon var jätteglad av att se mig och hon kände inte igen mig. Hon fällde ett par tårar och vi skrattade lite. Hennes mamma var även med en stund, men tog sedan en promenad med min kompis dotter. Vi gick till kafeterian och köpte lite varma chips och varsin festis som vi kunde ta under resterande tid av matchen. Vi hann se de sista 10 minutrarna. Vi gick sedan till bilen då jag tagit med mig ett kramdjur till hennes dotter som jag är gudmor till. Sedan sa vi hejdå och jag åkte hem.
Några dagar senare fick jag ett mail av henne på lunar där hon skrev att hon var besviken på mig och att hon inte alls känner igen mig längre. Jag blev jätteförvirrad och frågade vad hon menade. Hon var besviken över att jag inte tittat på hennes dotter och att vi endast kunde träffas i några få minuter. Jag blev sårad och försökte förklara för henne varför jag inte tittade på hennes dotter. Hon VET hur jobbigt jag har det just nu. Det är jättejobbigt för mig nu när hon har fått barn eftersom jag själv skulle haft barn om bara några veckor. Det känns jättetungt och jag trodde verkligen att hon skulle förstå, men det gjorde hon inte. Jag förklarade så gått jag kunde, men hon vägrade lyssna. Vad ska man göra då? Jag kände bara:"nej, ju struntar jag i det här. Kan hon inte förstå mig så vill jag inte ha med henne att göra".
Jag har nu fått fler vänner som jag kan prata med när jag mår dåligt eller funderar över någonting. Det känns jättebra eftersom jag kan behöva lite vänner efter allting som har hänt. Jag känner att jag behöver stöd, annars kommer jag aldrig att bli bättre. Jag har fått en kompis i Umeå som heter Sara. Henne blev jag kompis med tack vare Billy. Han ville att vi skulle ha gemensamma vänner, så han presenterade mig för henne. Jag tror att vi kommer att bli väldigt bra vänner. Hon ställer upp och pratar med mig när jag är nere och känner att jag inte riktigt kan prata med Billy.
Sedan har jag fått en kompis i Dorotea som heter Jens. Jag började prata med honom på lunar. Han skrev i klotterplanket och frågade efter någonting och jag svarade. Han har även haft det svårt, så vi försöker att hjälpa varandra.
Det känns bra att äntligen ha lite vänner som jag kan lita på och ty mig till. Känns som att folk äntligen börjar tycka om mig och ta mig för den jag är.
Jag har haft en enda riktig vän den senaste tiden. Hon hjälpte mig och ställde upp för mig när jag var mitt uppe i allt hemskt. Det var hon som fick mig att ta modet att ta mig ur allting och starta ett nytt och bättre liv. För inte så länge sedan fick hon barn med sin fästman. Vi var jättegoda vänner före och under hennes graviditet, men efter det att hon fött barnet så sa jag upp vänskapen med henne. Jag förstod att hon inte skulle kunna prata med mig lika ofta eftersom hon skulle ha fullt upp med sin dotter. Vi bestämde oss för att träffas för några veckor sedan, det här var innan vi blev osams. Vi var båda inne i stan och jag föreslog då att vi skulle träffas och ev. ta en fika. Jag kom till stan då klockan var 10:30 och berättade för henne att jag skulle åka hem när innebandyn var slut (var och tittade på två innebandymatcher).
Hon fick information om när matcherna började och när jag skulle åka hem på ett ungefär. Hon ringde till mig då första perioden i andra matchen var igång och sa att de var påväg. Det tog 45 minuter innan hon kom och då var det endast 15 minuter kvar av sista perioden. Jag gick ner och mötte henne + dottern vid entrén. Hon var jätteglad av att se mig och hon kände inte igen mig. Hon fällde ett par tårar och vi skrattade lite. Hennes mamma var även med en stund, men tog sedan en promenad med min kompis dotter. Vi gick till kafeterian och köpte lite varma chips och varsin festis som vi kunde ta under resterande tid av matchen. Vi hann se de sista 10 minutrarna. Vi gick sedan till bilen då jag tagit med mig ett kramdjur till hennes dotter som jag är gudmor till. Sedan sa vi hejdå och jag åkte hem.
Några dagar senare fick jag ett mail av henne på lunar där hon skrev att hon var besviken på mig och att hon inte alls känner igen mig längre. Jag blev jätteförvirrad och frågade vad hon menade. Hon var besviken över att jag inte tittat på hennes dotter och att vi endast kunde träffas i några få minuter. Jag blev sårad och försökte förklara för henne varför jag inte tittade på hennes dotter. Hon VET hur jobbigt jag har det just nu. Det är jättejobbigt för mig nu när hon har fått barn eftersom jag själv skulle haft barn om bara några veckor. Det känns jättetungt och jag trodde verkligen att hon skulle förstå, men det gjorde hon inte. Jag förklarade så gått jag kunde, men hon vägrade lyssna. Vad ska man göra då? Jag kände bara:"nej, ju struntar jag i det här. Kan hon inte förstå mig så vill jag inte ha med henne att göra".
Jag har nu fått fler vänner som jag kan prata med när jag mår dåligt eller funderar över någonting. Det känns jättebra eftersom jag kan behöva lite vänner efter allting som har hänt. Jag känner att jag behöver stöd, annars kommer jag aldrig att bli bättre. Jag har fått en kompis i Umeå som heter Sara. Henne blev jag kompis med tack vare Billy. Han ville att vi skulle ha gemensamma vänner, så han presenterade mig för henne. Jag tror att vi kommer att bli väldigt bra vänner. Hon ställer upp och pratar med mig när jag är nere och känner att jag inte riktigt kan prata med Billy.
Sedan har jag fått en kompis i Dorotea som heter Jens. Jag började prata med honom på lunar. Han skrev i klotterplanket och frågade efter någonting och jag svarade. Han har även haft det svårt, så vi försöker att hjälpa varandra.
Det känns bra att äntligen ha lite vänner som jag kan lita på och ty mig till. Känns som att folk äntligen börjar tycka om mig och ta mig för den jag är.
Thoughts
Publicerat den
Jag har länge känt att det är någonting som är fel. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad, men nu har jag kommit fram till vad det är som får mig att må så dåligt. Jag kan inte sluta tänka på mitt förflutna. Det har hänt så mycket hemska saker den senaste tiden. Ett tag inbillade jag mig att jag förtjänade att bli slagen. Det kanske låter hemskt, men det kändes som att jag hade gjort någonting fel. Någonting som gav honom rätten att göra illa mig. Jag var ständigt rädd för honom. Jag fick stryk för allt jag gjorde, och inte gjorde! Jag kunde inte öppna munnen utan att bli slagen. Det är en anledning till att jag är väldigt blyg och tystlåten nu. Jag är så van att få stryk så fort jag öppnar munnen, därför föredrar jag att inte säga någonting. Jag vill såklart träna bort det eftersom jag är en väldigt social person.
Misshandeln kommer alltid att finnas i mitt bakhuvud och jag kommer ständigt att vara rädd att behöva utstå det ännu en gång. Jag tvivlar ju starkt på att jag kommer att få uppleva någonting så hemskt igen, men jag kommer alltid att gå och vara rädd och orolig över det. Jag kommer alltid att vara rädd, även om jag inte behöver det. Jag måste bara få det bevisat att jag aldrig behöver vara orolig. Att jag aldrig kommer att få uppleva det helvetet igen.
Något annat som jag ständigt går och oroar mig över är att jag ska bli sviken och bedragen igen. Jag har blivit det så många gånger och jag orkar det inte igen! Jag är trött på att bli sviken, trött på att allt hemskt ska hända mig. Kan det inte ta en vändning någon gång? Jag känner att jag behöver det. Jag orkar inte må såhär längre. Jag har länge känt att jag inte duger som jag är. Ingen har någonsin tagit mig för den jag är. Man har hela tiden fått leva upp till en massa krav. Man duger liksom aldrig som man är. Ena stunden har man för små bröst, andra sekunden påstås det att man är mullig. Jag är då fan inte mullig! Jag är 1.64m och väger 56kg. Jag är t.o.m. underviktig! Ibland känns det nästan som att det är något fel på mig. Jag duger helt enkelt inte som jag är. Det är väl någonting som jag får acceptera. Varför bryr sig vissa karlar bara om utsidan? Jag vet att jag inte är den vackraste på utsidan, men jag är fantastisk på insidan. Jag är jättesnäll bara man lär känna mig, men det är inte många som vill göra det. Jag tycker att det är synd, eftersom jag vet att jag har ett hjärta av guld. Jag har väldigt lätt för att förstå andra som har det svårt eftersom jag gått igenom en hel del själv. Jag tar alltid itu med alla andras problem för att sedan ta itu med mina egna. Jag bryr mig mer om andra än om mig själv.
Sen mår jag såklart jättedåligt över det här med Kim. Jag saknar "henne" för varje dag som går. Känslan av att vara gravid är fantastisk. Det är den bästa känslan jag fått uppleva i hela mitt liv. Jag saknar känslan av att ha ett litet barn i min mage. Man känner alla förändringar, både på utsidan och på insidan. Jag vet att jag tog rätt beslut med tanke på situationen. Ett barn ska inte behöva växa upp i en dålig miljö. Ett värdigt liv på jorden var inte möjligt, därför valde jag att låta "henne" somna in eftersom "hon" skulle ha fått lida i våran värld. Jag skäms över att jag blandade in ett barn i en sån här hemsk situation. Jag visste att förhållandet skulle bli ännu värre, men eftersom jag inte kände mig älskad så var jag beredd att göra allt för att bli älskad. Bli accepterad och behövd. Då kom tanken fram att jag skulle bli gravid. Det är en omogen orsak till att sätta ett barn till världen och jag skäms så himla mycket över det. Nästa gång jag tänker sätta ett barn till världen ska det bli på rätt sätt. Jag tänker fundera noggrant över det då diskussionen väl kommer upp. Jag längtar tills jag blir gravid nästa gång, men hellre att jag väntar "för länge" än att jag stressar med det. Vill bara att det ska bli på rätt sätt nästa gång.
Det känns som att jag har miljontals problem, men jag är fast beslutsam att ta mig igenom det här. Jag har haft en sån här period tidigare, men då mådde jag dåligt pga. mobbningen. Nu har jag lite mer på axlarna som jag måste göra mig av med. Jag är beredd att göra allt som står i min väg för att jag ska må bra igen. Så länge jag har stöd från familj och vänner så vet jag att jag kan klara mig ur det här.
Misshandeln kommer alltid att finnas i mitt bakhuvud och jag kommer ständigt att vara rädd att behöva utstå det ännu en gång. Jag tvivlar ju starkt på att jag kommer att få uppleva någonting så hemskt igen, men jag kommer alltid att gå och vara rädd och orolig över det. Jag kommer alltid att vara rädd, även om jag inte behöver det. Jag måste bara få det bevisat att jag aldrig behöver vara orolig. Att jag aldrig kommer att få uppleva det helvetet igen.
Något annat som jag ständigt går och oroar mig över är att jag ska bli sviken och bedragen igen. Jag har blivit det så många gånger och jag orkar det inte igen! Jag är trött på att bli sviken, trött på att allt hemskt ska hända mig. Kan det inte ta en vändning någon gång? Jag känner att jag behöver det. Jag orkar inte må såhär längre. Jag har länge känt att jag inte duger som jag är. Ingen har någonsin tagit mig för den jag är. Man har hela tiden fått leva upp till en massa krav. Man duger liksom aldrig som man är. Ena stunden har man för små bröst, andra sekunden påstås det att man är mullig. Jag är då fan inte mullig! Jag är 1.64m och väger 56kg. Jag är t.o.m. underviktig! Ibland känns det nästan som att det är något fel på mig. Jag duger helt enkelt inte som jag är. Det är väl någonting som jag får acceptera. Varför bryr sig vissa karlar bara om utsidan? Jag vet att jag inte är den vackraste på utsidan, men jag är fantastisk på insidan. Jag är jättesnäll bara man lär känna mig, men det är inte många som vill göra det. Jag tycker att det är synd, eftersom jag vet att jag har ett hjärta av guld. Jag har väldigt lätt för att förstå andra som har det svårt eftersom jag gått igenom en hel del själv. Jag tar alltid itu med alla andras problem för att sedan ta itu med mina egna. Jag bryr mig mer om andra än om mig själv.
Sen mår jag såklart jättedåligt över det här med Kim. Jag saknar "henne" för varje dag som går. Känslan av att vara gravid är fantastisk. Det är den bästa känslan jag fått uppleva i hela mitt liv. Jag saknar känslan av att ha ett litet barn i min mage. Man känner alla förändringar, både på utsidan och på insidan. Jag vet att jag tog rätt beslut med tanke på situationen. Ett barn ska inte behöva växa upp i en dålig miljö. Ett värdigt liv på jorden var inte möjligt, därför valde jag att låta "henne" somna in eftersom "hon" skulle ha fått lida i våran värld. Jag skäms över att jag blandade in ett barn i en sån här hemsk situation. Jag visste att förhållandet skulle bli ännu värre, men eftersom jag inte kände mig älskad så var jag beredd att göra allt för att bli älskad. Bli accepterad och behövd. Då kom tanken fram att jag skulle bli gravid. Det är en omogen orsak till att sätta ett barn till världen och jag skäms så himla mycket över det. Nästa gång jag tänker sätta ett barn till världen ska det bli på rätt sätt. Jag tänker fundera noggrant över det då diskussionen väl kommer upp. Jag längtar tills jag blir gravid nästa gång, men hellre att jag väntar "för länge" än att jag stressar med det. Vill bara att det ska bli på rätt sätt nästa gång.
Det känns som att jag har miljontals problem, men jag är fast beslutsam att ta mig igenom det här. Jag har haft en sån här period tidigare, men då mådde jag dåligt pga. mobbningen. Nu har jag lite mer på axlarna som jag måste göra mig av med. Jag är beredd att göra allt som står i min väg för att jag ska må bra igen. Så länge jag har stöd från familj och vänner så vet jag att jag kan klara mig ur det här.
