Fundering
Publicerat den
Jag har länge funderat över en sak. Hur kommer det sig att jag aldrig har haft särskilt många vänner? När jag var liten hade jag några få vänner som jag brukade umgås med. Jag har kontakt med två av dem idag, men jag umgås inte längre med dem. Jag har massor av vänner på internet, men ingen som jag träffar på fritiden. Jag börjar fundera över varför det är så. Det är ju inga fel på mig. Jag är hur snäll och trevlig som helst om man verkligen lär känna mig. Det är väldigt synd att det inte är så många som faktiskt vill göra det. Då måste man gå ut i klotterplanket på t.ex. lunar och hur desperat verkar man inte då?
Jag har haft en enda riktig vän den senaste tiden. Hon hjälpte mig och ställde upp för mig när jag var mitt uppe i allt hemskt. Det var hon som fick mig att ta modet att ta mig ur allting och starta ett nytt och bättre liv. För inte så länge sedan fick hon barn med sin fästman. Vi var jättegoda vänner före och under hennes graviditet, men efter det att hon fött barnet så sa jag upp vänskapen med henne. Jag förstod att hon inte skulle kunna prata med mig lika ofta eftersom hon skulle ha fullt upp med sin dotter. Vi bestämde oss för att träffas för några veckor sedan, det här var innan vi blev osams. Vi var båda inne i stan och jag föreslog då att vi skulle träffas och ev. ta en fika. Jag kom till stan då klockan var 10:30 och berättade för henne att jag skulle åka hem när innebandyn var slut (var och tittade på två innebandymatcher).
Hon fick information om när matcherna började och när jag skulle åka hem på ett ungefär. Hon ringde till mig då första perioden i andra matchen var igång och sa att de var påväg. Det tog 45 minuter innan hon kom och då var det endast 15 minuter kvar av sista perioden. Jag gick ner och mötte henne + dottern vid entrén. Hon var jätteglad av att se mig och hon kände inte igen mig. Hon fällde ett par tårar och vi skrattade lite. Hennes mamma var även med en stund, men tog sedan en promenad med min kompis dotter. Vi gick till kafeterian och köpte lite varma chips och varsin festis som vi kunde ta under resterande tid av matchen. Vi hann se de sista 10 minutrarna. Vi gick sedan till bilen då jag tagit med mig ett kramdjur till hennes dotter som jag är gudmor till. Sedan sa vi hejdå och jag åkte hem.
Några dagar senare fick jag ett mail av henne på lunar där hon skrev att hon var besviken på mig och att hon inte alls känner igen mig längre. Jag blev jätteförvirrad och frågade vad hon menade. Hon var besviken över att jag inte tittat på hennes dotter och att vi endast kunde träffas i några få minuter. Jag blev sårad och försökte förklara för henne varför jag inte tittade på hennes dotter. Hon VET hur jobbigt jag har det just nu. Det är jättejobbigt för mig nu när hon har fått barn eftersom jag själv skulle haft barn om bara några veckor. Det känns jättetungt och jag trodde verkligen att hon skulle förstå, men det gjorde hon inte. Jag förklarade så gått jag kunde, men hon vägrade lyssna. Vad ska man göra då? Jag kände bara:"nej, ju struntar jag i det här. Kan hon inte förstå mig så vill jag inte ha med henne att göra".
Jag har nu fått fler vänner som jag kan prata med när jag mår dåligt eller funderar över någonting. Det känns jättebra eftersom jag kan behöva lite vänner efter allting som har hänt. Jag känner att jag behöver stöd, annars kommer jag aldrig att bli bättre. Jag har fått en kompis i Umeå som heter Sara. Henne blev jag kompis med tack vare Billy. Han ville att vi skulle ha gemensamma vänner, så han presenterade mig för henne. Jag tror att vi kommer att bli väldigt bra vänner. Hon ställer upp och pratar med mig när jag är nere och känner att jag inte riktigt kan prata med Billy.
Sedan har jag fått en kompis i Dorotea som heter Jens. Jag började prata med honom på lunar. Han skrev i klotterplanket och frågade efter någonting och jag svarade. Han har även haft det svårt, så vi försöker att hjälpa varandra.
Det känns bra att äntligen ha lite vänner som jag kan lita på och ty mig till. Känns som att folk äntligen börjar tycka om mig och ta mig för den jag är.
Jag har haft en enda riktig vän den senaste tiden. Hon hjälpte mig och ställde upp för mig när jag var mitt uppe i allt hemskt. Det var hon som fick mig att ta modet att ta mig ur allting och starta ett nytt och bättre liv. För inte så länge sedan fick hon barn med sin fästman. Vi var jättegoda vänner före och under hennes graviditet, men efter det att hon fött barnet så sa jag upp vänskapen med henne. Jag förstod att hon inte skulle kunna prata med mig lika ofta eftersom hon skulle ha fullt upp med sin dotter. Vi bestämde oss för att träffas för några veckor sedan, det här var innan vi blev osams. Vi var båda inne i stan och jag föreslog då att vi skulle träffas och ev. ta en fika. Jag kom till stan då klockan var 10:30 och berättade för henne att jag skulle åka hem när innebandyn var slut (var och tittade på två innebandymatcher).
Hon fick information om när matcherna började och när jag skulle åka hem på ett ungefär. Hon ringde till mig då första perioden i andra matchen var igång och sa att de var påväg. Det tog 45 minuter innan hon kom och då var det endast 15 minuter kvar av sista perioden. Jag gick ner och mötte henne + dottern vid entrén. Hon var jätteglad av att se mig och hon kände inte igen mig. Hon fällde ett par tårar och vi skrattade lite. Hennes mamma var även med en stund, men tog sedan en promenad med min kompis dotter. Vi gick till kafeterian och köpte lite varma chips och varsin festis som vi kunde ta under resterande tid av matchen. Vi hann se de sista 10 minutrarna. Vi gick sedan till bilen då jag tagit med mig ett kramdjur till hennes dotter som jag är gudmor till. Sedan sa vi hejdå och jag åkte hem.
Några dagar senare fick jag ett mail av henne på lunar där hon skrev att hon var besviken på mig och att hon inte alls känner igen mig längre. Jag blev jätteförvirrad och frågade vad hon menade. Hon var besviken över att jag inte tittat på hennes dotter och att vi endast kunde träffas i några få minuter. Jag blev sårad och försökte förklara för henne varför jag inte tittade på hennes dotter. Hon VET hur jobbigt jag har det just nu. Det är jättejobbigt för mig nu när hon har fått barn eftersom jag själv skulle haft barn om bara några veckor. Det känns jättetungt och jag trodde verkligen att hon skulle förstå, men det gjorde hon inte. Jag förklarade så gått jag kunde, men hon vägrade lyssna. Vad ska man göra då? Jag kände bara:"nej, ju struntar jag i det här. Kan hon inte förstå mig så vill jag inte ha med henne att göra".
Jag har nu fått fler vänner som jag kan prata med när jag mår dåligt eller funderar över någonting. Det känns jättebra eftersom jag kan behöva lite vänner efter allting som har hänt. Jag känner att jag behöver stöd, annars kommer jag aldrig att bli bättre. Jag har fått en kompis i Umeå som heter Sara. Henne blev jag kompis med tack vare Billy. Han ville att vi skulle ha gemensamma vänner, så han presenterade mig för henne. Jag tror att vi kommer att bli väldigt bra vänner. Hon ställer upp och pratar med mig när jag är nere och känner att jag inte riktigt kan prata med Billy.
Sedan har jag fått en kompis i Dorotea som heter Jens. Jag började prata med honom på lunar. Han skrev i klotterplanket och frågade efter någonting och jag svarade. Han har även haft det svårt, så vi försöker att hjälpa varandra.
Det känns bra att äntligen ha lite vänner som jag kan lita på och ty mig till. Känns som att folk äntligen börjar tycka om mig och ta mig för den jag är.
Folk som inte varit med om samma sak har det svårt att förstå sig på hur det kan ha känts för dig/oss. Sånt måste man acceptera!
Annars kommer man inte så långt i längden.
Men jag förstår hon kunde ju ha förstått att det var jobbigt för dig, det borde ju alla veta.
Carro