Jag har beställt hem en tub med ProgesterAll, en progesteronkräm (hudkräm) som innehåller bioidentiskt progesteron. Den kan användas av kvinnor i alla åldrar som besväras av t.ex. PMS, endometrios, PCO, oregelbunden mens, missfall, ömma bröst och riklig mens. Den kan användas av kvinnor i övergångsåldern som även besväras av vallningar, nattsvettningar och sömnproblem. Krämen är för yttre bruk och smörjs in på områden med tunnare hud, t.ex. insidan av armarna.
Innehåller inga konstgjorda färg- eller doftämnen, inga parabener och är ej testad på djur. Krämen har en hållbarhet på 2 år. Bäst-före-datumet syns på tubens räfflade kant. Bör förvaras svalt eller i rumstemperatur, ej i direkt solljus. Tål att frysas så länge inte konsistensen blivit grynig.
Särskild undersökning av livmoder och äggledare
Publicerat den
Jag har äntligenfått en tid för spolning! Rose-Marie lovade att hon skulle prata med personalen på kvinnokliniken och höra om man kunde lösa situationen på något sätt. Det skall inte behöva ta så här lång tid menade hon på... Bara två och en halv timme efter att vi avslutade vårat samtal blev jag uppringd av en sköterska som sade att hon hade pratat med Rose-Marie. Hon förklarade att de inte brukar boka in spolning så här långt i förväg, men att de kunde göra ett undantag eftersom jag har väntat länge. Det fanns två tider i juli som passar min menstruationscykel. Det blev den senare tiden för säkerhets skull, ifall min mens skulle bli någon dag sen. Den 15/7 kl.10:30 skall jag dit (kommer vara på dag 7-11, beroende på när mensen behagar att komma).
Det går inte att beskriva hur bra det känns. Vilken lättnad! Nu skall man bara lyckas vara positiv och inte oroa sig över resultatet...
Vi var på återbesök hos kuratorn igår för att diskutera hur det har gått de senaste veckorna. Vi fick börja med att berätta vilka förändringar vi har gjort och hur det har förändrat förhållandet. Jag berättade att det from my point of view har blivit mycket bättre. Jag vågar tack vare senaste besöket prata, jag vågar säga till/ifrån om någonting känns fel, jag vågar säga till om jag vill ha uppmärksamhet, jag gömmer mig inte i gästrummet om jag är ledsen (vilket jag inte är särskilt ofta), jag försöker tänka positivt, jag frågar vad Mikael menar om han säger någonting som kan misstolkas m.m. Mikael däremot har inte märkt någon större skillnad mer än att jag inte är ledsen lika ofta. Han försöker dock dra sitt strå i stacken genom att ge mig mer uppmärksamhet och har tålamod när jag behöver prata. Det är inte konstigt att han inte har märkt någon större förändring eftersom han tyckte att vi hade det bra innan vi gick till kuratorn. Jag tycker i alla fall att det har blivit mycket bättre och jag mår inte längre dåligt i förhållandet Rose-Marie gav mig beröm för att jag vågar prata med Mikael och säga till/ifrån om det är någonting. Jag är stolt över mig själv som har kommit över min rädsla. Det skall inte behöva vara så svårt, men vi kvinnor oroar oss i onödan och ibland vill vi väl att våra partners skall kunna läsa våra tankar, antar jag...
Vi pratade inte så mycket mer om förhållandet då Rose-Marie tyckte att det verkar gå i rätt riktning. Vi kom istället in på det här med fertilitetsutredningen. Jag förklarade att jag mår väldigt dåligt över att behöva vänta på spolningen (man vill ju ha svar så snabbt som möjligt) och att det känns som att den aldrig kommer att bli av eftersom det aldrig finns några tider när jag ringer. Vi diskuterade det här med att gå vidare och göra den på IVF-kliniken om det skulle dra ut på tiden på kvinnokliniken. Mikael har varit skeptisk till det förut p.g.a. att det kostar mycket, men nu sade han att vi kan göra den privat eftersom vi har god ekonomi och inte behöver hålla i varenda krona. Vi vill trots allt ha barn och om spolningen blir av på IVF-kliniken istället och den faktiskt resulterar i en graviditet är det värt varenda öre.
Jag svängde förbi Hälsokraft en snabbis igår efter att jag handlat på Hemköp (väntade på bussen). Jag ville kolla om de hade ProgesterAll i sitt sortiment, men de verkade de inte ha. När jag stod och kollade bland hyllorna bredvid kassan frågade expediten om jag letade efter någonting särskilt. Jag förklarade att jag var ute efter någon form av huskur/kosttillskott för att bli gravid och raddade upp det jag har provat. Hon rekommenderade Apiforce, som jag har provat. Hon poängterade att man bör ta kapslarna i tre månader innan man uppnår bästa effekt (man skall ta dem varje dag i tre månader, inte mellan mens och ägglossning som jag gjorde) och att man inte skall äta några andra tabletter samtidigt. Om jag inte är gravid nu och om jag inte har blivit det några månader efter spolningen så skall jag prova Apiforce igen.
Mikael sade innan vi klev ur sängen i morse att han tror att jag är gravid (jag var illamående så att det skrek om det). Det borde dock vara omöjligt med tanke på att jag har/har haft ägglossning nu i dagarna. Det skulle vara om hostmedicinen har gjort underverk, men det tvivlar jag starkt på. Kan hända att jag var illamående p.g.a. att kroppen tyckte att det var dags att äta. Vem vet?
Jag är på dag 15 idag och mensen är beräknad den 5/7.
Hur ledsen blir man inte när grannflickan, som är kring 4 år, frågar om man har några barn? Hon hälsade på mig när jag gick förbi och frågade om jag har några barn. Jag svarade att jag inte har det varpå hon frågade om jag har någon bebis. När jag svarade att jag inte har det utbrast hon:"inte?!". Hon var bara nyfiken (hennes syskon, som är en bebis, låg ute i vagnen på framsidan där hon stod), men ack vad ont det gjorde i hjärtat. Om hon hade frågat, som många andra barn gör, varför inte så vet jag inte vad jag hade svarat.
Jag ser inte fram emot den dagen då Mikaels familj frågar när vi har tänkt skaffa barn. Hans mamma vet att vi har försökt länge och att vi håller på att utredas, men resten av hans familj vet inget och det verkar inte som att Mikael kommer att berätta det riktigt än. Han vill kanske avvakta med det till vi vet hur det är med min livmoder och mina äggledare. Vem vet? Han har aldrig förklarat varför han bara har berättat det för sin mamma, som han inte har någon superrelation till.
Nu har jag pratat med väntetidskansliet. De kunde tyvärr inte göra någonting då vårdgarantin (som säger att man skall få en tid inom 90 dagar) bara gäller om man väntar på ett första besök och om man skall starta en behandling. Spolningen är ingen behandling och jag har därmed inget annat val än att fortsätta vänta. Om jag har otur kommer jag inte att få en tid innan hösten p.g.a. semestertider. Jag har ingen aning om det kommer att vara semesterstängt på kvinnokliniken och i så fall när. Det är bara att fortsätta kämpa.
Hur länge skall man behöva må dåligt av att vänta? Hur länge skall man behöva känna att man inte blir tagen på allvar?Det blir ingen spolning den här cykeln heller p.g.a. att det är fullbokat. Jag måste med andra ord vänta i fyra veckor till - minst! Jag förklarade när jag ringde till kvinnokliniken igår att jag precis har haft min tredje menstruation och att jag första gången jag ringde fick höra att det kunde dröja till tredje menstruationen innan jag får en tid, men det hjälpte inte ett dugg. De sade bara att det är ett begränsat antal läkare som genomför den här undersökningen och att det därmed är dåligt med tider. De skulle dock anteckna att jag har ringt (som de sade förra gången, men som inte stod med nu!) och försöka ordna en tid till mig i juli. Jag är EXTREMT tveksam till att de kommer att göra det.
Jag grät i ren frustration när jag pratade med dem och jag bröt ihop när jag ställde mig i duschen efter att ha avslutat samtalet. Mikael fick komma in och krama om mig en stund. Han har erbjudit sig att ringa och prata med dem (försöka övertala dem att skapa en tid åt mig), men jag ser ingen mening i det. Om läkaren inte har tid är det så... Det är bara att dra på fake-smilet och göra det bästa av det. Jag vet dock inte hur många fler gånger jag orkar göra det. Jag är nära bristningsgränsen nu. Ibland känns det som att vi lika gärna kan ge upp allt som har med barn att göra, men om man verkligen vill någonting skall man inte ge upp!
Jag har försökt komma i kontakt med kvinnokliniken idag igen, men det har varit lika svårt att komma fram som igår. Jag gav dock upp efter att bara ha provat att ringa två-tre gånger. Det skulle jag inte ha gjort då jag precis fick veta att det inte är semesterstängt, det har bara varit dåligt om personal kombinerat med att det har varit problem med det nya systemet (en kvinna på familjeliv som också genomgår en fertilitetsutredning på kvinnokliniken här i Falun berättade det då hon under dagen har haft telefonkontakt med dem). Det blir att ringa som en galning imorgon och om jag inte skulle komma fram får antingen Mikael eller mamma boka en tid åt mig!
Vi kan tyvärr inte ta emot fler samtal just nu
Publicerat den
Jag har försökt komma i kontakt med någon på kvinnokliniken i princip hela dagen, men det är stört omöjligt! Det måste vara semesterstängt, annars skulle det inte vara så svårt att få tag i någon... Om man har semesterstängt tycker jag att man säger det i röstmeddelandet som man möts av när man ringer och inte ha vi kan tyvärr inte ta emot fler samtal just nu. Var vänlig återkom nästkommande vardag. Jag tänker prova att ringa veckan ut och om det inte har gett resultat blir det att diskutera med Mikael om vi skall avvakta till semestern är över eller om vi skall göra spolningen privat. Det kvittar för min del bara den blir av snart!
De senaste dagarna har min kropp lurat mig... Jag brukar ha ömma bröst mellan ägglossning och mens, men den här gången har bröstvårtorna gjort ont! Jag sade till Mikael att jag inte trodde att det var ett tecken på att jag är gravid, men han sade att man aldrig skall ge upp hoppet och om jag inte brukar ha ont i bröstvårtorna annars (har haft det 1-2 ggr sedan vi började försöka) finns det en chans att det kan ha tagit sig det här försöket. Det gjorde det dock inte då mensen kom idag, 8/6.
Jag har läst på Familjeliv att ömma bröst innan ägglossningen (det brukar börja ömma några dagar innan) kan vara ett tecken på att progesteronhalten är låg och det är inte bra när man försöker bli gravid. Jag skall prata med vår läkare på kvinnokliniken nästa gång vi är där, ev. ringa henne.
Det skall, om informationen stämmer, vara semesterstängt på lasarettet nu i juni. Det innebär att jag måste vänta i minst fyra veckor till på att få en tid för spolning. Jag blir nästan förbannad av bara tanken på att behöva vänta, av tanken på att personalen på kvinnokliniken inte tar det här på allvar och skapar en tid åt mig. Det kan inte vara sådan brist på personal att det bara finns maximalt en tid per månad. Det köper jag bara inte!
Nej, det blir att ta kontakt med IVF-kliniken igen och höra om de tillämpar delbetalning.
Det har varit tomt här i bloggen i några veckor av den anledningen att jag varken har haft lust eller ork att skriva. Jag har varit deprimerad (är det i perioder, det är genetiskt) och de senaste månaderna har det varit så illa att jag har varit nära att lämna Mikael. Jag älskar honom och han är den första som jag har kunnat se en framtid med, men jag vill inte behöva må dåligt i ett förhållande. Han har inte gjort någonting fel, inte medvetet i alla fall. Han har bara inte tänkt på hur han beter sig och hur det har påverkat mig: han har varit väldigt kort och spydig mot mig, han har undvikit ögon- och kroppskontakt, han har kommit med antydningar om att jag är tjock och att jag aldrig får saker gjorda, han har undvikit att prata med mig, han har kommit med undanflykter när jag har velat göra någonting med honom (han har inte haft lust, han har inte orkat, han har haft ont i huvudet, han har känt sig ofräsch, han har drömt en mardröm, det är dåligt väder, det kostar pengar osv.) och han har smällt i dörrar/skåp fast han har blivit ombedd att vara försiktig. Jag är en väldigt känslig människa och man måste därför tänka på hur man är mot/kring mig och vad man säger till mig, annars kan jag misstolka/överanalysera eller ta det personligt och då slutar det med att jag mår dåligt. Jag mår inte dåligt idag, men fram till för en och en halv vecka sedan höll bägaren på att rinna över så att det skrek om det. Det var så illa att jag bokade en tid hos kuratorn på kvinnokliniken, samma kurator som vi var hos när vi startade utredningen.
Jag måste säga att kuratorssamtalet gjorde underverk! Jag har aldrig varit så öppen och ärlig mot Mikael som jag var i slutet av förra veckan (fredag). Det kändes befriande att öppna sig för honom och jag är imponerad över att jag vågade berätta saker som jag har varit rädd för att berätta innan. Jag började med att berätta att det känns som att han inte bryr sig om mig, som att han har ett förhållande med mig bara för att det är bekvämt. Han försäkrade mig om att han har ett förhållande med mig för att han älskar mig och för att han inte vill vara utan mig. Han sade att han aldrig har älskat någon så mycket som han älskar mig ♥ Jag förklarade att jag älskar honom och att jag vill vara med honom, men att jag inte orkar må dåligt längre. Jag erkände att om han hade vägrat följa med till kuratorn och jag inte hade vågat prata med honom på tu man hand så hade jag med största sannolikhet lämnat honom inom de närmsta veckorna (han ville först inte följa med, men han gjorde det för min skull). Han blev väldigt chockad över vad jag hade att säga då han inte hade någon aning om att jag har mått dåligt, men han sade att han är mer än villig att göra det som krävs för att jag skall vara lika lycklig som honom och för att jag skall anse att vi har det bra - under förutsättningarna att jag vågar prata med honom i fortsättningen. Jag har svurit på att jag skall göra så gott jag kan, jag måste bara intala mig själv att det inte är farligt att prata. Det borde inte bli så svårt med tanke på att han vid kuratorssamtalet bevisade att jag inte har någonting att vara rädd för. Han var väldigt lugn och förstående, precis vad jag behövde.
Hans förklaring till sitt beteende var att han inte har haft någon aning om att jag har mått dåligt då jag är duktig på att dölja det och att han inte har märkt att han har gjort/sagt någonting som har gjort mig ledsen eftersom jag inte har sagt ifrån. Det här med pikar om att jag är tjock var bara ett stort missförstånd. Han har aldrig menat någonting illa när han har kommenterat vad jag har ätit (ibland när jag har kommit hem med någonting från affären har han kunnat fråga: ”Skall du verkligen äta det där?!”). Han vill bara att vi skall vara medvetna om och tänka på vad det är vi äter. Jag är som sagt deprimerad i perioder och jag är väldigt trött om dagarna. En förändrad livsstil skulle kunna göra att jag känner mig piggare och har färre perioder där jag känner mig nedstämd. Jag har dock tolkat det som att han tycker att jag börjar bli tjock och för någon månad sedan slutade det med att jag började äta i smyg, oftast när Mikael var på jobbet.
Vi konstaterade under samtalets gång att roten till problemet är att jag har haft en rädsla för att prata (rädd för att Mikael inte skall förstå, att han inte skall bry sig, att han skall säga att jag är löjlig, att han skall bli arg, att han skall lämna mig osv.) och att jag har ett bekräftelsebehov som måste tillfredsställas dagligen för att jag skall må bra. Jag kommer från en familj som inte pratar känslor, som inte kramar varandra, som inte säger att man älskar varandra, som inte ger varandra beröm, som inte grattar varandra när någonting roligt har hänt, som inte visar sitt fulla stöd, som inte hör av sig för att fråga hur man mår osv. Jag känner att jag aldrig fick den bekräftelsen jag behövde av mina föräldrar (det får jag fortfarande inte) och det är en av anledningarna till att jag i ett förhållande behöver bekräftelse för att må bra, för att jag skall känna att jag har ett värde. Jag anser att den här sortens bekräftelse är nyttig i alla förhållanden, somliga behöver bara lite mer än andra. Mikael har lovat att han skall bekräfta mig mer och att vi skall göra mer saker tillsammans medan jag har lovat att jag skall säga till så fort det är någonting. Det känns som en fair deal.
Det är över en vecka sedan vi var till kuratorn och det har än så länge gått väldigt bra. Mikael har ett antal gånger bett om ursäkt över att han har fått mig att känna att han stöter bort mig, senast var i torsdags. Vi gör numera mer saker tillsammans och jag känner att jag har blivit lugnare. Jag har mer tålamod, jag överanalyserar inte allt, jag tar inte allt personligt, jag blir inte sur för minsta lilla och jag säger till om det är någonting. Det känns jättebra!
OBSERVERA ATT KÄNSLORNA JAG HAR BESKRIVIT I DETTA INLÄGG ÄR KÄNSLOR SOM JAG HADE INNAN KURATORSSAMTALET. JAG ANSER IDAG ATT VI HAR DET BRA OCH JAG MÅR INTE LÄNGRE DÅLIGT.
Louise heter jag, är 24 år och är bor i Falun tillsammans med min sambo Mikael ♥ Vi försöker få barn och startade bebisverkstaden i slutet av januari -12, men än har det inte bosatt sig någon bebis i min mage. Jag var gravid i slutet av tonåren, men valde att göra en sen abort i v.14+1 av den anledningen att den blivande fadern brukade våld mot mig. Jag har efter aborten haft svårt för att bli gravid. Jag är med andra ord sekundärt barnlös.
Vi har genomgått en fertilitetsutredning som visade att vi är fullt friska. Vi har blivit erbjudna att prova IVF (provrörsbefruktning, tre försök) gratis, men vi har valt att avvakta tillsvidare då vi inte känner oss redo. Vi kommer, som det ser ut nu, prova insemination först. Carl von Linnékliniken i Uppsala har gett oss klartecken om att vi få göra några försök där.
Vi är på: 32:a försöket Senaste mensens första dag: 8/8 Senaste menscykeln: 32 dagar Beräknad icke-mens (BIM): 8/9
Vill Ni komma i kontakt med mig kan Ni skriva en kommentar eller skicka ett mail till [email protected]
Rose-Marie lovade att hon skulle prata med personalen på kvinnokliniken och höra om man kunde lösa situationen på något sätt. Det skall inte behöva ta så här lång tid menade hon på... Bara två och en halv timme efter att vi avslutade vårat samtal blev jag uppringd av en sköterska som sade att hon hade pratat med Rose-Marie. Hon förklarade att de inte brukar boka in spolning så här långt i förväg, men att de kunde göra ett undantag eftersom jag har väntat länge. Det fanns två tider i juli som passar min menstruationscykel. Det blev den senare tiden för säkerhets skull, ifall min mens skulle bli någon dag sen. Den 15/7 kl.10:30 skall jag dit (kommer vara på dag 7-11, beroende på när mensen behagar att komma).
Rose-Marie gav mig beröm för att jag vågar prata med Mikael och säga till/ifrån om det är någonting. Jag är stolt över mig själv som har kommit över min rädsla. Det skall inte behöva vara så svårt, men vi kvinnor oroar oss i onödan och ibland vill vi väl att våra partners skall kunna läsa våra tankar, antar jag... 
