Idag skulle du ha varit 344 dagar gammal, alltså  11 månader och några dagar. Det känns tungt, men jag vet att jag tog rätt beslut för bådas del. Det hade varit jobbigt för oss alla om du kommit till världen även om du var önskad och efterlängtad från min sida. Hade du varit hos mig idag hade både ditt och mitt liv varit väldigt komplicerade, vilket kanske inte hade varit den bästa starten för dig. Eftersom din far är den har är finns det ingen annan än honom att skylla på. Jag vet att aborten var mitt beslut, men anledningen till beslutet var hans beteende. Man gör inte som han gjorde.

Han påstod att jag var hans själsfrände, men varför gjorde han mig då illa? Hade jag behållit dig hade du också farit illa vilket jag aldrig hade tillåtit. Många säger att jag hade kunnat ordna besöksförbud och ensam vårdnad, men vad är det för start i livet? Jag anser att ett barn har rätt till båda sina föräldrar för att få en bra uppväxt. Hade jag behållit dig hade du aldrig fått träffa din pappa. ALDRIG!

Det känns tungt att tänka tillbaka på allting. Vad det är jag faktiskt har gjort. Jag ångrar dock inte att jag valde att göra abort. Jag ångrar hela graviditeten. Jag skäms nå otroligt över att jag blev gravid från första början, men vad gör man när man inte kan tänka klart i den situationen? Jag är glad att jag har lärt mig av det som hänt.

Jag hoppas att han skäms över det han har gjort. Det är oförlåtligt. Jag kan lära mig att leva med det som hänt, men jag kommer ALDRIG i hela mitt liv att förlåta honom. Han förtjänar inte min förlåtelse hur mycket han än ber om den. Det spelar ingen roll om han så får hjälp och blir en bättre människa. Det tar inte tillbaka det han har gjort.

För första gången i mitt liv börjar jag nu känna att jag vill hjälpa andra. Till en början visste jag inte hur jag skulle kunna göra det, men jag har nu börjat skriva lite i bloggen om misshandel. Hur det t.ex. var för mig att leva i ett misshandelsförhållande, vad det innebär och hur det har varit efteråt osv.

På lucia blev jag kontaktad av en tjej som fått nys om mig via Alex blogg. Hon berättade för mig att hon behöver hjälp med att förlåta sig själv för saker hon gjort i sitt förflutna och jag erbjöd mig såklart att göra mitt bästa för att hjälpa henne. Vi pratar nästan dagligen och jag försöker att peppa henne så mycket jag kan.

Igår fick jag ett sms från henne där hon bad om min hjälp. Hon hade precis fått veta att en av hennes kompisar har det jobbigt hemma och förklarade då att hon rekommenderat mig. Hennes kompis gick med på att prata med mig och jag försöker även att finnas där för henne.

Även om livet kan vara grymt jobbigt så vill jag visa att det även kan vara underbart. Man måste bara våga tro på sig själv, men det är även viktigt att man får det stöd man behöver så att man orkar. Jag vill vara det stödet och det känns väldigt bra att jag kan hjälpa dessa tjejer.

Det kanske inte är världens mest goda gärning, men hellre att jag kan hjälpa två än ingen.

I tre och ett halvt år levde Katarina, 37, tillsammans med en man som misshandlade henne både fysiskt och psykiskt. Hon förstod att det var fel av honom att slå, men känslorna höll henne kvar.

- Kvinnor som tagit sig ur ett misshandelsförhållande måste se sig själva som överlevare, för det är just vad det handlar om, att överleva, säger Katarina.

I dag har det gått nästan tio år sedan hon levde tillsammans med den man som misshandlade henne. En relation som började precis som alla andra kärlekshistorier börjar.

Starka känslor
- Jag träffade mannen i mitt liv helt enkelt. Han var ingen galning, utan en spännande man, jättecharmig och rolig.

Under de första månaderna var de tillsammans från och till, men de kom alltid tillbaka till varandra. Den känslomässiga kopplingen mellan dem båda var stark.

Som så många andra nyförälskade drog hon sig undan sina vänner och umgicks allt mer med honom. Så här efteråt kan hon se hur förhållandet successivt förändrades.

- När man är nyförälskad och träffar en helt ny människa sätter man inte alla de gränser man borde. Antagligen av rädsla för att bli lämnad. Och det är ju ingen man som slår på en gång, för då skulle man reagera.

Hot om våld
Efter att de varit tillsammans ett tag så började den psykiska misshandeln. Han började kontrollera saker i hennes vardag. Han tyckte till exempel inte om att hon pratade i telefon, och kunde bli väldigt arg.
- Till slut valde jag bort att tala i telefon, det var lugnast så.

Så småningom började han att hota med våld. Det hände att han slog sönder saker och han var elak mot hennes katter.

Första slaget kom efter att de varit tillsammans i tio månader, vid ett tillfälle då han var onykter.
- Alkoholen var en bra ursäkt till det som hände, för oss båda.

Misshandeln fortsatte, både när han drack och när han inte drack.
- När han inte drack fick våldet helt enkelt andra förklaringar, att han var på dåligt humör helt enkelt.

Hon beskriver det som att gå på snäckskal, med en ständig osäkerhet för att det skulle brista.
- Det är svårt att i efterhand beskriva exakt hur det kändes. Jag kände vanmakt och maktlöshet, och stundtals inget annat än gränslös förtvivlan. Men samtidigt när allt var bra en gränslös kärlek till honom.

Hela tiden bar hon på skuldkänslor för att hon inte gick.
- Jag trodde att folk skulle döma mig. Jag visste hela tiden att det inte var mitt fel att han slog, att det var han som var sjuk. Men jag kände en stor skuld för att jag inte gick.

Anmälde honom
Till slut gick våldet så pass långt att hon polisanmälde honom.
- Han hade slagit sönder hela lägenheten, och jag var gravid. Jag var rädd och arg.

- Jag blev väldigt bra bemött från polisen, de trodde på mig. Men det var ett enormt steg att dra in rättsmaskineriet i sitt privatliv.

Då såg hon anmälan som en länk till tryggheten och livet, bara han fick hjälp så skulle allt bli bra.
- Det enda jag kunde tänka var att jag håller på att bli ihjälslagen, kan någon hjälpa honom så att han slutar slå. Jag tänkte inte på att jag behövde hjälp.

Under den första rättegången var även han tacksam för att hon hade anmält honom.
- Efter den första rättegången trodde jag verkligen att det skulle bli skillnad. Att han skulle sluta.
Men det blev ingen skillnad. Hon anmälde honom igen och igen, och han övergick till att hävda att hon var psykiskt sjuk och ville honom illa.

Efter att han försökt strypa henne med en sladd hamnade han till slut i fängelse.
- Jag kunde ha dött den gången och tänkte bara att nu får han ta konsekvenserna.
Fängelsedomen kändes som en upprättelse för henne.

Stannade kvar ändå
Men trots allt stannade hon kvar. Reaktionerna när hon sökte hjälp var att självklart ska du lämna honom, självklart ska du hata honom. Men för Katarina var det inte lika självklart att hata. Hon protesterade hela tiden mot våldet, men var känslomässigt fast.
- Det var dubbla känslor, förnuftigt så förstod jag att det som hände var fel, men inte känslomässigt.

För att orka vardagen anammade Katarina en mängd överlevnadsstrategier. Hon normaliserade våldet, började använda tabletter som så småningom ledde till att hon hamnade i missbruk. Samtidigt sköt hon bort föräldrar och vänner allt mer.
- Jag puppade helt enkelt in mig i skygglappar för att inte se vad som egentligen hände.

Under de år som misshandeln pågick gjorde hon flera försök att ta sig ur förhållandet, men återvände alltid.
- Jag befann mig hellre i helvetet där jag hade lite kontroll än utanför helt utan kontroll. Jag hade tappat hoppet och var rädd för att lämna honom.

Till slut lämnade hon
Hon var 27 och kände sig gammal, liten, rädd och skitig. Fylld med självförakt och psykiskt utmattad efter flera års misshandel.
- Det var en lång stegvis process att ta sig ur. Men till slut kom jag till en punkt då det kändes som att jag bara hade tre alternativ; att ta livet av mig, att be honom att döda mig eller att börja planera mord på honom. Jag såg inga andra utvägar.

Alternativen skrämde henne så pass mycket att hon bestämde sig för att delta i en självhjälpsgrupp för kvinnor i destruktiva förhållanden. Hon hade hört talas om behandlingen redan ett par år tidigare men det var först nu hon var redo att gå den.

Behandlingen innebar att hon var tvungen att resa bort i tio dagar.
- Och det räckte för att jag skulle lyckas bryta ekorrhjulet. Jag fick träffa andra kvinnor med liknande erfarenheter, och vetskapen om att det inte bara var jag som befann mig i den här situationen gav mig en gnutta hopp.
Efter de tio dagarna återvände hon aldrig till mannen.

Svårt släppa taget
Men det svåraste kom sen, att våga släppa taget om det gamla.
- Det svåra var att släppa kontrollen. Att inte ha kontakt med honom innebar att jag heller inte hade någon kontroll på honom längre. Och det var svårt att helt plötsligt leva i ett lugn efter så många år av turbulens.

Efter lämnandet följde en lång process för att hitta tillbaka till sig själv igen.
- Under de här åren hade jag utplånat mig själv. Det var viktigt att bli medveten om mina mönster, mina värderingar och mina känslor. Att förstå att det faktiskt handlar om mina mänskliga rättigheter.

Med hjälp av självhjälpsgrupper, terapi och inte minst tidens gång har hon i dag återvänt till ett normalt liv.

Tror fortfarande på kärleken
Trots allt som hänt tror Katarina fortfarande på kärleken.
- Det som förstördes i förhållandet var tron på mig själv, inte tron på att man kan hitta någon att dela sitt liv med.

I dag har livet gått vidare. Katarina är en överlevare.
- Det gäller att trots allt vända det hemska som hänt till något positivt, i dag kan jag se det som att jag fick gåvan att hitta mig själv.

Fotnot: Katarina heter egentligen någonting annat.

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22736&a=275355

Att leva i ett förhållande med en kvinnomisshandlare är hemskt, som Ni säkert redan kan lista ut. Jag har dock på senare tid märkt att många verkar tro att allting blir som vanligt när man väl lyckas ta sig ur skiten, vilket är helt fel. För mig har livet efter varit ett rent helvete och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna gå vidare.

Efter att ha levt i ett förhållande med fysisk och psykisk misshandel i 1 år har det satt sina spår och när jag i slutet på förra året gick till psykolog blev jag diagnotiserad som paranoid. Vi (familjen) trodde först inte på det, men när jag väl googlade på vad det faktiskt innebar att vara paranoid insåg jag att jag faktiskt var det.

Fyra månader efter diagnosen träffade jag min (nu fd.) sambo. Redan från början var jag väldigt uppmärksam då jag nästan förväntade mig att jag skulle bli sårad. Det var ju vad jag blivit tidigare, så varför skulle jag inte bli det nu? Jag hade väldigt svårt för att slappna av och jag kände att jag inte riktigt kunde öppna mig när jag behövde prata. Det berodde just på misshandeln eftersom jag fick stryk varje gång jag försökte lätta på mitt hjärta och verkligen berätta vad jag kände.

Trots att jag visste att jag inte levde kvar med R så kände jag en klump inom mig. Jag kunde inte öppna mig för min sambo hur mycket jag än ville. Det slutade sedan med att jag stängde in mig själv och vägrade prata med någon.

Jag har sen många år lidit av social fobi och efter misshandeln så kände jag hur det bara växte. Jag fick ångest så fort jag vistades bland mycket folk och det slutade ofta med att jag mådde dåligt och fick panik. Att träffa människor som egentligen var snälla existerade inte för mig eftersom jag inbillade mig själv att vem som helst kunde skada mig. Jag trodde ju aldrig att R skulle göra mig någonting ont eftersom han verkade så snäll, men ack så fel jag hade. 

Tyvärr lever jag med det här än idag, men jag gör så gott jag kan för att bli bättre. Om jag hade sökt hjälp redan från början så hade jag med största sannolikhet inte haft problem idag. Jag tycker därför att det är bäst att man söker hjälp så snabbt som möjligt eftersom hjälpen är så nära. Man kan vända sig till någon närstående, annars finns hjälpen att få hos socialen eller tjejjouren.

Gör inte samma misstag som mig som stängde in allting och bara lät det växa. Ta chansen när ni ändå har den. Det gäller Era liv.

Det är skillnad mellan en våldsam man och en man som slår kvinnor. Om det är kvinnomisshandel du syftar på, är det så att det inte är kvinnor som väljer att leva i våldsamma förhållanden utan det är män som väljer att misshandla kvinnor. Det är en myt att kvinnor går från det ena våldsamma förhållandet till det andra. De flesta gör inte det. Kvinnor är utsatta just på grund av att de är kvinnor. På en samhällelig nivå är kvinnor som grupp underordnade män som grupp. Kvinnomisshandel är ett symtom på den bristande jämlikheten mellan män och kvinnor. Kvinnor från alla olika grupperingar och samhällsskikt är utsatta för våld. Det huvudsakliga skälet till att kvinnor stannar i ett våldsamt förhållande är rädsla för vad som ska hända, med henne själv eller barnen, om hon försöker och misslyckas. Faktum är att de flesta kvinnor försöker lämna sina män ett antal gånger innan de faktiskt lyckas. Våld föregås av en gradvis ökande psykisk misshandel och kontroll, något som också gör det svårare för kvinnan att bryta upp. Kontrollen innefattar oftast även ekonomisk kontroll och många kvinnor har inte tillgång till sina egna pengar.

Kvinnor som har gått igenom denna process berättar historier som i stort överensstämmer med varandra. Här följer några tidiga tecken på att allt inte står rätt till.

Inställning till kvinnor: Vad säger han allmänt om kvinnor, hur de uppför sig, klär sig osv. Vad anser han om sina kvinnliga kollegor? Hur och efter vad värderar han en kvinna? Om han är nedlåtande och respektlös mot kvinnor i allmänhet, kommer han antagligen behandla dig likadant.

Svartsjuka: Män som visar tecken på överdriven svartsjuka har ett stort kontrollbehov. Var särskilt vaksam om han börjar ställa dig till svars för hur han känner. Om du hoppar över din tjejmiddag på grund av hans inställning, då har han börjat ta kontrollen över ditt beteende.

Våldsamt beteende: Blir han arg och slår sönder saker hemma hos dig, sparkar söner dörrar eller slänger porslin? Detta är våldshandlingar med syfte att skrämma dig.

Isolering: När isoleringsprocessen börjar kan man lägga märke till mönster i hans beteende. Han kanske kör dig till och från skolan/jobbet. Han skulle gärna vilja att du jobbade mindre och var hemma mer. Han vill att ni ska göra allt tillsammans och låter dig inte träffa vänner och arbetskamrater själv. Du börjar tappa kontakten med dina vänner, eftersom han inte gillar att du träffar dem. Oftast säger han inte rakt ut vad du får göra utan du märker på hans reaktioner vad han tycker ändå.

Ökande kontroll: I början handlar det bara om att han ska vara med och bestämma allt, oavsett om det bara rör ditt liv. Det är han som bestämmer vad ni ska prata om och vad ni ska göra. Detta utökas successivt och till slut är det han som styr både vad du tänker, säger och gör.

För den som blir utsatt finns det ett antal saker man kan göra.

För en hemlig dagbok: Skriv ned varje gång han hotar eller slår dig. Det är svårt att komma ihåg efteråt vad det egentligen var som hände. Förvara dagboken på jobbet eller någon annan stans, dit han inte har tillgång.

Anförtro dig åt någon: Berätta för någon som du kan lita på, vad du är med om. Även om du inte orkar göra något åt saken nu, så är det i alla fall någon som vet.

Dokumentera: Försök att skriva ned och fotografera dina skador. Om du går till doktorn ska du alltid be om hjälp att ta ett foto. Du behöver inte använda dem men om du vill anmäla din man en dag så finns de fortfarnde kvar.

Tro inte att det inte kommer hända igen: Ordna en flyktväg så att du kan gå när du vill. Kontkata en vän, släkting eller ett kvinnohus. Be någon om en nyckel, så att du alltid har någonstans att ta vägen oavsett vilken tid på dygnet det är.

Kontakta en kvinnojour: På ett kvinnohus tror de på dig och kommer att hjälpa dig den dag du bestämmer dig för att gå. De kan stötta dig och hjälpa dig, om du behöver nytt boende, skyddad identitet osv. Du kommer också att träffa andra kvinnor som har varit med om samma sak, så du kan få stöd och nya vänner.

Gör en polisanmälan: Acceptera inte det han utsätter dig för. Våld mot kvinnor och barn är ett brott. För din egen skull och för att han ska förstå att det han gör är fel, anmäl honom till polisen.

När jag tänker tillbaka på allting blir jag så jävla förbannad. Jag förstår inte hur man kan utsätta en annan människa för någonting så hemskt och brutalt. Man fick ofta höra att man var hans själsfrände, men om han verkligen älskade mig så hade han aldrig krökt ett hårstrå på mitt huvud.

Det låter hemskt att säga, men människor som brukar våld mot andra för att tillfredsställa sig på något sätt borde inte få leva. Jag kan inte se att han misshandlade mig av någon annan anledning än att det var stimulerande för honom och det finns de som tycker likadant som mig i denna fråga.

Det är vid såna här tillfällen som jag faktiskt önskar att vi hade dödsstraff i Sverige. Att livstids fängelse verkligen var livstid och inte bara 14år. Dessa människor borde få sitt straff istället för att komma undan med det för att sedan kunna utsätta andra för samma lidanden. Det är inte rätt!

För Er som inte har hängt med i min blogg så länge tänker jag nu berätta lite grann om vad jag var med om för inte så länge sedan så att ni inte undrar över det här med polisutredningen. Det är inte jag som har gjort någonting, utan jag har blivit utsatt.

När jag var 17 år inledde jag ett förhållande med en kille, R, som jag lärde känna via en gemensam kompis när jag var 14 år. Vi växte upp i samma by i Dalarna, men eftersom han var lite äldre än mig hade han såklart fått jobb och flyttat till Stockholm. Till en början hade vi ett distansförhållande, men efter 3 månader kände vi att det blev alldeles för jobbigt att pendla och jag flyttade därför in hos honom.

Allting kändes toppen och jag var otroligt lycklig, tills en dag då allt vände. Efter att ha bott tillsammans i 3 månader började jag se antydningar till aggressioner hos honom och en eftermiddag i början på hösten fick jag smaka på hans vrede för första gången.

Han hade varit ute och festat i samband med jobbet och eftersom jag inte ville vara ensam hemma med katterna vi precis hade köpt bjöd jag därför hem en kompis som jag träffat i min nya skola. När han kom hem mitt i natten var det inga problem, utan han gick och lade sig på soffan för att sova. På morgonen när alla hade vaknat gick han direkt in i sovrummet, startade datorn och bad oss att vara så tysta som möjligt. Fanny och jag tittade på tv i vardagsrummet, men R tyckte att vi hade alldeles för hög volym och bad min därför att sänka eftersom han hade huvudvärk pga. baksmällan.

Jag sänkte volymen på tv:n och vi började därför att prata istället. Även då bad han oss att vara tysta och det slutade sedan med att han sa åt mig att komma in i sovrummet. Han stängde dörren, tog  tag i min käke och kastade ner mig i sängen. Han ställde sig sedan över mig, tryckte till hårt om käken och frågade om det var för mycket begärt med lite lugn och ro.

Efter det gick jag med gråten i halsen ut i vardagsrummet och Fanny såg direkt på mig att någonting var fel, men jag vågade inte berätta att han blivit arg på mig. Det slutade sedan med att jag följde med henne ut så hon fick gå hem.

Det tog mig ett tag innan jag kunde glömma vad som hänt och lugna ner mig. Jag försökte intala mig själv att det här var en engångsförteelse och att det aldrig skulle hända igen, men så blev det tyvärr inte. Det dröjde inte länge innan samma sak hände igen och även denna gång fanns det alkohol med i bilden. Jag försökte då övertala mig att det här endast skulle hända då han varit ute och festat med jobbet.

När festande inte längre stod på schemat kände jag att jag äntligen kunde slappna av. Tji, fick jag! Nu började det att hända slumpvis och det kunde ske när han t.ex. missuppfattade någonting jag sa eller om jag inte gjorde som jag blev tillsagd. Han var nämligen en riktig latmask och eftersom han ansåg att det var viktigare att jobba och tjäna in pengar än att gå i skolan och skaffa sig en utbildning så fick jag göra allting i hemmet.

Om jag t.ex. inte lagade mat och serverade honom kunde det sluta med att jag fick stryk. Jag var den som tog hand om allt, t.o.m ekonomin fast det var han som tjänade ihop 94,5% av pengarna vi hade varje månad. Han var en karl som tyckte att kvinnan skulle sköta allting i hemmet. Att kvinnor inte hade någonting att säga till om, så jag levde ju efter det eftersom jag älskade honom och ville vara honom till lags.

Jag fick sköta i princip allt och när jag hade betalat alla räkningar och handlat så brukade han kolla kontot för att se hur mycket vi hade kvar som han kunde spendera på sitt spel (World Of Warcraft). Om det inte fanns tillräckligt med pengar brukade han bli så pass arg att han misshandlade mig ordentligt. Jag minns att han vid flertal gånger tagit stryptag på mig, lyft upp mig från golvet och dunkat mitt huvud i väggen just bara för att vi inte hade så mycket pengar som han hade räknat med.

Ju längre tiden gick desto mer stryk fick jag ta. Jag minns en gång då han slog mig blodig bara för att jag inte ville ligga naken inför honom. Efter det trodde jag att han skulle sluta, men så blev det tyvärr inte. Det blev i själva verket tvärtom. Misshandeln kom nu nästan dagligen och den var så allvarlig att jag fruktade för mitt liv. 

6 månader efter första slaget blev han förflyttad inom jobbet och vi kände då att det skulle bli en nystart för oss. Det kändes jättebra eftersom vi skulle flytta tillbaka till byn där vi båda är uppväxta. I början kändes allting jättebra och misshandeln minskade.

När vi hade bott i lägenheten i 1 månad blev jag gravid. Till en början var vi båda jätteglada och vi ville definitivt behålla det. Jag gick ofta med ett leende på läpparna, men när jag gått några veckor in i graviditeten började hans aggressivitet att komma tillbaka. Jag minns att han vid ett flertal gånger kastat mig i golvet, sparkat på mig och skrikit:"Du ska vara jävligt glad över att du är gravid!".

När jag var gravid i v.9 stod jag en lördagkväll och lagade pannkakor. Jag skulle grädda den första pannkakan och insåg sen när jag skulle vända på den att jag tagit för lite smet. Därför valde jag att slänga den eftersom den var så pass klibbig och söndertrasslad att det inte var någon idé att äta den. R kom efter en stund in i köket, såg pannkakan och sa:"Varför har du kastat den? Jag kunde ju ha ätit upp den." Mitt svar blev då att jag inte kunde veta det. Trots att jag sa det i samtalston blev han rasande och ni kan nog föreställa er vad som hände sen.

Han tog tag i käken som han brukade göra, tryckte till tills jag fick så pass ont i kinderna att jag knappt kunde gapa. Sedan tog han tag om min hals, lyfte upp mig mot kylskåpet och dunkade huvudet i det. Han höll kvar mig i halsen och gick sedan mot dörren som går mellan sovrummet och köket. Då lyfte han upp mig 2-3dm ovanför golvet så att jag knappt kunde andas, dunkade huvudet i dörren, kastade mig på golvet och sparkade på mig. Till en ren reflex skrek jag och hans svar blev då:"Skrik som om jag höll på att döda dig. Gör det bara!".

Efter den kvällen rasade allting samman och det slutade med att jag ställde ett ultimatum: Sök hjälp eller förlora mig. Det slutade då med att han blev inlagd på psyk i Säter under 3 dagar, men det hjälpte ingenting trots att han medicinerades med antidepressiva. Han slarvade nämligen med tabletterna och hans humör blev då ännu värre än det var tidigare.

För er som undrar så valde jag att inte behålla barnet då jag inte ville utsätta det för samma smärta som jag fick utstå. Jag kände att jag gjorde barnet en tjänst genom att låta "henne" somna in.

Många frågar sig kanske hur jag kunde vara så dum som stannade. När han slog mig sa han 9/10 ggr:"Varför gör du såhär?". Jag intalade mig därför att jag förtjänade att bli misshandlad och därför stannade jag. Det var första gången jag bodde tillsammans med någon och visste inte riktigt hur ett samboförhållande skulle vara.

Han manipulerade mig och fick mig att tro att jag hade gjort mig förtjänt av varje litet slag, fast jag såhär i efterhand vet att hela ansvaret låg hos honom. Man har alltid ett val och han kunde ha valt att inte slå mig. Visst, jag kunde ha valt att gå också, men eftersom jag blev så pass manipulerad var det jättesvårt.

Det tog mig 1 år innan jag klarade av att lämna honom och såhär i efterhand känner jag att det var det bästa beslutet jag någonsin tagit i mitt liv. Det jag har beskrivit för er är inte ens en bråkdel över vad som har hänt och det kanske inte låter så märkvärdigt i era öron, men om jag inte hade tagit mig ur det här förhållandet så hade jag varit död idag.

Det har varit jobbigt för mig att skriva detta inlägg, men jag valde att göra det eftersom jag så gärna vill hjälpa andra. Jag vet att det finns fler tjejer som lever i misshandelsförhållanden, men som känner att de inte kan ta sig därifrån. Jag säger bara:Gå medan ni ändå har livet i behåll. Det blir aldrig bättre.

Det är lite över 1 år sedan som sista slaget kom och jag valde att polisanmäla honom i december -08. Just nu är jag mitt uppe i en polisutredning och har precis fått besked om att jag blivit tilldelad advokat. Nu väntar jag bara på rättegång. Jag tänker stå på mig, för man behandlar inte en annan människa på det här sättet.

Så om ni skulle se tecken på aggressivitet så ta tag i det direkt. Hjälpen är nära och det finns stöd att få. Ta ingen skit! Ni är värda så otroligt mycket bättre.

Varje gång jag åker till minneslunden har jag alltid med mig en dikt och eftersom det alltid tar mig tid att skriva ihop en bra dikt så började jag redan förra veckan och blev klar i söndags. Såhär låter dikten som jag ska ha med mig till minneslunden denna gång:


" Jag vet att det ej är din födelsedag
Men jag vill ändå sitta vid dig ett litet tag.

Visa att jag hos dig för evigt finns
Och att jag alla ögonblick med dig minns.

Visa att jag älskar och tänker på dig.
Att du alltid finns djupt inom mig.

Tomheten växer och längtan är stor
Nu när du i min mage ej längre bor.

Tankar och känslor kommer och går
Nu när sorgen och saknaden förvandlas till sår."

Igår var jag på filmkväll hos Sara och Micke. De kom och hämtade mig hos mamma och pappa, vilket var snällt eftersom jag inte hade någon möjlighet att ta mig till dem. De passade på att titta på våra hamstrar en liten snabbis och det verkade som att de kärade ner sig i dem direkt. De är så söta ☺

Förutom att det var ganska kallt i lägenheten så var det väldigt roligt. Jag skrattade så mycket när vi tittade på film att jag fick ont i magen. Visst, Sara och jag pratade väl mest under filmerna eller så pratade jag med Jonny i telefon, men jag tyckte att det var väldigt kul ändå.

Sara och jag pratade väldigt mycket imorse och jag tror inte att vi klev upp ur sängen förrän de skulle skjutsa hem mig.

Det var skönt att få komma bort lite och tänka på annat. Jag är så fruktansvärt nervös inför imorgon, så det var skönt att bara umgås och få fokusera på någonting annat.

Tack Sara och Micke för en rolig kväll ♥

Igår, eller snarare inatt, var jag och Sandra ute på krogen Underbar och dansade. Jag tänkte därför att jag skulle berätta lite om det eftersom jag antar att det iaf finns någon som är nyfiken.

Jag började att göra mig i ordning strax efter kl.20 och Sandra hämtade mig runt 22-tiden. Hon hade tre killkompisar som skulle med, så vi åkte till dem först och var där i ca 1 timme innan vi gick ner på krogen. När vi kom dit var det ganska lite folk, men med tiden började det att rasa in. Det var ganska mycket folk man kände, men det sket jag fullständigt i, utan jag försökte att slappna av så mycket jag kunde.

Vi satt först och pratade lite i soffan, men när det kom en bra låt gick vi istället upp för att dansa då jag kände hur det riktigt kliade i kroppen. Jag älskar att dansa, även om jag ser ut som en kråka när jag gör det. Vi dansade i princip hela kvällen och två av killarna som hängde med dansade runt mig. En var på mig så pass mycket att jag faktiskt drog Sandra åt sidan så att jag fick vara ifred. Jag kände mig bara besvärad och obekväm.

Eftersom jag är nykterist så drack jag endast ett glas vatten under kvällen. Vi dansade så mycket att man blev alldeles varm och torr i halsen, så det fick bli lite vatten. En av killarna försöka få mig att dricka, men han lyckades inget bra.

När vi kände att vi dansat färdigt för kvällen åkte vi till Mickes lägenhet (en av killarna som var med) och satt där i 2 timmar och pratade lite. Efter ett tag såg Sandra att det var någonting med mig och sa då:"Sluta tänka, Lollo". Under hela kvällen fanns det nämligen en speciell person i mina tankar och jag hade lite svårt för att fokusera på någonting annat än honom. 

Sandra skjutsade hem mig så att jag var hemma ca 04:30 och eftersom klockan var så mycket gick jag och lade mig direkt. Jag upptäckte då att min barndomskompis Mattias hade ringt mig runt kl.03. Jag hade nämligen inte telefonen med mig, utan hade lämnat den hemma för säkerhets skull. Han var ute och firade sin kompis 18-årsdag, så det var säkert bara fylleringning eller nåt.

Jag hade ganska svårt för att somna till en början pga. alla tankar i huvudet, men lyckades till slut slumra till. Jag vaknade runt 12:30, men gick inte upp direkt utan låg och drog mig lite.

Min utvärdering av kvällen blir: Det var roligt att umgås med Sandra, men krogen är inte mitt rätta element. Om jag inte hade haft denna kille i tankarna så hade jag nog kunnat slappna av mer, men det  gör ingenting. Kvällen fick godkänt ändå :)

Inom loppet av två månader hinner både julen och min födelsedag komma, så det kanske är dags att man börjar göra upp en önskelista för ovanlighetens skull. Jag brukar annars aldrig önska mig någonting, men eftersom jag faktiskt fyller 20 år skulle det vara kul om man fick någoting som man vill ha.

Som jag skrivit tidigare så kommer pengarna jag får av mina föräldrar att gå till att hjälpa Björn, men det är också den enda hjälp han kommer att få.

Jag vet att det inte är någon idé att önska sig någonting till jul eftersom man aldrig får vad man vill ha ändå. Därför tänkte jag endast göra en önskelista till min födelsedag. På min lillebror låter det som att han tänkt köpa en cd-skiva åt mig, så jag har gjort upp en lista på skivor jag vill ha. Det finns 4st skivor jag vill ha just nu och sammanlagt kostar de ca 300kr.

Förutom det så önskar jag mig ett halvårskort i simhallen, men eftersom det nästan kostar 900kr tror jag inte att jag kommer att få det. Det är iaf vad jag önskar mig mest av allt eftersom jag älskar träning i alla olika former.

Skulle det inte bli någonting med simhallen så önskar jag mig hantlar så att jag kan bygga lite armmuskler. Det skulle nog behövas eftersom det nu bara ser ut som gelé som dallrar. Jag hoppas iaf att jag får någonting som har med träning att göra. Då är jag nöjd. ☺