Att leva i ett förhållande med en kvinnomisshandlare är hemskt, som Ni säkert redan kan lista ut. Jag har dock på senare tid märkt att många verkar tro att allting blir som vanligt när man väl lyckas ta sig ur skiten, vilket är helt fel. För mig har livet efter varit ett rent helvete och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna gå vidare.

Efter att ha levt i ett förhållande med fysisk och psykisk misshandel i 1 år har det satt sina spår och när jag i slutet på förra året gick till psykolog blev jag diagnotiserad som paranoid. Vi (familjen) trodde först inte på det, men när jag väl googlade på vad det faktiskt innebar att vara paranoid insåg jag att jag faktiskt var det.

Fyra månader efter diagnosen träffade jag min (nu fd.) sambo. Redan från början var jag väldigt uppmärksam då jag nästan förväntade mig att jag skulle bli sårad. Det var ju vad jag blivit tidigare, så varför skulle jag inte bli det nu? Jag hade väldigt svårt för att slappna av och jag kände att jag inte riktigt kunde öppna mig när jag behövde prata. Det berodde just på misshandeln eftersom jag fick stryk varje gång jag försökte lätta på mitt hjärta och verkligen berätta vad jag kände.

Trots att jag visste att jag inte levde kvar med R så kände jag en klump inom mig. Jag kunde inte öppna mig för min sambo hur mycket jag än ville. Det slutade sedan med att jag stängde in mig själv och vägrade prata med någon.

Jag har sen många år lidit av social fobi och efter misshandeln så kände jag hur det bara växte. Jag fick ångest så fort jag vistades bland mycket folk och det slutade ofta med att jag mådde dåligt och fick panik. Att träffa människor som egentligen var snälla existerade inte för mig eftersom jag inbillade mig själv att vem som helst kunde skada mig. Jag trodde ju aldrig att R skulle göra mig någonting ont eftersom han verkade så snäll, men ack så fel jag hade. 

Tyvärr lever jag med det här än idag, men jag gör så gott jag kan för att bli bättre. Om jag hade sökt hjälp redan från början så hade jag med största sannolikhet inte haft problem idag. Jag tycker därför att det är bäst att man söker hjälp så snabbt som möjligt eftersom hjälpen är så nära. Man kan vända sig till någon närstående, annars finns hjälpen att få hos socialen eller tjejjouren.

Gör inte samma misstag som mig som stängde in allting och bara lät det växa. Ta chansen när ni ändå har den. Det gäller Era liv.