Thoughts
Publicerat den
Jag har länge känt att det är någonting som är fel. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad, men nu har jag kommit fram till vad det är som får mig att må så dåligt. Jag kan inte sluta tänka på mitt förflutna. Det har hänt så mycket hemska saker den senaste tiden. Ett tag inbillade jag mig att jag förtjänade att bli slagen. Det kanske låter hemskt, men det kändes som att jag hade gjort någonting fel. Någonting som gav honom rätten att göra illa mig. Jag var ständigt rädd för honom. Jag fick stryk för allt jag gjorde, och inte gjorde! Jag kunde inte öppna munnen utan att bli slagen. Det är en anledning till att jag är väldigt blyg och tystlåten nu. Jag är så van att få stryk så fort jag öppnar munnen, därför föredrar jag att inte säga någonting. Jag vill såklart träna bort det eftersom jag är en väldigt social person.
Misshandeln kommer alltid att finnas i mitt bakhuvud och jag kommer ständigt att vara rädd att behöva utstå det ännu en gång. Jag tvivlar ju starkt på att jag kommer att få uppleva någonting så hemskt igen, men jag kommer alltid att gå och vara rädd och orolig över det. Jag kommer alltid att vara rädd, även om jag inte behöver det. Jag måste bara få det bevisat att jag aldrig behöver vara orolig. Att jag aldrig kommer att få uppleva det helvetet igen.
Något annat som jag ständigt går och oroar mig över är att jag ska bli sviken och bedragen igen. Jag har blivit det så många gånger och jag orkar det inte igen! Jag är trött på att bli sviken, trött på att allt hemskt ska hända mig. Kan det inte ta en vändning någon gång? Jag känner att jag behöver det. Jag orkar inte må såhär längre. Jag har länge känt att jag inte duger som jag är. Ingen har någonsin tagit mig för den jag är. Man har hela tiden fått leva upp till en massa krav. Man duger liksom aldrig som man är. Ena stunden har man för små bröst, andra sekunden påstås det att man är mullig. Jag är då fan inte mullig! Jag är 1.64m och väger 56kg. Jag är t.o.m. underviktig! Ibland känns det nästan som att det är något fel på mig. Jag duger helt enkelt inte som jag är. Det är väl någonting som jag får acceptera. Varför bryr sig vissa karlar bara om utsidan? Jag vet att jag inte är den vackraste på utsidan, men jag är fantastisk på insidan. Jag är jättesnäll bara man lär känna mig, men det är inte många som vill göra det. Jag tycker att det är synd, eftersom jag vet att jag har ett hjärta av guld. Jag har väldigt lätt för att förstå andra som har det svårt eftersom jag gått igenom en hel del själv. Jag tar alltid itu med alla andras problem för att sedan ta itu med mina egna. Jag bryr mig mer om andra än om mig själv.
Sen mår jag såklart jättedåligt över det här med Kim. Jag saknar "henne" för varje dag som går. Känslan av att vara gravid är fantastisk. Det är den bästa känslan jag fått uppleva i hela mitt liv. Jag saknar känslan av att ha ett litet barn i min mage. Man känner alla förändringar, både på utsidan och på insidan. Jag vet att jag tog rätt beslut med tanke på situationen. Ett barn ska inte behöva växa upp i en dålig miljö. Ett värdigt liv på jorden var inte möjligt, därför valde jag att låta "henne" somna in eftersom "hon" skulle ha fått lida i våran värld. Jag skäms över att jag blandade in ett barn i en sån här hemsk situation. Jag visste att förhållandet skulle bli ännu värre, men eftersom jag inte kände mig älskad så var jag beredd att göra allt för att bli älskad. Bli accepterad och behövd. Då kom tanken fram att jag skulle bli gravid. Det är en omogen orsak till att sätta ett barn till världen och jag skäms så himla mycket över det. Nästa gång jag tänker sätta ett barn till världen ska det bli på rätt sätt. Jag tänker fundera noggrant över det då diskussionen väl kommer upp. Jag längtar tills jag blir gravid nästa gång, men hellre att jag väntar "för länge" än att jag stressar med det. Vill bara att det ska bli på rätt sätt nästa gång.
Det känns som att jag har miljontals problem, men jag är fast beslutsam att ta mig igenom det här. Jag har haft en sån här period tidigare, men då mådde jag dåligt pga. mobbningen. Nu har jag lite mer på axlarna som jag måste göra mig av med. Jag är beredd att göra allt som står i min väg för att jag ska må bra igen. Så länge jag har stöd från familj och vänner så vet jag att jag kan klara mig ur det här.
Misshandeln kommer alltid att finnas i mitt bakhuvud och jag kommer ständigt att vara rädd att behöva utstå det ännu en gång. Jag tvivlar ju starkt på att jag kommer att få uppleva någonting så hemskt igen, men jag kommer alltid att gå och vara rädd och orolig över det. Jag kommer alltid att vara rädd, även om jag inte behöver det. Jag måste bara få det bevisat att jag aldrig behöver vara orolig. Att jag aldrig kommer att få uppleva det helvetet igen.
Något annat som jag ständigt går och oroar mig över är att jag ska bli sviken och bedragen igen. Jag har blivit det så många gånger och jag orkar det inte igen! Jag är trött på att bli sviken, trött på att allt hemskt ska hända mig. Kan det inte ta en vändning någon gång? Jag känner att jag behöver det. Jag orkar inte må såhär längre. Jag har länge känt att jag inte duger som jag är. Ingen har någonsin tagit mig för den jag är. Man har hela tiden fått leva upp till en massa krav. Man duger liksom aldrig som man är. Ena stunden har man för små bröst, andra sekunden påstås det att man är mullig. Jag är då fan inte mullig! Jag är 1.64m och väger 56kg. Jag är t.o.m. underviktig! Ibland känns det nästan som att det är något fel på mig. Jag duger helt enkelt inte som jag är. Det är väl någonting som jag får acceptera. Varför bryr sig vissa karlar bara om utsidan? Jag vet att jag inte är den vackraste på utsidan, men jag är fantastisk på insidan. Jag är jättesnäll bara man lär känna mig, men det är inte många som vill göra det. Jag tycker att det är synd, eftersom jag vet att jag har ett hjärta av guld. Jag har väldigt lätt för att förstå andra som har det svårt eftersom jag gått igenom en hel del själv. Jag tar alltid itu med alla andras problem för att sedan ta itu med mina egna. Jag bryr mig mer om andra än om mig själv.
Sen mår jag såklart jättedåligt över det här med Kim. Jag saknar "henne" för varje dag som går. Känslan av att vara gravid är fantastisk. Det är den bästa känslan jag fått uppleva i hela mitt liv. Jag saknar känslan av att ha ett litet barn i min mage. Man känner alla förändringar, både på utsidan och på insidan. Jag vet att jag tog rätt beslut med tanke på situationen. Ett barn ska inte behöva växa upp i en dålig miljö. Ett värdigt liv på jorden var inte möjligt, därför valde jag att låta "henne" somna in eftersom "hon" skulle ha fått lida i våran värld. Jag skäms över att jag blandade in ett barn i en sån här hemsk situation. Jag visste att förhållandet skulle bli ännu värre, men eftersom jag inte kände mig älskad så var jag beredd att göra allt för att bli älskad. Bli accepterad och behövd. Då kom tanken fram att jag skulle bli gravid. Det är en omogen orsak till att sätta ett barn till världen och jag skäms så himla mycket över det. Nästa gång jag tänker sätta ett barn till världen ska det bli på rätt sätt. Jag tänker fundera noggrant över det då diskussionen väl kommer upp. Jag längtar tills jag blir gravid nästa gång, men hellre att jag väntar "för länge" än att jag stressar med det. Vill bara att det ska bli på rätt sätt nästa gång.
Det känns som att jag har miljontals problem, men jag är fast beslutsam att ta mig igenom det här. Jag har haft en sån här period tidigare, men då mådde jag dåligt pga. mobbningen. Nu har jag lite mer på axlarna som jag måste göra mig av med. Jag är beredd att göra allt som står i min väg för att jag ska må bra igen. Så länge jag har stöd från familj och vänner så vet jag att jag kan klara mig ur det här.
Jag är som du, tar alltid tag i andras problem för mina egna. Vilket kan vara otroligt dumt ibland. Man ska ju egentligen ta tag i sina egna för att kunna gå vidare annars ligger det bara och gnor hela tiden. Men jag är en sån människa, tänker aldrig på mig själv och istället hela tiden på andra.
Att vara gravid är något fantastiskt, och det kommer vi båda få uppleva igen.:)
Carro