Jag fick en klump i magen ikväll när jag stod och lagade mat. Mikael kom in i köket, ställde sig bredvid mig och sade att han vill ta hand om spermaprovet ensam. Jag kände genast hur humöret gick ner i golvet, hur paniken flödade genom kroppen. Han förklarade att provet är ett stressmoment för honom (precis som jag misstänkte) och att det är anledningen till att han vill ta hand om det ensam. När han frågade om jag var okej med det svarade jag att han skall strunta i vad jag tycker. Han skall göra det som känns bäst för honom då det är han som skall lämna provet, inte jag. Han höll dock inte med om det utan menade på att om man i ett förhållande står inför en situation som känns jobbig för någon av partnerna så tar man hänsyn till det. I den här situationen kan det tyvärr vara svårt att avgöra vem det är man skall ta hänsyn till då han tycker att det är jobbigt att behöva lämna spermaprov medan jag tycker att det är jobbigt att han vill göra det ensam. Jag tycker personligen att det är jag som skall ta hänsyn till hans vilja, men han vill inte att jag skall må dåligt av det och det slutade med att han frågade om det skulle kännas bättre om jag fick ge honom en hjälpande hand.

Mikael tycker att jag gör en stor sak av det här och han förstod först inte varför. Jag förklarade för honom att jag inte tycker att onani är okej i ett förhållande och att jag är rädd att han skall tycka att det är så skönt att han börjar pilla på sig själv och kolla på andra istället för att ha samlag med mig. Han sade att det inte går att jämföra onani och samlag med mig, att det sistnämnda är så överlägset bra. Han försäkrade mig om att jag inte har någonting att oroa mig för, men jag kan inte rå för det! Jag får sådana hemska bilder i huvudet när jag tänker på det.

Det blev aldrig bestämt hur han skall gå tillväga, men jag tolkade det som att det inte är omöjligt att jag får ge honom en hjälpande hand. Det skulle kännas bäst för min del. Det är dock som sagt inte jag som skall lämna provet. Om han vill ta hand om det på egen hand måste jag acceptera det, hur dåligt det än får mig att må.

Det här kanske inte är någonting som man bör skriva om i en blogg, men jag känner att jag måste få skriva av mig annars kommer jag att explodera! Ni är välkomna att tycka att jag är löjlig, men håll det för Er själva. Jag vill inte ha några spydiga kommentarer nu när vi har det som vi har det. Vi behöver stöd, ingenting annat.