På måndag skall vi till kvinnokliniken och få svar på våra prover (blodprovet och spermaprovet). Jag var inte nervös inför besöket med kuratorn, men nu är jag äckligt jävla nervös! Det känns som att det är på måndag vi kommer att få domen, kan vi få barn eller inte? Jag är säker på att jag inte kan, men jag är osäker över om de kan konstatera det genom blodprovet eller om det måste till ett VUL och en HSS-spolning först. Jag är inte orolig över att det skall vara några fel på Mikaels spermier, utan jag är som sagt säker på att det är mig det är fel på. Jag skulle gissa på att det är mina äggledare som är anledningen till att jag inte har blivit gravid ännu, men det skulle lika gärna kunna vara så att det inte är några fel alls. 

Jag var så nervös imorse att jag bröt ihop när Mikael stod i duschen. Han märkte det när han skulle klä på sig. Han trodde först att jag blödde näsblod (jag brukar snyfta då), men när han insåg att jag grät satte han sig bredvid mig i soffan. Han hann aldrig trösta mig då han var tvungen att bege sig mot jobbet. Han hann dock krama om mig och säga att det inte är någon idé att ta ut saker i förskott. Han tycker att vi skall ta en dag i taget och se vad läkaren säger på måndag. Det är lättare sagt än gjort... Jag är livrädd för att läkaren skall säga att jag inte kan få barn. Då måste jag omvärdera hela mitt liv och hitta någonting annat som känns meningsfull. Jag tror inte att jag kommer kunna göra det. Barn är det jag lever för!