Jag har tänkt på det här med spermaprovet i flera dagar nu och idag kunde jag inte hålla tillbaka mina känslor längre. Jag försöker att koppla bort tankarna och göra mig av med den hemska bilden som cirkulerar i huvudet, men det går inte hur jag än vrider och vänder på det. Det gick ganska bra medan Mikael var på jobbet, men så fort han kom hem brast det. Jag klarade inte av att vara samma rum som honom så jag lade mig i gästrummet, som jag brukar göra när jag är ledsen eller känner att jag behöver vara ifred. Han märkte inte att jag låg och snyftade förrän efter en halvtimme. Han kom in i gästrummet, lade sig bredvid mig och frågade vad det var som var fel. Jag förklarade allt igen och den här gången var han mer förstående. Han sade att om det är så viktigt att jag är delaktig, om jag skulle må bättre av det, så är det klart att jag skall vara det. Han vill inte att jag skall må dåligt. Han älskar ju mig!

Det känns så bra att han respekterar mig och tar hänsyn till mina känslor. Jag hade givetvis respekterat hans val om han bestämt sig för att ta hand om provet ensam, men det känns bra att han tycker att jag är så pass viktig att han låter mig vara delaktig. Han skulle bara veta vad det betyder för mig. Jag älskar honom så mycket