Strax efter att jag gick och lade mig igår började jag tänka på Kim och det slutade då med att tårarna sprutade. Jag låg nämligen och tänkte på vad jag gjort de senaste dagarna och skämdes lite grann över att jag inte kunde stanna på minneslunden mer än någon minut trots att jag  var där två gånger förra helgen. Jag fick dåligt samvete och började därför att gråta.

Jag vill visa Kim att jag älskar henne och att jag saknar henne av hela mitt hjärta. Det kändes inte som att jag visade det när jag var på minneslunden sist eftersom det blev såna korta visiter. Visst, jag grät sist jag var där, men inte så mycket som jag ville. Jag skulle ha stannat lite längre och bara låtit tårarna spruta istället för att låta de göra det inatt.

Om jag hade valt att behålla Kim så skulle hon ha blivit 1 år nu den 19:e, vilket känns helt otroligt. Jag kan liksom inte fatta att jag kunde ha varit mamma nu. Tanken är fantastisk, men ändå jobbig med tanke på att jag fullkomligt älskar barn. Därför har jag sånt dåligt samvete över att jag berövade mitt eget livet. Ni vet ju varför jag gjorde det, men jag kommer alltid att skämmas över vad det är jag gjort.

Jag vill tacka Simon som ställde upp och pratade med mig trots att det var mitt i natten. Det betydde otroligt mycket för mig och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka honom tillräckligt. Jag uppskattar det jättemycket och det betyder något enormt. Jag vet att han inte förstår mina tankar och känslor, men att han försöker säger en del om honom som person. Tack, vännen ♥