Boka möte med advokat
Publicerat den
Mamma ringde mig för inte så länge sedan och berättade att jag fått brev från min advokat och jag bad henne att öppna det. Jag ombedes att ringa och boka ett möte så att vi kan gå igenom allting. Vi kommer att gå igenom både mitt och R's vittnesmål. Jag ska få ett brev hemskickat av Karin där jag får se exakt vad han har sagt under sitt förhör. Det ska bli spännande att se hur han har nekat till allting, för det har jag fått uppgifter om att han gjort.
Jag tänkte iaf att jag ska ringa så fort jag kommer hem så att det blir av så snart som möjligt.
Jag blev glad när mamma ringde och berättade detta eftersom det då är ett tecken på att allting är på gång. Ska jag vara ärlig så är jag inte ett dugg nervös, utan bara förväntansfull. Jag vill bara få det här överstökat så att man kan avsluta kapitlet.
Glädjande samtal
Publicerat den
I mars -09 (tre månader efter anmälan) blev jag äntligen kallad till förhör. Under 2 timmar satt jag med hög feber och försökte att komma ihåg så mycket som möjligt av vad jag varit med om det senaste året. Det var inte det lättaste, men jag gjorde så gott jag kunde. Det var dock såklart väldigt svårt med tanke på att jag faktiskt blev utsatt för misshandel under så lång tid. Jag försökte därför att ta upp de allra allvarligaste händelserna istället för att bara mala på med allt som hänt.
Efter förhöret hörde jag knappt någonting från polisen och när det gått sex månader valde jag att ringa och checka läget. Jag fick då veta att det var dags för R att komma in på förhör, vilket kändes blandat från min sida. Jag var ganska övertygad om att han skulle neka till precis allt eftersom han hade gjort det tidigare inför både mig och våra gemensamma kompisar.
I tisdags när jag och pojkvännen skulle gå till affären ringde min telefon. Jag tog upp den för att se vem det var och fick då se att det var ett dolt nummer. För en sekund försökte jag gissa vem det kunde vara och trodde då att det var mamma som ringde från jobbet eller en av min kompisar som har dolt hemifrån. När jag lyfte på luren för att svara fick jag då höra till min förvåning att det var polisen!
När jag var på förhör lämnade jag in flera olika sorters bevis (bla. bilder på blåmärken) och åklagaren ville ha uppgifter om hur jag fått ett blåmärke på min vänstra arm. Jag gav en förklaring till hur det uppstått och fick då höra att rättegången är på väg bara att det var denna detalj som saknades.
Att det ska behöva ta nästan 1 ½ år tycker jag är bedrövligt, men det känns tryggt att veta att det är på gång iaf. Det är klart att det kommer att bli jobbigt att behöva se honom igen, men jag längtar faktiskt efter det då jag på något sätt vill hämnas. Bara berätta för alla vad som hänt. Han har nämligen (som jag trodde) nekat till precis allt och jag hoppas att det kommer att svida för honom att behöva sitta där och få höra allting. Det skadar inte om han blir förbannad heller. Jag kommer att hålla mitt humör på en jämn nivå. Ungefär som när jag pratar med mina kompisar om vad som helst. För mig är det inte längre jobbigt att prata om misshandeln, så jag tror att det kommer att gå bra på rättegången. Det enda som jag oroar mig för är att hans advokat ska vara på mig mycket, men jag ska försöka att vara som jag brukar. Bara ta det lugnt, ha ögonkontakt med den man pratar med osv.
Jag vill att rättegången ska bli av så snart som möjligt, men det får gärna dröja lite till eftersom jag har fler bevis på gång. Vad det är tänker jag inte yttra mig om just nu, men det kan vara väldigt användbart.
Föreläsning
Publicerat den
”Om man ska bryta ner en annan människa ska man ömsom slå och ömsom smeka”.
Det ligger någonting i det hon säger. Jag tror att största anledningen till varför många stannar i ett förhållande baserat på våld är för att partnern sänder ut dubbla budskap när h*n först slår och sedan är puttenuttig. Om man bara blev slagen hade det varit så mycket lättare att gå, men när ens partner är gullig mot en försöker man se igenom det onda och lyfta fram det som är bra.
Jag tycker personligen att man ska se förhållandet i helhet och inte gömma undan vissa detaljer. Lever man i ett förhållande baserat på våld finns det ingen annan lösning än att ge sig av. Efter alla löften och lögner har jag lärt mig att R aldrig kommer att ändra sig om han så får hjälp. Det han har gjort, hans beteende, kommer alltid att finnas där. Hela hans liv har varit baserat på våld (enda från början) och det kommer aldrig att ändras utan jag tror att han alltid kommer att vara samma gamla aggressiva kille även om han kanske inte visar det på samma sätt som han gjorde mot mig.
Många av de som blir slagna idag stannar då de påstår sig älska personen, men jag förstår inte hur man kan älska någon som gör en så illa. Älskar man någon ska man inte såra eller göra den illa på något sätt. Det spelar ingen roll vad det handlar om, utan älskar man någon så ska man vara rädd om personen och vilja det bästa. Ta hand om varandra.
Alla som slår någon har en bortförklaring och när R slog mig fick jag t.ex. höra bortförklaringar som:
”Du är för krävande” eller ”När jag blir arg slår jag det som är närmast”.
Han hade en boxningssäck på 20kg, men använde den aldrig. Varför? Ja, det skulle jag bra gärna vilja veta. Det måste ha varit tillfredsställande att slå mig eftersom han vägrade sluta. Det fanns så många andra saker han kunde göra när han var arg, men han var ”tvungen” att göra mig illa.
Vad Ni än gör: lyssna inte på sån skit, utan ta Er därifrån så fort som möjligt. Har man väl blivit slagen en gång blir man det igen. Många vägrar tro på det, men jag som själv levt i det vet att det är sant. Det kan gå lång tid mellan gångerna, men det händer. Tro mig.
INGEN förtjänar att bli slagen! Så sätt ner foten idag. Det är ditt liv det handlar om.
Don't throw me away
Publicerat den
Många av de mest allvarliga händelserna inträffade när vi bodde i Stockholm, vilket även denna gjorde.
Detta hände en höstkväll 2007 och jag minns varken vilken dag det var eller varför R blev arg. Hans ilska resulterade iaf i att han tog tag i mina fötter och lyfte upp mig i luften. Jag har tidigare nämnt att han är 1,95m lång och Ni kan säkert föreställa Er hur jag hängde rätt i luften utan att kunna nå golvet med händerna.
Med mig i sitt grepp gick han mot en fåtölj som jag fått av min mormor. Han kastade mig rätt ner i fåtöljen, men eftersom det är en modell som kan snurra 360 grader så ramlade jag ur den och när jag skulle ta tag i golvet hamnade jag snett vilket resulterade i att jag skadade högra axeln och mitt högra långfinger.
Påföljande dagar var fingret väldigt snett och jag hade väldigt ont. Jag sökte hjälp på vårdcentralen, men de sa bara:”Smörj på en salva så går det över”. Hur de kunde säga någonting sånt förstår jag inte eftersom man hörde hur det krasade i fingret. Hur skulle då en salva kunna hjälpa?
Eftersom läkarna inte kunde hjälpa mig lät jag det vara och idag, 2 ½ år senare, har jag större problem än direkt efter händelsen. Fingret är väldigt snett och jag får ont i det bara jag sitter vid datorn. Bara att skriva detta gör ont, men ibland känns det som att jag helt enkelt får härda ut.
Axeln kändes bra, men för några månader sedan började jag att känna av den. När jag först började känna av den gjorde det ont bara jag låg på den och nu har det gått så långt att jag inte ens kan sitta med armarna i kors utan att känna smärta. Det händer även att jag kan få ont av att inte göra någonting. T.ex. när jag sitter i soffan och tittar på tv.
I början på februari var jag till läkaren och jag fick då axeln undersökt. Det sades då att min skada endast kunde uppkomma av en olycka, vilket såklart stämmer. Tack vare smällen så har jag en muskel som ligger i kläm under nyckelbenet. De kan tyvärr inte göra någonting åt det, utan jag blev rekommenderad att jag ska leva så normalt som möjligt vilket är väldigt svårt. Jag har bestämt mig för att boka tid för röntgen så att jag får se svart på vitt vad som är fel.
Om det skulle visa sig vara allvarliga fel är det tänkt att jag ska ta med plåtarna som bevismaterial i rätten. Om Ni har varit med om något liknande och har permanenta skador efter en misshandel så ska Ni definitivt gå till en läkare och få remiss till röntgen. Det kan vara MYCKET användbart, som i mitt fall, vid en rättegång
Stockholms blodbad
Publicerat den
Det här måste ha varit i slutet på 2007 eftersom jag minns att vi sov på soffan. Vår vattensäng hade nämligen gått sönder och eftersom vår soffa var så pass stor fick vi plats att sova i den.
En kväll när vi låg och tittade på tv bad R mig att göra någonting på tv:n. Jag minns inte riktigt om jag skulle sänka ljudet eller om jag bara skulle stänga av den, men någonting skulle jag iaf göra. Eftersom dosan var halvt trasig sa han att det var bättre om jag gick fram till tv:n istället för att krångla. När jag klev ur soffan för att gå fram till tv:n tog han tag i mina trosor. Eftersom jag hatar när folk håller fast mig på något sätt valde jag att kliva ur dem, stänga av tv:n och lägga mig under täcket igen. Jag frågade R om jag kunde få tillbaka trosorna, men han sa att han tyckte att jag kunde ligga utan. Jag ställde frågan varför och fick då till svar:”Därför”. Vi höll på sådär ett tag och det slutade med att han gömde dem för mig. Efter ett tag hittade jag dem och tog därför på mig dem igen. R blev då så arg att han ställde sig över mig och tog tag i min käke (som alltid). Jag minns att han sa någonting, men kan inte riktigt sätta fingret på vad.
I ren panik slängde jag av mig trosorna, men det var då redan för sent. Han tog tag om mig och kastade mig över armstödet på soffan (så att jag gjorde som en kullerbytta bakåt) och ramlade på golvet lite över en meter ifrån den. Han kom mot mig med täcket i handen och slängde det över mig. Samtidigt som han kastade täcket på mig kände jag hur jag fick mig en snyting över näsan. Det gjorde så ont att jag var 100% säker på att han hade knäckt mitt näsben, men det gjorde han lyckligtvis inte. Samtidigt som jag låg på golvet alldeles yr i huvudet kände jag hur blodet rann och när jag reste på mig låg det en stor pöl på golvet och ansiktet var alldeles rött.
Jag reste på mig samtidigt som jag tittade på honom. Jag gick mot badrummet utan att göra någonting för att få blodet att sluta rinna. Nu när läget ändå var som det var ville jag att han skulle få sig en tankeställare. Att han skulle inse hur illa han behandlat mig.
Medan R torkade upp blodet bad han om ursäkt och påstod att han bara skulle kasta täcket över mig då han inte ville se mig. Jag vet att det var ren bullshit! Det jag inte förstår är hur en karl på 1,95m kan slå någon över näsan med sån kraft att blodet forsar om han ”bara skulle kasta täcket över en”. Jag får det inte att gå ihop.
Efter denna händelse har min näsa aldrig varit densamma. Jag piercade mig i näsan när jag var 11år, men efter att han lyckades med detta så blev jag tvungen att ta ur den för snart 1 år sedan då min näsa blev väldigt känslig. Så fort jag kom åt smycket så började jag blöda. Det spelade ingen roll om det var en pärla eller en ring.
Som tur är har jag näsan i behåll och slapp ett knäckt näsben.
Jag tycker att det är jättetråkigt när såna här saker händer och när det går såhär långt ska man definitivt inte stanna kvar, som jag gjorde. Jag kan inte göra annat än att skylla på att jag var ung och dum. Eftersom jag aldrig hade varit sambo tidigare och han var äldre än mig visste jag inte riktigt hur ett samboförhållande skulle se ut. Jag har dock lärt mig att man aldrig ska ta skit från NÅGON!
Dagbok
Publicerat den
Ibland brukar jag läsa igenom mina gamla dagböcker och jag tänkte därför att jag skulle dela med mig lite grann av vad jag skrev lördagen den 19:e april -08:
”Det enda jag vill är att jag själv ska må bra. Jag vill bara känna mig älskad och värdefull. Det gör jag inte just nu. Jag önskar bara att jag kunde få må som jag gjorde i mitt förra förhållande. Då skämdes jag aldrig över mig själv. Jag kunde lita på honom och vara mig själv med honom. Jag vet inte om jag någonsin kommer få uppleva det med R.
Just nu ser jag inte ens en framtid för oss. Han pratar om bröllop och hela baletten, men just nu vill jag varken gifta mig eller skaffa barn med honom. Jag vet inte vad jag vill. Det enda jag vill är att jag ska må bra och inte behöva gå och vara rädd eller orolig.
Om jag hade varit äldre och haft utbildning så hade jag nog bara tagit alla mina grejer och dragit. Jag vill egentligen inte bo i Smedjebacken. Jag flyttade tillbaka för R’s skull. För att jag trodde att han skulle må bättre och sluta slå mig. Han verkar inte må ett dugg bättre. Det känns som om jag misslyckats som flickvän eftersom han har behandlat mig som han gjort”.
Syftet med att lägga ut detta är att Ni ska få större förståelse för hur en utsatt tänker. Jag mådde jättedåligt i förhållandet och ville verkligen ta mig därifrån, men jag kände att jag inte var tillräckligt stark för att kunna ta det steget. Som Ni även kan läsa i stycket längst ner så tog jag på mig det som hänt och klandrade mig själv, vilket man absolut inte ska göra i en sån här situation. Man ska aldrig ta på sig skulden för någonting.
För Er som inte skriver dagbok är det någonting som jag djupt kan rekommendera. Det hjälper en känslomässigt, men det är också väldigt bra att ha som bevismaterial vid en eventuell rättegång. Jag har själv polisanmält R och väntar nu på att få möta honom i rätten.
När jag var på förhör fick jag veta att en dagbok är guld värd i såna här fall, så jag är väldigt glad över mitt skrivande även om jag inte skrivit en bråkdel av vad som hänt. Det som finns med räcker. Så för dagbok eller anteckningar!
Kvinnomisshandel
Publicerat den
Kvinnor som har gått igenom denna process berättar historier som i stort överensstämmer med varandra. Här följer några tidiga tecken på att allt inte står rätt till.
Inställning till kvinnor: Vad säger han allmänt om kvinnor, hur de uppför sig, klär sig osv. Vad anser han om sina kvinnliga kollegor? Hur och efter vad värderar han en kvinna? Om han är nedlåtande och respektlös mot kvinnor i allmänhet, kommer han antagligen behandla dig likadant.
Svartsjuka: Män som visar tecken på överdriven svartsjuka har ett stort kontrollbehov. Var särskilt vaksam om han börjar ställa dig till svars för hur han känner. Om du hoppar över din tjejmiddag på grund av hans inställning, då har han börjat ta kontrollen över ditt beteende.
Våldsamt beteende: Blir han arg och slår sönder saker hemma hos dig, sparkar sönder dörrar eller slänger porslin? Detta är våldshandlingar med syfte att skrämma dig.
Isolering: När isoleringsprocessen börjar kan man lägga märke till mönster i hans beteende. Han kanske kör dig till och från skolan/jobbet. Han skulle gärna vilja att du jobbade mindre och var hemma mer. Han vill att ni ska göra allt tillsammans och låter dig inte träffa vänner och arbetskamrater själv. Du börjar tappa kontakten med dina vänner, eftersom han inte gillar att du träffar dem. Oftast säger han inte rakt ut vad du får göra utan du märker på hans reaktioner vad han tycker ändå.
Ökande kontroll: I början handlar det bara om att han ska vara med och bestämma allt, oavsett om det bara rör ditt liv. Det är han som bestämmer vad ni ska prata om och vad ni ska göra. Detta utökas successivt och till slut är det han som styr både vad du tänker, säger och gör.
För den som blir utsatt finns det ett antal saker man kan göra.
För en hemlig dagbok: Skriv ned varje gång han hotar eller slår dig. Det är svårt att komma ihåg efteråt vad det egentligen var som hände. Förvara dagboken på jobbet eller någon annan stans, dit han inte har tillgång.
Anförtro dig åt någon: Berätta för någon som du kan lita på, vad du är med om. Även om du inte orkar göra något åt saken nu, så är det i alla fall någon som vet.
Dokumentera: Försök att skriva ned och fotografera dina skador. Om du går till doktorn ska du alltid be om hjälp att ta ett foto. Du behöver inte använda dem men om du vill anmäla din man en dag så finns de fortfarnde kvar.
Tro inte att det inte kommer hända igen: Ordna en flyktväg så att du kan gå när du vill. Kontkata en vän, släkting eller ett kvinnohus. Be någon om en nyckel, så att du alltid har någonstans att ta vägen oavsett vilken tid på dygnet det är.
Kontakta en kvinnojour: På ett kvinnohus tror de på dig och kommer att hjälpa dig den dag du bestämmer dig för att gå. De kan stötta dig och hjälpa dig, om du behöver nytt boende, skyddad identitet osv. Du kommer också att träffa andra kvinnor som har varit med om samma sak, så du kan få stöd och nya vänner.
Gör en polisanmälan: Acceptera inte det han utsätter dig för. Våld mot kvinnor och barn är ett brott. För din egen skull och för att han ska förstå att det han gör är fel, anmäl honom till polisen.
Anledningen till att jag lägger in detta inlägg är för att kvinnor som lever i tuffa förhållanden ska få sig en tankeställare och inse att det inte går att leva såhär. Alla förtjänar att vara lyckliga och leva ett bra liv. Steget emellan är stort, men så länge man klarar av att ta sig ur förhållandet så har man förändrat sitt liv för all framtid. Efter det gäller det att man får den hjälp och det stöd man behöver för att gå vidare. Ibland händer det att man överväger att gå tillbaka, men det blir aldrig vad det en gång var. Har mannen väl slagit en gång så slutar han inte!
Ta inte på dig skulden
Publicerat den
Jag tycker att det är dags att hans familj öppnar ögonen och inser sanningen. De vet att jag inte har gjort någonting fel och att det är han som har handlat orätt. Jag kan inte förstå hur de kan försvara det han har gjort. Skulle min son misshandla sin flickvän så skulle jag kasta ut honom på gatan. Det är klart att man bryr sig om sina barn, men jag skulle aldrig förlåta min son om han hade skadat sin flickvän.
För 1 år sedan försökte R att övertyga mig om att han har blivit en bättre människa. Jag trodde först att han hade blivit det till viss del, men efter ett tag såg jag att han inte hade ändrat sig ett smack. När vi pratade så försökte han att vara snäll och förstående, men samtidigt försökte han att pressa mig att gå tillbaka till honom och när jag inte gjorde det så blev han förbannad och irriterad. Han sa att jag bara lekt med honom, vilket jag inte gjorde. Jag lovade honom aldrig någonting, utan jag ville bara glömma allting och försöka vara vänner trots det som varit. När han fick veta att jag skulle träffa Björn (min fd. sambo) så blev han först sårad och när jag berättade anledningen till att jag valde Björn framför honom så blev han förbannad och hittade på en massa falska fakta om mig, precis som tidigare.
När R blev inlagd på Psyk i Säter efter det här med pannkakan gjorde de en utvärdering av honom och skrev sedan en journal om hans besök. Han ljög och sa att vi hade bråkat vilket vi inte hade gjort. Att nästan ha ihjäl någon över en slängd pannkaka är fan inte att bråka! Sådär kunde det se ut flera gånger i veckan. Han kokade över pga. småsaker. Saker som var lika obetydliga som en fjärt i rymden. Det var ingenting att bry sig om, men ändå så blev han rasande och tog ut det på mig.
Ingen förtjänar ett sånt här öde. Ingen förtjänar att bli behandlad så illa. Jag förstår inte hur någon kan gå och säga att jag fick skylla mig själv. Det är inte jag som har handlat fel, det är han. Man behandlar inte en annan människa på det här sättet, speciellt inte någon som man påstår sig älska. Han kan inte ha älskat mig en sekund. Ibland undrar jag vad jag var för honom. Sällskap? Hembiträde? Jag kommer nog aldrig att få svar på den frågan. Jag kan inte säga mer än att han inte älskade mig för fem öre, för då gör man inte såhär mot någon.
Jag vet långt in i mitt hjärta att jag inte har gjort någonting fel och det är inte mitt fel att detta har hänt. Jag har inte gjort någonting för att ”förtjäna” det här. Jag förtjänar att vara lycklig och jag vet att jag en dag kommer att bli det. Jag måste först inse att alla inte är ute efter att såra eller göra mig illa. Det finns de som vill mig väl. De som vill ta hand om mig. Som bryr sig om mig.
Jag tänker inte ta på mig skulden för detta, för den enda som har handlat fel är han.
Till Er som har eller har haft det jobbigt: Ta aldrig på Er skulden för det som hänt. Hemska saker händer, men det gäller att vara stark och våga tro på en ljusare framtid. Man måste våga leva på hoppet. Våga tro.
Det är lätt att vara efterklok
Publicerat den
Det sägs att kärleken är blind, men det är snarare att kärleken GÖR en blind. Även om jag mådde dåligt över att bli slagen så tänkte jag:”Allt gick ju så bra i början och jag vet att han är en underbar människa innerst inne”. Jag trodde och hoppades på att allt skulle bli som vanligt. Jag visste ju att han kunde vara en fantastisk människa bara det där monstret kom ur vägen.
Man säger ju att hoppet är det sista som överger människan och det var nog så. Jag levde på hoppet, trots att jag visste att jag egentligen inte borde ha gjort det. Med tanke på att misshandeln hade pågått så länge borde jag ha förstått att det aldrig skulle ha blivit bättre, men jag var så förblindad att jag inte insåg det.
Det var nog mycket tack vare att han manipulerade mig och fick mig att tro att det var mitt eget fel att jag fick stryk. Såhär i efterhand förstår jag att jag inte gjorde något fel, utan att felet låg hos honom. Jag klandrar inte längre mig själv, vilket gör det så mycket lättare att försöka gå vidare och glömma.
Det är klart att det här kommer att vara en del av mig för resten av livet, men det är inte längre någonting som jag går och mår dåligt över. Tack vare att jag insett att jag inte gjort någonting fel så har jag kunnat gå vidare och jag lever idag ett dugligt liv.
Blogg på Terapisnack
Publicerat den
Den senaste tiden har jag skrivit väldigt mycket om mitt vardagsliv och jag har därför valt att skapa en ny blogg, men på Terapisnack. Jag tycker att det passar väldigt bra då jag kan skriva om mitt vardagsliv här och mitt förflutna där. Det känns bättre att avskilja det istället för att blanda.
För Er som vill läsa om mitt förflutna vad gäller mobbing och misshandel, om vägen tillbaka, får gärna besöka min Terapisnackblogg på http://thotis90.terapisnack.com/blog/.
Axelproblem
Publicerat den
För lite mer än 2 år sedan skadade jag en axel då R blev arg, lyfte upp mig i fötterna och kastade mig på golvet. Han kastade mig rakt ner i en fåtölj som jag ramlade ur. När jag skulle ta i golvet med händerna hamnade jag snett vilket ledde till att jag skadade både högra långfingret (som nu är lite snett) och min högra axel.
Jag hade endast ont i fingret efter händelsen, men fick inga problem med axeln. Den senaste tiden har jag dock märkt av den och har inte kunnat göra vissa saker. Jag kan t.ex. inte göra armhävningar längre, inte ligga på den för länge och det gör ont när jag sitter med händerna i kors. Jag har ont från bh-bandet och ner på halva armen.
När jag ändå var till vårdcentralen igår passade jag på att få den undersökt. Min läkare tror att en sena ligger i kläm pga. fallet. Att den har hamnat mellan nyckelbenet (som sträcker sig ända ut till axeln) och något annat ben - minns inte riktigt vilket.
Eftersom läkaren tyckte att jag skulle försöka leva som vanligt struntade jag i att fråga efter ett sjukintyg till rättegången. Om det blev värre skulle jag dock höra av mig igen.
Katarina överlevde misshandeln
Publicerat den
I tre och ett halvt år levde Katarina, 37, tillsammans med en man som misshandlade henne både fysiskt och psykiskt. Hon förstod att det var fel av honom att slå, men känslorna höll henne kvar.
- Kvinnor som tagit sig ur ett misshandelsförhållande måste se sig själva som överlevare, för det är just vad det handlar om, att överleva, säger Katarina.
I dag har det gått nästan tio år sedan hon levde tillsammans med den man som misshandlade henne. En relation som började precis som alla andra kärlekshistorier börjar.
Starka känslor
- Jag träffade mannen i mitt liv helt enkelt. Han var ingen galning, utan en spännande man, jättecharmig och rolig.
Under de första månaderna var de tillsammans från och till, men de kom alltid tillbaka till varandra. Den känslomässiga kopplingen mellan dem båda var stark.
Som så många andra nyförälskade drog hon sig undan sina vänner och umgicks allt mer med honom. Så här efteråt kan hon se hur förhållandet successivt förändrades.
- När man är nyförälskad och träffar en helt ny människa sätter man inte alla de gränser man borde. Antagligen av rädsla för att bli lämnad. Och det är ju ingen man som slår på en gång, för då skulle man reagera.
Hot om våld
Efter att de varit tillsammans ett tag så började den psykiska misshandeln. Han började kontrollera saker i hennes vardag. Han tyckte till exempel inte om att hon pratade i telefon, och kunde bli väldigt arg.
- Till slut valde jag bort att tala i telefon, det var lugnast så.
Så småningom började han att hota med våld. Det hände att han slog sönder saker och han var elak mot hennes katter.
Första slaget kom efter att de varit tillsammans i tio månader, vid ett tillfälle då han var onykter.
- Alkoholen var en bra ursäkt till det som hände, för oss båda.
Misshandeln fortsatte, både när han drack och när han inte drack.
- När han inte drack fick våldet helt enkelt andra förklaringar, att han var på dåligt humör helt enkelt.
Hon beskriver det som att gå på snäckskal, med en ständig osäkerhet för att det skulle brista.
- Det är svårt att i efterhand beskriva exakt hur det kändes. Jag kände vanmakt och maktlöshet, och stundtals inget annat än gränslös förtvivlan. Men samtidigt när allt var bra en gränslös kärlek till honom.
Hela tiden bar hon på skuldkänslor för att hon inte gick.
- Jag trodde att folk skulle döma mig. Jag visste hela tiden att det inte var mitt fel att han slog, att det var han som var sjuk. Men jag kände en stor skuld för att jag inte gick.
Anmälde honom
Till slut gick våldet så pass långt att hon polisanmälde honom.
- Han hade slagit sönder hela lägenheten, och jag var gravid. Jag var rädd och arg.
- Jag blev väldigt bra bemött från polisen, de trodde på mig. Men det var ett enormt steg att dra in rättsmaskineriet i sitt privatliv.
Då såg hon anmälan som en länk till tryggheten och livet, bara han fick hjälp så skulle allt bli bra.
- Det enda jag kunde tänka var att jag håller på att bli ihjälslagen, kan någon hjälpa honom så att han slutar slå. Jag tänkte inte på att jag behövde hjälp.
Under den första rättegången var även han tacksam för att hon hade anmält honom.
- Efter den första rättegången trodde jag verkligen att det skulle bli skillnad. Att han skulle sluta.
Men det blev ingen skillnad. Hon anmälde honom igen och igen, och han övergick till att hävda att hon var psykiskt sjuk och ville honom illa.
Efter att han försökt strypa henne med en sladd hamnade han till slut i fängelse.
- Jag kunde ha dött den gången och tänkte bara att nu får han ta konsekvenserna.
Fängelsedomen kändes som en upprättelse för henne.
Stannade kvar ändå
Men trots allt stannade hon kvar. Reaktionerna när hon sökte hjälp var att självklart ska du lämna honom, självklart ska du hata honom. Men för Katarina var det inte lika självklart att hata. Hon protesterade hela tiden mot våldet, men var känslomässigt fast.
- Det var dubbla känslor, förnuftigt så förstod jag att det som hände var fel, men inte känslomässigt.
För att orka vardagen anammade Katarina en mängd överlevnadsstrategier. Hon normaliserade våldet, började använda tabletter som så småningom ledde till att hon hamnade i missbruk. Samtidigt sköt hon bort föräldrar och vänner allt mer.
- Jag puppade helt enkelt in mig i skygglappar för att inte se vad som egentligen hände.
Under de år som misshandeln pågick gjorde hon flera försök att ta sig ur förhållandet, men återvände alltid.
- Jag befann mig hellre i helvetet där jag hade lite kontroll än utanför helt utan kontroll. Jag hade tappat hoppet och var rädd för att lämna honom.
Till slut lämnade hon
Hon var 27 och kände sig gammal, liten, rädd och skitig. Fylld med självförakt och psykiskt utmattad efter flera års misshandel.
- Det var en lång stegvis process att ta sig ur. Men till slut kom jag till en punkt då det kändes som att jag bara hade tre alternativ; att ta livet av mig, att be honom att döda mig eller att börja planera mord på honom. Jag såg inga andra utvägar.
Alternativen skrämde henne så pass mycket att hon bestämde sig för att delta i en självhjälpsgrupp för kvinnor i destruktiva förhållanden. Hon hade hört talas om behandlingen redan ett par år tidigare men det var först nu hon var redo att gå den.
Behandlingen innebar att hon var tvungen att resa bort i tio dagar.
- Och det räckte för att jag skulle lyckas bryta ekorrhjulet. Jag fick träffa andra kvinnor med liknande erfarenheter, och vetskapen om att det inte bara var jag som befann mig i den här situationen gav mig en gnutta hopp.
Efter de tio dagarna återvände hon aldrig till mannen.
Svårt släppa taget
Men det svåraste kom sen, att våga släppa taget om det gamla.
- Det svåra var att släppa kontrollen. Att inte ha kontakt med honom innebar att jag heller inte hade någon kontroll på honom längre. Och det var svårt att helt plötsligt leva i ett lugn efter så många år av turbulens.
Efter lämnandet följde en lång process för att hitta tillbaka till sig själv igen.
- Under de här åren hade jag utplånat mig själv. Det var viktigt att bli medveten om mina mönster, mina värderingar och mina känslor. Att förstå att det faktiskt handlar om mina mänskliga rättigheter.
Med hjälp av självhjälpsgrupper, terapi och inte minst tidens gång har hon i dag återvänt till ett normalt liv.
Tror fortfarande på kärleken
Trots allt som hänt tror Katarina fortfarande på kärleken.
- Det som förstördes i förhållandet var tron på mig själv, inte tron på att man kan hitta någon att dela sitt liv med.
I dag har livet gått vidare. Katarina är en överlevare.
- Det gäller att trots allt vända det hemska som hänt till något positivt, i dag kan jag se det som att jag fick gåvan att hitta mig själv.
Fotnot: Katarina heter egentligen någonting annat.
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22736&a=275355
Livet efter
Publicerat den
Att leva i ett förhållande med en kvinnomisshandlare är hemskt, som Ni säkert redan kan lista ut. Jag har dock på senare tid märkt att många verkar tro att allting blir som vanligt när man väl lyckas ta sig ur skiten, vilket är helt fel. För mig har livet efter varit ett rent helvete och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna gå vidare.
Efter att ha levt i ett förhållande med fysisk och psykisk misshandel i 1 år har det satt sina spår och när jag i slutet på förra året gick till psykolog blev jag diagnotiserad som paranoid. Vi (familjen) trodde först inte på det, men när jag väl googlade på vad det faktiskt innebar att vara paranoid insåg jag att jag faktiskt var det.
Fyra månader efter diagnosen träffade jag min (nu fd.) sambo. Redan från början var jag väldigt uppmärksam då jag nästan förväntade mig att jag skulle bli sårad. Det var ju vad jag blivit tidigare, så varför skulle jag inte bli det nu? Jag hade väldigt svårt för att slappna av och jag kände att jag inte riktigt kunde öppna mig när jag behövde prata. Det berodde just på misshandeln eftersom jag fick stryk varje gång jag försökte lätta på mitt hjärta och verkligen berätta vad jag kände.
Trots att jag visste att jag inte levde kvar med R så kände jag en klump inom mig. Jag kunde inte öppna mig för min sambo hur mycket jag än ville. Det slutade sedan med att jag stängde in mig själv och vägrade prata med någon.
Jag har sen många år lidit av social fobi och efter misshandeln så kände jag hur det bara växte. Jag fick ångest så fort jag vistades bland mycket folk och det slutade ofta med att jag mådde dåligt och fick panik. Att träffa människor som egentligen var snälla existerade inte för mig eftersom jag inbillade mig själv att vem som helst kunde skada mig. Jag trodde ju aldrig att R skulle göra mig någonting ont eftersom han verkade så snäll, men ack så fel jag hade.
Tyvärr lever jag med det här än idag, men jag gör så gott jag kan för att bli bättre. Om jag hade sökt hjälp redan från början så hade jag med största sannolikhet inte haft problem idag. Jag tycker därför att det är bäst att man söker hjälp så snabbt som möjligt eftersom hjälpen är så nära. Man kan vända sig till någon närstående, annars finns hjälpen att få hos socialen eller tjejjouren.
Gör inte samma misstag som mig som stängde in allting och bara lät det växa. Ta chansen när ni ändå har den. Det gäller Era liv.
Kvinnomisshandel
Publicerat den
Det är skillnad mellan en våldsam man och en man som slår kvinnor. Om det är kvinnomisshandel du syftar på, är det så att det inte är kvinnor som väljer att leva i våldsamma förhållanden utan det är män som väljer att misshandla kvinnor. Det är en myt att kvinnor går från det ena våldsamma förhållandet till det andra. De flesta gör inte det. Kvinnor är utsatta just på grund av att de är kvinnor. På en samhällelig nivå är kvinnor som grupp underordnade män som grupp. Kvinnomisshandel är ett symtom på den bristande jämlikheten mellan män och kvinnor. Kvinnor från alla olika grupperingar och samhällsskikt är utsatta för våld. Det huvudsakliga skälet till att kvinnor stannar i ett våldsamt förhållande är rädsla för vad som ska hända, med henne själv eller barnen, om hon försöker och misslyckas. Faktum är att de flesta kvinnor försöker lämna sina män ett antal gånger innan de faktiskt lyckas. Våld föregås av en gradvis ökande psykisk misshandel och kontroll, något som också gör det svårare för kvinnan att bryta upp. Kontrollen innefattar oftast även ekonomisk kontroll och många kvinnor har inte tillgång till sina egna pengar.
Kvinnor som har gått igenom denna process berättar historier som i stort överensstämmer med varandra. Här följer några tidiga tecken på att allt inte står rätt till.
Inställning till kvinnor: Vad säger han allmänt om kvinnor, hur de uppför sig, klär sig osv. Vad anser han om sina kvinnliga kollegor? Hur och efter vad värderar han en kvinna? Om han är nedlåtande och respektlös mot kvinnor i allmänhet, kommer han antagligen behandla dig likadant.
Svartsjuka: Män som visar tecken på överdriven svartsjuka har ett stort kontrollbehov. Var särskilt vaksam om han börjar ställa dig till svars för hur han känner. Om du hoppar över din tjejmiddag på grund av hans inställning, då har han börjat ta kontrollen över ditt beteende.
Våldsamt beteende: Blir han arg och slår sönder saker hemma hos dig, sparkar söner dörrar eller slänger porslin? Detta är våldshandlingar med syfte att skrämma dig.
Isolering: När isoleringsprocessen börjar kan man lägga märke till mönster i hans beteende. Han kanske kör dig till och från skolan/jobbet. Han skulle gärna vilja att du jobbade mindre och var hemma mer. Han vill att ni ska göra allt tillsammans och låter dig inte träffa vänner och arbetskamrater själv. Du börjar tappa kontakten med dina vänner, eftersom han inte gillar att du träffar dem. Oftast säger han inte rakt ut vad du får göra utan du märker på hans reaktioner vad han tycker ändå.
Ökande kontroll: I början handlar det bara om att han ska vara med och bestämma allt, oavsett om det bara rör ditt liv. Det är han som bestämmer vad ni ska prata om och vad ni ska göra. Detta utökas successivt och till slut är det han som styr både vad du tänker, säger och gör.
För den som blir utsatt finns det ett antal saker man kan göra.
För en hemlig dagbok: Skriv ned varje gång han hotar eller slår dig. Det är svårt att komma ihåg efteråt vad det egentligen var som hände. Förvara dagboken på jobbet eller någon annan stans, dit han inte har tillgång.
Anförtro dig åt någon: Berätta för någon som du kan lita på, vad du är med om. Även om du inte orkar göra något åt saken nu, så är det i alla fall någon som vet.
Dokumentera: Försök att skriva ned och fotografera dina skador. Om du går till doktorn ska du alltid be om hjälp att ta ett foto. Du behöver inte använda dem men om du vill anmäla din man en dag så finns de fortfarnde kvar.
Tro inte att det inte kommer hända igen: Ordna en flyktväg så att du kan gå när du vill. Kontkata en vän, släkting eller ett kvinnohus. Be någon om en nyckel, så att du alltid har någonstans att ta vägen oavsett vilken tid på dygnet det är.
Kontakta en kvinnojour: På ett kvinnohus tror de på dig och kommer att hjälpa dig den dag du bestämmer dig för att gå. De kan stötta dig och hjälpa dig, om du behöver nytt boende, skyddad identitet osv. Du kommer också att träffa andra kvinnor som har varit med om samma sak, så du kan få stöd och nya vänner.
Gör en polisanmälan: Acceptera inte det han utsätter dig för. Våld mot kvinnor och barn är ett brott. För din egen skull och för att han ska förstå att det han gör är fel, anmäl honom till polisen.
Die, motherfucker, DIE!
Publicerat den
När jag tänker tillbaka på allting blir jag så jävla förbannad. Jag förstår inte hur man kan utsätta en annan människa för någonting så hemskt och brutalt. Man fick ofta höra att man var hans själsfrände, men om han verkligen älskade mig så hade han aldrig krökt ett hårstrå på mitt huvud.
Det låter hemskt att säga, men människor som brukar våld mot andra för att tillfredsställa sig på något sätt borde inte få leva. Jag kan inte se att han misshandlade mig av någon annan anledning än att det var stimulerande för honom och det finns de som tycker likadant som mig i denna fråga.
Det är vid såna här tillfällen som jag faktiskt önskar att vi hade dödsstraff i Sverige. Att livstids fängelse verkligen var livstid och inte bara 14år. Dessa människor borde få sitt straff istället för att komma undan med det för att sedan kunna utsätta andra för samma lidanden. Det är inte rätt!
Ställas inför rätta
Publicerat den
För Er som inte har hängt med i min blogg så länge tänker jag nu berätta lite grann om vad jag var med om för inte så länge sedan så att ni inte undrar över det här med polisutredningen. Det är inte jag som har gjort någonting, utan jag har blivit utsatt.
När jag var 17 år inledde jag ett förhållande med en kille, R, som jag lärde känna via en gemensam kompis när jag var 14 år. Vi växte upp i samma by i Dalarna, men eftersom han var lite äldre än mig hade han såklart fått jobb och flyttat till Stockholm. Till en början hade vi ett distansförhållande, men efter 3 månader kände vi att det blev alldeles för jobbigt att pendla och jag flyttade därför in hos honom.
Allting kändes toppen och jag var otroligt lycklig, tills en dag då allt vände. Efter att ha bott tillsammans i 3 månader började jag se antydningar till aggressioner hos honom och en eftermiddag i början på hösten fick jag smaka på hans vrede för första gången.
Han hade varit ute och festat i samband med jobbet och eftersom jag inte ville vara ensam hemma med katterna vi precis hade köpt bjöd jag därför hem en kompis som jag träffat i min nya skola. När han kom hem mitt i natten var det inga problem, utan han gick och lade sig på soffan för att sova. På morgonen när alla hade vaknat gick han direkt in i sovrummet, startade datorn och bad oss att vara så tysta som möjligt. Fanny och jag tittade på tv i vardagsrummet, men R tyckte att vi hade alldeles för hög volym och bad min därför att sänka eftersom han hade huvudvärk pga. baksmällan.
Jag sänkte volymen på tv:n och vi började därför att prata istället. Även då bad han oss att vara tysta och det slutade sedan med att han sa åt mig att komma in i sovrummet. Han stängde dörren, tog tag i min käke och kastade ner mig i sängen. Han ställde sig sedan över mig, tryckte till hårt om käken och frågade om det var för mycket begärt med lite lugn och ro.
Efter det gick jag med gråten i halsen ut i vardagsrummet och Fanny såg direkt på mig att någonting var fel, men jag vågade inte berätta att han blivit arg på mig. Det slutade sedan med att jag följde med henne ut så hon fick gå hem.
Det tog mig ett tag innan jag kunde glömma vad som hänt och lugna ner mig. Jag försökte intala mig själv att det här var en engångsförteelse och att det aldrig skulle hända igen, men så blev det tyvärr inte. Det dröjde inte länge innan samma sak hände igen och även denna gång fanns det alkohol med i bilden. Jag försökte då övertala mig att det här endast skulle hända då han varit ute och festat med jobbet.
När festande inte längre stod på schemat kände jag att jag äntligen kunde slappna av. Tji, fick jag! Nu började det att hända slumpvis och det kunde ske när han t.ex. missuppfattade någonting jag sa eller om jag inte gjorde som jag blev tillsagd. Han var nämligen en riktig latmask och eftersom han ansåg att det var viktigare att jobba och tjäna in pengar än att gå i skolan och skaffa sig en utbildning så fick jag göra allting i hemmet.
Om jag t.ex. inte lagade mat och serverade honom kunde det sluta med att jag fick stryk. Jag var den som tog hand om allt, t.o.m ekonomin fast det var han som tjänade ihop 94,5% av pengarna vi hade varje månad. Han var en karl som tyckte att kvinnan skulle sköta allting i hemmet. Att kvinnor inte hade någonting att säga till om, så jag levde ju efter det eftersom jag älskade honom och ville vara honom till lags.
Jag fick sköta i princip allt och när jag hade betalat alla räkningar och handlat så brukade han kolla kontot för att se hur mycket vi hade kvar som han kunde spendera på sitt spel (World Of Warcraft). Om det inte fanns tillräckligt med pengar brukade han bli så pass arg att han misshandlade mig ordentligt. Jag minns att han vid flertal gånger tagit stryptag på mig, lyft upp mig från golvet och dunkat mitt huvud i väggen just bara för att vi inte hade så mycket pengar som han hade räknat med.
Ju längre tiden gick desto mer stryk fick jag ta. Jag minns en gång då han slog mig blodig bara för att jag inte ville ligga naken inför honom. Efter det trodde jag att han skulle sluta, men så blev det tyvärr inte. Det blev i själva verket tvärtom. Misshandeln kom nu nästan dagligen och den var så allvarlig att jag fruktade för mitt liv.
6 månader efter första slaget blev han förflyttad inom jobbet och vi kände då att det skulle bli en nystart för oss. Det kändes jättebra eftersom vi skulle flytta tillbaka till byn där vi båda är uppväxta. I början kändes allting jättebra och misshandeln minskade.
När vi hade bott i lägenheten i 1 månad blev jag gravid. Till en början var vi båda jätteglada och vi ville definitivt behålla det. Jag gick ofta med ett leende på läpparna, men när jag gått några veckor in i graviditeten började hans aggressivitet att komma tillbaka. Jag minns att han vid ett flertal gånger kastat mig i golvet, sparkat på mig och skrikit:"Du ska vara jävligt glad över att du är gravid!".
När jag var gravid i v.9 stod jag en lördagkväll och lagade pannkakor. Jag skulle grädda den första pannkakan och insåg sen när jag skulle vända på den att jag tagit för lite smet. Därför valde jag att slänga den eftersom den var så pass klibbig och söndertrasslad att det inte var någon idé att äta den. R kom efter en stund in i köket, såg pannkakan och sa:"Varför har du kastat den? Jag kunde ju ha ätit upp den." Mitt svar blev då att jag inte kunde veta det. Trots att jag sa det i samtalston blev han rasande och ni kan nog föreställa er vad som hände sen.
Han tog tag i käken som han brukade göra, tryckte till tills jag fick så pass ont i kinderna att jag knappt kunde gapa. Sedan tog han tag om min hals, lyfte upp mig mot kylskåpet och dunkade huvudet i det. Han höll kvar mig i halsen och gick sedan mot dörren som går mellan sovrummet och köket. Då lyfte han upp mig 2-3dm ovanför golvet så att jag knappt kunde andas, dunkade huvudet i dörren, kastade mig på golvet och sparkade på mig. Till en ren reflex skrek jag och hans svar blev då:"Skrik som om jag höll på att döda dig. Gör det bara!".
Efter den kvällen rasade allting samman och det slutade med att jag ställde ett ultimatum: Sök hjälp eller förlora mig. Det slutade då med att han blev inlagd på psyk i Säter under 3 dagar, men det hjälpte ingenting trots att han medicinerades med antidepressiva. Han slarvade nämligen med tabletterna och hans humör blev då ännu värre än det var tidigare.
För er som undrar så valde jag att inte behålla barnet då jag inte ville utsätta det för samma smärta som jag fick utstå. Jag kände att jag gjorde barnet en tjänst genom att låta "henne" somna in.
Många frågar sig kanske hur jag kunde vara så dum som stannade. När han slog mig sa han 9/10 ggr:"Varför gör du såhär?". Jag intalade mig därför att jag förtjänade att bli misshandlad och därför stannade jag. Det var första gången jag bodde tillsammans med någon och visste inte riktigt hur ett samboförhållande skulle vara.
Han manipulerade mig och fick mig att tro att jag hade gjort mig förtjänt av varje litet slag, fast jag såhär i efterhand vet att hela ansvaret låg hos honom. Man har alltid ett val och han kunde ha valt att inte slå mig. Visst, jag kunde ha valt att gå också, men eftersom jag blev så pass manipulerad var det jättesvårt.
Det tog mig 1 år innan jag klarade av att lämna honom och såhär i efterhand känner jag att det var det bästa beslutet jag någonsin tagit i mitt liv. Det jag har beskrivit för er är inte ens en bråkdel över vad som har hänt och det kanske inte låter så märkvärdigt i era öron, men om jag inte hade tagit mig ur det här förhållandet så hade jag varit död idag.
Det har varit jobbigt för mig att skriva detta inlägg, men jag valde att göra det eftersom jag så gärna vill hjälpa andra. Jag vet att det finns fler tjejer som lever i misshandelsförhållanden, men som känner att de inte kan ta sig därifrån. Jag säger bara:Gå medan ni ändå har livet i behåll. Det blir aldrig bättre.
Det är lite över 1 år sedan som sista slaget kom och jag valde att polisanmäla honom i december -08. Just nu är jag mitt uppe i en polisutredning och har precis fått besked om att jag blivit tilldelad advokat. Nu väntar jag bara på rättegång. Jag tänker stå på mig, för man behandlar inte en annan människa på det här sättet.
Så om ni skulle se tecken på aggressivitet så ta tag i det direkt. Hjälpen är nära och det finns stöd att få. Ta ingen skit! Ni är värda så otroligt mycket bättre.
Ett år har gått
Publicerat den
För exakt ett år sedan gick jag till polisen och anmälde R för misshandel. Jag minns det som om det vore igår. Jag var så otroligt nervös och jag hade nog aldrig klarat av att genomföra anmälan om inte Sara hade följt med mig. Det kändes jättebra att ha någon vid min sida som stöttade mig.
Jag har haft många som stöttat mig angående detta och det är många som håller tummarna för att utredningen ska gå bra. Hur det går just nu vet jag inte eftersom jag inte har kontakt med polisen. Sist jag hörde någonting var i september och då var det jag som ringde dem för att höra vad som händer.
Om det blir någon rättegång vet jag inte, utan det får tiden utvisa. Jag hoppas dock att han får sitt straff för det han har gjort mot mig är inte acceptabelt. Det kommer att hemsöka mig hela livet och jag tycker inte att han ska få komma undan med vad han har gjort.
Ska jag vara helt ärlig är det jättejobbigt att det ska behöva ta sån tid eftersom jag vill få det här överstökat så att man kan gå vidare sen. Så länge utredningen håller på kommer jag att ha en klump i magen, vilket inte är särskilt bra. Därför är jag väldigt glad över alla som håller tummarna för min skull.
Våldtäckt vs. misshandel
Publicerat den
Idag när Björn och jag tittade på Smålandsnytt pratade de om en rättegång. En 51-årig man i Kalmar hade dömts till 4 års fängelse för våldtäckt på en kvinna. Våldtäckten ägde rum i september. Jag fick då en chock! Då är en våldtäckt alltså mer allvarligt än misshandel (eller så går det snabbare i storstäder). Jag blev både våldtagen (tvingad till sex och gick jag inte med på det eller gjorde motstånd fick jag stryk. Det hände inte ofta, men det förekom) och misshandlad, men inte har det blivit någon rättegång än. Det är 10 månader sedan jag anmälde honom och då var han på förhör för bara någon vecka sedan. Jag förstår inte varför det tar sån tid. Ska man behöva bli ihjälslagen för att det ska hända någonting hos polisen?
Jag vill bara kunna lägga allting bakom mig. Därför är det jättejobbigt när det inte händer någonting. När jag anmälde honom sa de att kvinnomisshandel är allvarligt, speciellt om kvinnan inte var myndig när misshandeln började. Jag var 17 år när allting började, men inte har det gjort någon skillnad. Det tar lika lång tid för det. Jag börjar nästan bli rädd att de kommer att lägga ner utredningen. Skulle de göra det vet jag inte vad jag gör. Då kommer jag att gå under.
Det är jättejobbigt att bara gå och vänta. Man vet liksom inte vad som händer eftersom man inte blir ett dugg uppdaterad. T.o.m min mamma vet mer om utredningen än vad jag gör och då är det illa. Jag tycker att polisen i Ludvika har gjort ett dåligt jobb såhär långt. Det tog TRE MÅNADER från det att jag anmälde honom till att jag fick komma på förhör. Det tog alltså 9 månader för dem att kalla in honom på förhör.
Ska det gå i den här takten kommer det inte att bli någon rättegång förrän i på sin höjd slutet av 2010. Så lång tid ska det inte behöva ta. Då kan mitt fall inte vara så allvarligt som de påstod att det var. Visst, jag kan väl förstå att de har mycket att göra om de har över 30st fall att ta hand om på en gång, men då ser man till att man har tillräckligt med personal till det.
Man blir fan tokig när man går ovetandes om detta.
Rättegång
Publicerat den
Nu har jag fått information om att de kollat över mina bevis och ringt några vittnen, vilket är jättebra. Då vet jag att det är på väg att gå framåt. Jag fick också höra att det som händer härnäst är att han får komma in på förhör. Jag skulle bra gärna vilja höra vad han kommer att säga. Jag är 100% säker på att han kommer att neka allting. Han anser att han inte har gjort någonting fel, vilket är sjukt med tanke på att det han har gjort är straffbart. Han blev t.o.m inlagd på psyk i Säter för det han har gjort. Han ljög dock för läkarna när de frågade varför han blev inlagd. Han hade sagt att vi bråkat vilket vi inte hade gjort. Han hade misshandlat mig för att jag kastat en pannkaka som ramlat ihop pga. för lite smet.
När jag flyttade ut och fick hjälp av två kompisar förnekade han allting inför dem. Han ansåg att det han hade gjort mot mig inte var misshandel. Misshandel för honom var när man slog någon med knytnävarna och det hade han ju aldrig gjort, påstod han.
Såhär står det om man slår upp ordet misshandel:"Den som orsakat annan person kroppsskada, sjukdom, smärta eller vanmakt har gjort sig skyldig till misshandel". Han kan därför inte komma och säga att han aldrig har misshandlat mig, för det har han. Han måste bara erkänna det för sig själv, vilket han aldrig kommer att göra. Han kommer att låtsas som att det aldrig har hänt.
Om han döms till fängelse kan han få upp till 10 år beroende på om han döms för ringa misshandel, misshandel eller grov misshandel. Fängelsestraffet för ringa misshandel är högst 6 månader. Det kan även ge böter. Fängelsestraffet för misshandel är upp till 2 år. Fängelsestraffet för grov misshandel är mellan 1 år och 10 år.
Just nu vågar jag inte hoppas på någonting. Det är klart att jag vill att han ska få fängelsestraff, men jag befarar att han inte kommer att få det pga. sitt psykiska tillstånd (han har ADHD). Han kommer med största sannolikhet att använda det som en ursäkt.
Jag googlade lite på internet om grov misshandel och hittade detta. "Vid bedömningen av om misshandeln är grov, ska särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller i övrigt visat särskild hänsynslöshet eller råhet". Det är klart att han har varit livsfarlig. Vad är man annars när man slagit någon blodig, tagit stryptag, sparkat, slagit, slitet sönder kläderna, försökt att bryta näsbenet, tvingat någon till sex och är ansvarig för kroppsskador? Jag har nämligen en axel och ett finger som jag inte kan använda ordentligt pga. honom. Det finns fler som kan intyga om att han är hänsynslös och rå.
Jag undrar om någon av hans släkt och vänner ska ställa upp att vittna. Det skulle vara intressant att höra vad hans mamma har att säga. Hon tror att hon kan så mycket om det här, vilket är helt fel. Hon påstår att jag har ljugit om situationen, vilket jag inte har. Jag har aldrig ljugit. Det enda jag har gjort är att undanhålla information för att skydda honom. Jag ville inte att alla skulle få veta allt hemskt som han utsatte mig för, men jag har aldrig ljugit.
Jag hoppas att polisen snart ringer och ger mig ett datum för rättegången så att vi får det överstökat någon gång. Det skulle vara skönt om vi alla kunde gå vidare, vilket är svårt just nu. Jag försöker att vara stark eftersom jag måste. Jag är lyckligt lottad som har Björn som stöttar mig. Jag hade aldrig klarat det utan honom. Det är skönt att veta att jag även har fler på min sida som ställer upp för mig och tänker på mig. Tack allihopa. Ni får mig att orka kämpa för min rätt. ♥
Going forward? Yeah, right!
Publicerat den
Mamma kommer att ge oss lite pengar imorgon, vilket är jättesnällt av henne. Vi kommer att använda de pengarna till mat eftersom det är viktigast just nu. Sen måste vi lista ut hur vi ska kunna betala resterande räkningar utöver hyran. Det ordnar sig på något sätt, men frågan är bara hur.
Det händer heller ingenting på polisfronten. Mitt vittne säger att hon inte tänker ställa upp för mig och den 20/7 ringde hon till mig kl.00:43 för att fråga om jag strukit henne ur anmälan. För det första så ringer man inte till någon så sent. Man kan vänta tills nästa dag. Det är respektlöst att ringa vid den tiden. Tur för henne var vi vakna, men tänk om vi kunde ha legat och sovit? Då hade hon fått en rejäl utskällning. Hon bad mig att ringa upp, men eftersom jag inte hade några pengar så var ju inte det så lätt. Jag hade inte ringt henne om jag hade pengar iaf. Varför ska jag prata med henne? Henne kan man inte lita på iaf.
Polisen har heller inte hört av sig. Inspektören som jag var på förhör hos var på semester och kom tillbaka den 20/7 (det var därför mitt vittne ringde). Jag har ingen aning om hur det går med utredningen då vi inte har pratat på ett tag. Fallet kan ju inte vara så allvarligt med tanke på att det är sju månader sedan jag gjorde anmälan. Jag hoppas att det händer någonting snart så att man har det ur världen. Jag orkar inte gå och vänta på att det ska hända någonting.
