Dagbok
Publicerat den
För några minuter sedan hörde jag någonting vid dörren och då var det brevbäraren som försökte trycka in ett stort brev genom brevinkastet. Jag trodde först att det var klänningen som jag vann på Tradera i söndags (ska ha den på julafton), men det var dagboken. Inte trodde jag att den skulle komma så snabbt, men jag är glad att den gjorde det då jag känner att jag inte vill att någon ska ha tillgång till den längre nu när fallet är avslutat.
Jag fick även med ett brev som jag ska undertäckna och skicka tillbaka till polishuset. Det är en kvittens på att jag har fått dagboken, så jag tänkte att jag skulle skicka tillbaka brevet imorgon eller senare under dagen så att det blir gjort så snart som möjligt.
Jag funderar på om jag inte ska läsa igenom ett par sidor. Det kanske låter konstigt att man påminner sig om vad som hänt, men jag har gjort det i flera år (med mobbingen osv) och det är ett sätt att se hur man har utvecklats, hur mycket man gått igenom och det mig att inse hur stark jag faktiskt är och har varit även om vissa inte tror det. Många tror säkert att jag är en mes, men innerst inne är jag starkare än folk tror.
Jag fick även med ett brev som jag ska undertäckna och skicka tillbaka till polishuset. Det är en kvittens på att jag har fått dagboken, så jag tänkte att jag skulle skicka tillbaka brevet imorgon eller senare under dagen så att det blir gjort så snart som möjligt.
Jag funderar på om jag inte ska läsa igenom ett par sidor. Det kanske låter konstigt att man påminner sig om vad som hänt, men jag har gjort det i flera år (med mobbingen osv) och det är ett sätt att se hur man har utvecklats, hur mycket man gått igenom och det mig att inse hur stark jag faktiskt är och har varit även om vissa inte tror det. Många tror säkert att jag är en mes, men innerst inne är jag starkare än folk tror.
En lättnads suck
Publicerat den
Jag kan alltså slappna av, men än är det inte klart utan det jag har kvar att göra är att driva in mitt skadestånd. Hur lång tid det kommer att ta kan jag inte svara på, men jag skulle gissa på att det tar minst till sommaren. Så länge jag får mina pengar så spelar det ingen roll om det t.ex. tar ett år innan jag har dem.
När skadeståndet är inne är allting äntligen över. Då behöver jag aldrig mer bekymra mig över detta, utan nu får vi alla ett slut på detta.
Nästa vecka kommer jag även att återfå min dagbok som användes som bevismaterial. Jag fick idag hem en kallelse om att komma och hämta den, men jag ringde till polishuset och bad de att skicka den på posten pga. att jag flyttat.
Det känns som att en börda har lättat från mina axlar. Nu är det bara slutklämmen kvar, sen tänker jag gå vidare med mitt liv och aldrig mer bekymra mig över detta igen!
Överklagan
Publicerat den
Förutom det jag skrev i föregående inlägg så händer det andra saker idag, nämligen att tiden för överklagan utgår. Jag har inte pratat med min advokat sedan domen föll och jag har därför ingen större koll på läget, utan jag får helt enkelt vänta och se hur det går. Om det har kommit in någon överklagan eller inte. Jag tror och hoppas på att det inte har gjort det, för R har fått det han påstod att han ville ha.
Skulle det inte ha kommit in någon överklagan träder domen i kraft idag, så egentligen borde tiden för överklagan ha gått ut igår. Jag har nämligen inte fått något datum för när sista inlämningsdagen var, utan jag har bara fått information om att domen träder i kraft fr.o.m idag om ingenting har skickats in till hovrätten. Jag kommer att avvakta och se då jag ändå kommer att få reda på läget så småningom. Jag antar att det blir per brev.
Skulle det inte ha kommit in någon överklagan träder domen i kraft idag, så egentligen borde tiden för överklagan ha gått ut igår. Jag har nämligen inte fått något datum för när sista inlämningsdagen var, utan jag har bara fått information om att domen träder i kraft fr.o.m idag om ingenting har skickats in till hovrätten. Jag kommer att avvakta och se då jag ändå kommer att få reda på läget så småningom. Jag antar att det blir per brev.
Domen
Publicerat den
Jag tänkte att jag skulle kommentera lite grann av det som stod i häftet jag fick tidigare idag. Jag kommer dock inte att skriva ut den tilltalades namn, utan fortsätter att använda mig av benämningen R.
Det som är markerat med fet stil är vad som står i häftet. Tunn text är mina egna kommentarer.
"Påföljd
Skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Om fängelse istället hade valts som påföljd skulle fängelse 6 månader ha dömts ut.
-Särskild föreskrift: R ska följa den av frivården upprättade behandlingsplanen.
- Särskild föreskrift: Om R allvarligt missköter sina åligganden enligt behandlingsplanen ska vårdgivarna anmäla detta till Frivården Dalarna eller Åklagarmyndigheten Falun.
- Övervakning skall pågå till 2012-05-02
Skadestånd
R ska utge skadestånd till L.H med 50 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 3 maj 2008 till dess betalningen sker."
Misshandeln började i september 2007 och sista slaget kom någon gång i juni 2008. Eftersom jag ska få skadestånd från 3 maj betyder det alltså att det avser en månad och då är summan, enligt mig, väldigt hög. 50 000:- för en månads misshandel. Varför de satte datumet 3 maj har jag ingen aning om eftersom tingsrätten ogillade den punkten eftersom jag inte mindes den eller kunde bevisa att blåmärket satt på min arm. Jag hade nämligen tagit kort på ett blåmärke, men det fanns ingen skymt av mitt ansikte och därför ogillades denna punkt.
"R har förnekat brott och hävdat att ingen av de påstådda gärningarna har inträffat".
Ska jag vara ärlig är jag inte ett dugg förvånad över att han förnekat detta. Jag tror inte att han har någon självinsikt alls, vilket menas med att han kan inte skilja på vad som är rätt och fel.
R's sida av historian:
I början av hans och L.H's förhållande var allting bra. Han var världens lyckligaste man. Han och L.H skojbråkade mycket, men det övergick aldrig i något angrepp från hans sida. När de skojbråkade hade de trevligt. De skrattade, hoppade i soffan, kittlade varandra m.m. Han vet inte om L.H fick blåmärken vid dessa tillfällen. Det hände dock aldrig att hon började gråta. Ibland blev han tillsagd av henne att sluta och då gjorde han det eftersom han inte hade en tanke på att göra henne illa.
Han har ingen minnesbild av att det förekommit någon form av våldsanvändning mellan dem åren 2007-2008. Ibland tog han tag i L.H's armar i syfte att lugna ner henne när hon var hysterisk och ibland knuffade han ner henne i soffan. Han minns särskilt ett tillfälle i Smedjebacken då detta hände och han knuffade henne i fåtöljen och lämnade sedan bostaden i några timmar. Han vet inte om L.H fick blåmärken när han höll i henne sådana gånger och det kan väl hända, men han såg aldrig någonsin några blåmärken på henne. När han blev arbetslös blev det mer slitningar och de blev irriterade på varandra. Han kände att han inte kunde göra slut eftersom hon gick i skolan i Stockholm där de då bodde."
För det första så har jag aldrig varit hysterisk eftersom jag tycker att man ska kunna ha en lugn diskussion som två vuxna. Jag har under en gång i hela mitt liv skrikit åt en människa face to face och det var mot min lillebror efter att jag lämnat R.
För det andra så lämnade han aldrig bostaden efter att han slagit mig, utan han återvände alltid till sin dator.
För det tredje så skedde det här med fåtöljen i Stockholm, inte i Smedjebacken, och då hade han inte knuffat mig i den utan han hade lyft upp mig i fötterna och kastat mig i den.
För det fjärde så blev han arbetslös när vi bodde i Smedjbacken, inte i Stockholm, och då hade jag redan hoppat av skolan.
"Deras förhållande var upp och ner hela tiden. Det fanns stunder när de "tärde" på varandra. Det var mycket tjafs mellan dem om ekonomin, om mat och om att han satt för mycket vid datorn. L.H påstod att han älskade datorn mer än henne, vilket var ett löjligt påstående enligt hans mening. När rejäla tjafs uppstod mellan dem skrek de på varandra. Vid två eller tre tillfällen slog han sönder en skåplucka i köket för att han blev arg. Han tog ut sin ilska på "döda ting". I andra fall lämnade han bostaden. Vidare fick han inte umgås med kompisar för då blev L.H svartsjuk. Detta gjorde att han kände sig nertryckt och instängd i förhållandet. Han var tvungen att umgås med henne till hundra procent annars "gick hon under" och blev deprimerad. Flera gånger sade han till henne att de skulle göra saker på varsitt håll. Han fick t.o.m tvinga iväg henne till en tjejfest vid något tillfälle. Han respekterade att hon var nykterist, men hon respekterade inte att han ibland drack alkohol".
Detta påstående tjafs kom från hans sida och inte ifrån min. Han blev ofta arg över att det inte fanns tillräckligt med pengar på kontot, vilket inte var mitt fel med tanke på att jag endast betalade räkningarna som han bett mig. Var det sen inte så mycket pengar kvar på kontot kunde han inte beskylla mig för det eftersom han var vuxen och skulle kunnat klara av att ta hand om detta själv.
Vad gäller det här med datorn så sade han vid ett tillfälle att spelet (World of warcraft) betydde mest för honom, utan att han tänkte på det. Han rättade sig själv snabbt och sade:"Nej, jag menar dig!". Jag var vid detta tillfälle gravid, så då visste jag hur högt han värderade mig och Kim.
När han ville vara med kompisar blev jag inte svartsjuk, utan jag var rädd för att han skulle komma hem full och därmed vara bakfull dagen efter och sedan slå mig precis som han gjorde i början. Jag visste sedan tidigare att han kunde bli väldigt grinig i samband med att han druckit. Han fick vara med kompisar hur mycket han ville, men då fick han fan inte komma hem och slå mig för att han har ont i huvudet sen!
Det här med skåpluckan hände vid ETT tillfälle och han blev då arg efter att ha läst min dagbok där jag skrev att jag mådde dåligt pga. att han inte såg mig. Han satt alltid vid datorn och tvingade mig att ta hand om precis allt i hemmet. Han tjänade 95% av inkomsten, men räkningarna var mitt ansvar enligt honom.
Jag ville definitivt inte ha 100% uppmärksamhet, för det är inte nyttigt i ett förhållande. Jag begärde bara att han skulle släppa datorn en stund och göra någonting med mig, vilket han inte ville göra.
Anledningen till att jag kände att jag inte kunde umgås med mina kompisar var pga. att han hade gjort mig folkskygg. Jag ville heller inte att någon skulle se på mig att jag mådde dåligt. Att någonting var fel. Jag stängde därför in mig och använde endast telefonen och datorn för att hålla kontakten med utomstående värld. '
"När de flyttade till Smedjebacken började han att må psykiskt dåligt och det fanns tillfällen då han ville göra illa sig själv. Han var då arbetslös. Han blev därför inlagd två nätter på psykiatrin i Säter. Därefter fick han utskrivet antidepressiv medicin och sömnmedel. Han blev emellertid väldigt slö av medicineringen och fick därför upphöra med den".
Han blev inte inlagd på Säter pga. att han ville skada sig själv, utan jag hade ställt ultimatumet att han var tvungen att söka hjälp. Anledningen till att jag gjorde det var för att jag hade fått nog. Han hade misshandlat mig över en pannkaka, under graviditeten dessutom.
Medicinerna slutade han med för att han glömde att ta dem emellanåt. Det hände ofta att jag fick påminna honom, men efter ett tag tröttnade jag på det och tyckte att en vuxen karl ska kunna komma ihåg och ta ansvar själv för sina mediciner.
Sen togs vittnesförhöret upp med hans kusin, som jag väljer att kalla C. Jag tar inte upp hela stycket, utan bara en punkt:
"Däremot observerade han vid ett tillfälle att L "knäade" R i svanskotan varvid denne bet ihop och gick åt sidan".
Det var inte meningen att jag skulle knäa honom på svanskotan, utan det var meningen att jag skulle knäa honom i rumpan på skoj. Nu är det så att R är väldigt spinkig (inte smal, spinkig!) och det var därför svårt att avgöra vart rumpan satt och jag träffade olyckligtvis då svanskotan.
"Han har bara sett och även deltagit i skojbråk med R och tycker inte att denne tar i för hårt".
C är en man på snart 24 år och det är klart att han inte tycker att R tar i för hårt med tanke på att de har samma kroppsbyggnad och så gott som är lika starka. Bara för att C inte tycker att det togs i för hårt behöver det inte betyda att inte jag tyckte det. Jag var 17 år och dessutom tjej. Jag har inte samma förutsättningar i en sån här situation. Jag tyckte att R tog i för hårt, men det verkar inte varit någon som tänkt på det.
Sedan kommer vi till R's systers vittnesmål. Jag komme heller inte att ta upp allt där, utan bara saker jag vill kommentera:
"I juni berättade L för henne att R hade tagit tag i henne och rusat ut och att hon skulle göra abort. L var orolig för var R tagit vägen. Hon blev själv förbannad på R, men när de fick tag i honom tog L tillbaka det hon sagt och sa att hon hittat på de. L sa att hon brukade överdriva och att hennes släktingar visste att hon var så."
Jag sa aldrig att jag överdrivit, utan jag sa att det inte var så illa som det lät. Det behöver inte betyda att det var bättre och detta sade jag även under rättegången. Att jag sagt någonting som att jag brukar överdriva är bara löjligt, för de som känner mig vet att jag oftast inte vill dela med mig av saker när jag mått dåligt utan de har istället fått dra ur mig information.
"Vidare hade hon läst på L's blogg om en händelse mellan paret som rörde pannkakor. Hon tror att L berättar som hon gör för att hon är i behov av uppmärksamhet".
Även R och C har sagt såhär. Jag tycker att den motiveringen är skrattretande. Om jag kände att jag var i behov av uppmärksamhet hade jag bara gått till Dennis. Varför skulle jag vilja ha uppmärksamhet av någon som behandlat mig så illa? Varför skulle jag utsätta oss för någonting sånt här om jag inte var allvarlig med det?
Vi går nu vidare till vad tingsrätten har sagt (även där inte allt):
"I detta mål har L.H's berättelse lämnats under ett långt förhör vid huvudförhandlingarna, med R närvarande i rättssalen. Det har i hög grad framstått som att L.H berättat om något hon själv varit med om, då hon berättat sammanhängande och detaljerat med väldigt specifika detaljer rörande olika händelseförlopp. Tingsrätten finner det mycket svårt att tro att L.H skulle ha förmått att berätta på det sätt hon gjort vid huvudförhandlingen om det hon berättat inte varit självupplevt utan istället påhittat. Det har heller inte framkommit något som talar för att L.H i någon väsentlig del lämnat andra uppgifter i de förhör som hållits med polisen, jämfört med det hon sedan berättat vid huvudförhandlingarna. I vart fall har inte större skillnader funnits än vad som kan förklaras med att tid passerat samt att upprepade fall av misshandel kan ha förekommit, vilket erfarenhetsmässigt gör det svårt att skilja olika händerlser åt."
Tingsrätten har alltså sett att jag minns någorlunda vad jag sade i förhöret med polisen och att jag inte ändrat någonting trots att det tog så pass lång tid.
"Tingsrätten kan också konstatera att L.H framstått som återhållsam i sina beskrivningar, bland annat då hon uttryckt att den gången hon fick näsblod kunde ha berott på en olyckshändelse. Hon har också sagt ifrån när hon inte kunnat minnas saker, även om hon fått uppgifter ur polisförhören upplästa för sig. Detta hör sammantaget att L.H's utsaga i sig framstått som mycket trovärdig. De våldssituationer som L.H beskrivit har också varit sådana att hon inte rimligen kan ha misstagit sig på det som hänt, samt att det framkommit att hon varit nykter vid samtliga tillfällen. L.H har också fört dagboksanteckningar vilket kan ha gjort det möjligt för henne att bättre komma ihåg saker även om lång tid passerat.
L.H's version om att hon blivit misshandlad stöds till viss del också av den åberopade fotodokumentationen. Särskilt på ett fotografi framträder ett stort och mycket distinkt blåmärke på L.H's överarm som knappast kan ha uppkommit bara genom att R hållit fast henne utan uppsåt att skada henne. Av det journalutdrag från den 30 november 2007 som nämnts i målet, framgår också att hon sökt läkare eftersom hon ramlat och tagit emot sig med handen och fått ont i fingerleden. Detta stödjer i viss mån L.H's berättelse om den händelse där R släppte henne ner i en fåtölj och hennes finger vek sig. Det har vidare inte framkommit några omständigheter som talar för att dessa skador skulle ha kunnat uppkomma på annat sätt, bland annat då L.H inte ska ha spelat innebandy i tiden för gärningarna.
L.H's berättelse får därutöver också stöd av S.H-J och A.H's utsagor. Dessa vittnen, som lämnat sina uppgifter under ed, har framstått som trovärdiga och det har inte framkommit något som talar för att de skulle ha anledning att lämna oriktiga uppgifter. L.H har anförtrott sig till dessa vittnen när förhållandet mellan henne och R fortfarande pågick och lång tid innan polisanmälan gjordes. S.H-J har sett blåmärken på L.H's ben och armar. A.H har också sett detta samt rivsår och en blånad i ansiktet på L.H. L.H har berättat att R gjort detta på henne samt har i några fall berättat för A-H hur det uppkommit. Vid händelsen den 14 juni 2008 har L.H också berättat för sin mor att R tagit strupgrepp på henne.
Det har inte framkommit någon rimlig förklaring till varför L.H avsiktligen skulle vilja ljuga och lämna påhittade berättelser för personer som står henne mycket nära. Att uppgifterna lämnats till L.H's mamma när förhållandet mellan L.H och R pågick talar också starkt för att uppgifterna är riktiga, eftersom L.H vid denna tid fortfarande ville fortsätta relationen med R och då knappast skulle hitta på saker om denne. Att A.H själv också bevittnat de "skojbråk" som alltid resulterade i att L.H och hennes lillebror grät och där R inte slutade fast man sa tll honom, talar med styrka för att det L.H berättat är sant.
R har hävdat att L.H har berättat som hon gjort för att få uppmärksamhet och omgivningens sympatier. Detta påstående överensstämmer dock inte alls med den bild som S.H-J och A.H lämnat om L.H, där L.H snarast framstått som en person som hållit igen och som de fått dra ur uppgifterna ifrån. I målet har det heller inte framkommit någon annan uppgift som talar för att L.H skulle ha anledning att felaktigt beskylla R för denna allvarliga brottslighet, bland annat då parterna tidigare varit överens om att gå skulda vägar och L.H nu synes ha gått vidare i sitt liv.
Att S.N och C.K inte sett R misshandla L.H är inte särskilt märkligt och motsäger inte att så faktiskt har hänt. Detta med hänsyn till att våld i nära relationer erfarenhetsmässigt sett ofta sker i hemmet, avskilt från omgivningen. S.N's beskrivning av hur L.H's och R's relation framstått som så bra när hon träffade dem, står också kontrast till R's beskrivning av hur det verkligen hade det i förhållandet, vilket visar att de inför S.N visat upp en bild som inte överensstämde med verkligheten. C.K har dock bevittnat konflikter, och har även varit med vid det tillfälle där misshandel skulle ha skett i badrummet och där det i vart fall gått så långt att denne upplevt sig vara tvungen att säga ifrån. Det är då inte svårt att tänka sig att betydligt allvarligare situationer kunnat uppkomma när ingen alls varit närvarande.
Sammantaget finner tingsrätten att L.H's i sig trovärdiga berättelse vunnit sådant stöd av utredningen i målet att R's version är motbevisad. Tingsrätten lägger istället L.H's berättelse till grund för sin bedömning.
Tingsrätten finner utifrån detta först och främst utrett att R haft uppsåt att misshandla L.H i samtliga fall som hon berättat om. Även i de fall där misshandeln inletts med skojbråk har det varit fråga om uppsåtlig misshandel, eftersom L.H tydligt sagt ifrån och R trots detta fortsatt och inte slutat förrän hon börjat gråta. Att detta upprepats om och om igen visar också att R i vart fall efter första tillfället måste ha förstått att han gjorde illa L.H när han agerade som han gjorde, och att hon inte uppskattade eller var med på det när han fortsatte att nypa eller dra henne i håret.
Tingsrätten bedömer också att det inte i något fall varit fråga om ringa misshandel. Detta då R's sätt att klämma till om L.H's käke under åtalspunkten 1 inneburit ett förhållandevis kraftigt våld som resulterat i mer än helt övergående smärta. Det våld som kommit i tiden därefter har visserligen bland annat bestått av örfilar som normalt sett bedöms som ringa misshandel. Dessa har dock kommit som ett led i en upprepad misshandel av L.H, där hon för varje gång kommit att befinna sig i en alltmer utsatt situation. Detta gör enligt tingsrättens bedömning att varje händelse ska bedömas i sig mer allvarlig än om det rört sig om exemplvis en enda örfil vid ett tillfälle. I tingsrättens bedömning vägs också in att våldet riktat sig mot en blott 17-årig fysiskt svagare kvinna i det gemensamma hemmet, där hon även befunnit sig i en beroendesituation eftersom hon inte hade möjlighet att själv försörja sig och riskerade att inte kunna fullfölja sina studier.
Enligt tingsrättens mening är det också tydligt att var och en av gärningarna som L.H berättat om utgjort ett led i en upprepad kränkning av L.H integritet och att det varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla under en tid då hon och R sammanlevde under äktenskapsliknande former. R ska därför dömas för grov kvinnofridskränkning infattande åtalspunkterna 1-5.
Vad gäller punkten 6 kan tingsrätten dock konstatera att L.H sagt sig inte ha några minnesbilder av hur hon fått det blåmärke som funnits på det fotografi som åklagaren åberopat. Det har också framgått att hon även vid polisförhöret varit osäker på hur detta gått till, men antagit att R nypt henne i armen eftersom det alltid var så det varit. Det är dock inte tillräckligt för att tingsrätten ska kunna döma R för misshandel varför åtalet ogillas i denna del. Dock vill tingsrätten särskilt poängtera att detta ändå styrker L.H's berättelse i övrigt, eftersom det hade varit enkelt för henne att fabricera en historia om detta stora blåmärke om det varit så att hon valt att hitta på det övriga som hon berättat om R. L.H har dock istället varit tydlig med att hon är osäker över detta."
Påföljd
R är tidigare ostraffad. Av inhämtat yttrande från frivården framgår att R lever ett ordnat liv och att några tecken på pågående missbruk inte framkommit. Det har däremot framkommit att det finns en historik av psykisk ohälsa och att R vill arbeta med att få en bättre ilskekontroll. Frivården bedömer att det föreligger ett övervakningsbehov utifrån risken för återfall i brott samt har föreslagit en särskild behandlingsplan. R har samtyckt till behandlingsplanen vid huvudförhandlingen och uppgivit att den föreslagna behandlingen skulle vara bra för honom.
Den brottslighet som R nu döms för är brott av sådan art att fängelse normalt ska väljas som påföljd. För brottet grov kvinnofridskränkning är inte föreskrivet lindrigare straff än sex månaders fängelse. Den misshandel som L.H utsatts för har också varit av allvarligare slag, då det förekommit våld mot huvudet samt då hon blivit sparkad i ryggen bland annat vid tillfällen då hon varit gravid. Straffvärdet uppgår därför till i vart fall tio månaders fängelse. I mildrande riktning beaktar emellertid tingsrätten att det har förflutit ovanligt lång tid sedan brottet begicks och att R vid gärningstillfällena under 2007 endast var 20 år gammal. Detta gör att straffvärdet efter straffmätningen uppgår till sex månaders fängelse.
Visserligen finns anledning att anta att en skyddstillsyn med särskilt behandlingsplan är den påföljd som bäst kan antas bidra till att R avhåller sig från fortsatt brottslighet. Med hänsyn till R's inställning i ansvarsfrågan i målet befarar emellertid tingsrätten att behandlingsplanen, som innehåller en omfattande samtalserie avseende våld i nära relationer, kan komma att bli verkningslös. R har dock medgivit att han har problem med att kontrollera sin ilska och att han har behov av hjälp med det behandlingsinnehåll som föreslagits.
Tingsrätten bedömer därför, om än med viss tvekan, att den föreslagna behandlingsplanen får anses tillräckligt ingripande dels i relation till straffvärdet, dels för att få R att inte återfalla i brott. Påföljden bestäms därför till skyddstillsyn med den föreslagna behandlingsplanen. Det alternativa fängelsestraff som blir följden om R missköter behandlingsplanen bestäms till sex månaders fängelse."
SKILJAKTIV MENING
Nämndemannen Lars Apelqvist var skiljaktig och anförde följande. De omständigheter som framkommit i målet gör att det inte kan uteslutas att L.H något överdrivit det hon kan ha utsatts för. Den stödbevisning som funnits i målet har då inte varit tillräcklig för att bevisa mer än att L.H utsatts för ringa misshandel, som blivit preskriberad. Min bedömning är därför att åtalet skulle ha ogillats".
Det fanns fem stycken domare, varav Lars var den enda manliga. Hur kommer det sig att han var den enda som inte höll med om att denna dom skulle falla?
R's behandlingsplan kommer iaf att pågå i 12 månaders tid. Jag hoppas att han inte överklagar domen. Egentligen finns det ingenting att överklaga på eftersom han egentligen ska ha fängelse, men fick vård då det anses vara det bästa för att hålla honom borta från brottslighet. Skadeståndet blev även sänkt med 15 000:-. Jag tror inte att det kan göras så mycket mer.
Det som är markerat med fet stil är vad som står i häftet. Tunn text är mina egna kommentarer.
"Påföljd
Skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Om fängelse istället hade valts som påföljd skulle fängelse 6 månader ha dömts ut.
-Särskild föreskrift: R ska följa den av frivården upprättade behandlingsplanen.
- Särskild föreskrift: Om R allvarligt missköter sina åligganden enligt behandlingsplanen ska vårdgivarna anmäla detta till Frivården Dalarna eller Åklagarmyndigheten Falun.
- Övervakning skall pågå till 2012-05-02
Skadestånd
R ska utge skadestånd till L.H med 50 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 3 maj 2008 till dess betalningen sker."
Misshandeln började i september 2007 och sista slaget kom någon gång i juni 2008. Eftersom jag ska få skadestånd från 3 maj betyder det alltså att det avser en månad och då är summan, enligt mig, väldigt hög. 50 000:- för en månads misshandel. Varför de satte datumet 3 maj har jag ingen aning om eftersom tingsrätten ogillade den punkten eftersom jag inte mindes den eller kunde bevisa att blåmärket satt på min arm. Jag hade nämligen tagit kort på ett blåmärke, men det fanns ingen skymt av mitt ansikte och därför ogillades denna punkt.
"R har förnekat brott och hävdat att ingen av de påstådda gärningarna har inträffat".
Ska jag vara ärlig är jag inte ett dugg förvånad över att han förnekat detta. Jag tror inte att han har någon självinsikt alls, vilket menas med att han kan inte skilja på vad som är rätt och fel.
R's sida av historian:
I början av hans och L.H's förhållande var allting bra. Han var världens lyckligaste man. Han och L.H skojbråkade mycket, men det övergick aldrig i något angrepp från hans sida. När de skojbråkade hade de trevligt. De skrattade, hoppade i soffan, kittlade varandra m.m. Han vet inte om L.H fick blåmärken vid dessa tillfällen. Det hände dock aldrig att hon började gråta. Ibland blev han tillsagd av henne att sluta och då gjorde han det eftersom han inte hade en tanke på att göra henne illa.
Han har ingen minnesbild av att det förekommit någon form av våldsanvändning mellan dem åren 2007-2008. Ibland tog han tag i L.H's armar i syfte att lugna ner henne när hon var hysterisk och ibland knuffade han ner henne i soffan. Han minns särskilt ett tillfälle i Smedjebacken då detta hände och han knuffade henne i fåtöljen och lämnade sedan bostaden i några timmar. Han vet inte om L.H fick blåmärken när han höll i henne sådana gånger och det kan väl hända, men han såg aldrig någonsin några blåmärken på henne. När han blev arbetslös blev det mer slitningar och de blev irriterade på varandra. Han kände att han inte kunde göra slut eftersom hon gick i skolan i Stockholm där de då bodde."
För det första så har jag aldrig varit hysterisk eftersom jag tycker att man ska kunna ha en lugn diskussion som två vuxna. Jag har under en gång i hela mitt liv skrikit åt en människa face to face och det var mot min lillebror efter att jag lämnat R.
För det andra så lämnade han aldrig bostaden efter att han slagit mig, utan han återvände alltid till sin dator.
För det tredje så skedde det här med fåtöljen i Stockholm, inte i Smedjebacken, och då hade han inte knuffat mig i den utan han hade lyft upp mig i fötterna och kastat mig i den.
För det fjärde så blev han arbetslös när vi bodde i Smedjbacken, inte i Stockholm, och då hade jag redan hoppat av skolan.
"Deras förhållande var upp och ner hela tiden. Det fanns stunder när de "tärde" på varandra. Det var mycket tjafs mellan dem om ekonomin, om mat och om att han satt för mycket vid datorn. L.H påstod att han älskade datorn mer än henne, vilket var ett löjligt påstående enligt hans mening. När rejäla tjafs uppstod mellan dem skrek de på varandra. Vid två eller tre tillfällen slog han sönder en skåplucka i köket för att han blev arg. Han tog ut sin ilska på "döda ting". I andra fall lämnade han bostaden. Vidare fick han inte umgås med kompisar för då blev L.H svartsjuk. Detta gjorde att han kände sig nertryckt och instängd i förhållandet. Han var tvungen att umgås med henne till hundra procent annars "gick hon under" och blev deprimerad. Flera gånger sade han till henne att de skulle göra saker på varsitt håll. Han fick t.o.m tvinga iväg henne till en tjejfest vid något tillfälle. Han respekterade att hon var nykterist, men hon respekterade inte att han ibland drack alkohol".
Detta påstående tjafs kom från hans sida och inte ifrån min. Han blev ofta arg över att det inte fanns tillräckligt med pengar på kontot, vilket inte var mitt fel med tanke på att jag endast betalade räkningarna som han bett mig. Var det sen inte så mycket pengar kvar på kontot kunde han inte beskylla mig för det eftersom han var vuxen och skulle kunnat klara av att ta hand om detta själv.
Vad gäller det här med datorn så sade han vid ett tillfälle att spelet (World of warcraft) betydde mest för honom, utan att han tänkte på det. Han rättade sig själv snabbt och sade:"Nej, jag menar dig!". Jag var vid detta tillfälle gravid, så då visste jag hur högt han värderade mig och Kim.
När han ville vara med kompisar blev jag inte svartsjuk, utan jag var rädd för att han skulle komma hem full och därmed vara bakfull dagen efter och sedan slå mig precis som han gjorde i början. Jag visste sedan tidigare att han kunde bli väldigt grinig i samband med att han druckit. Han fick vara med kompisar hur mycket han ville, men då fick han fan inte komma hem och slå mig för att han har ont i huvudet sen!
Det här med skåpluckan hände vid ETT tillfälle och han blev då arg efter att ha läst min dagbok där jag skrev att jag mådde dåligt pga. att han inte såg mig. Han satt alltid vid datorn och tvingade mig att ta hand om precis allt i hemmet. Han tjänade 95% av inkomsten, men räkningarna var mitt ansvar enligt honom.
Jag ville definitivt inte ha 100% uppmärksamhet, för det är inte nyttigt i ett förhållande. Jag begärde bara att han skulle släppa datorn en stund och göra någonting med mig, vilket han inte ville göra.
Anledningen till att jag kände att jag inte kunde umgås med mina kompisar var pga. att han hade gjort mig folkskygg. Jag ville heller inte att någon skulle se på mig att jag mådde dåligt. Att någonting var fel. Jag stängde därför in mig och använde endast telefonen och datorn för att hålla kontakten med utomstående värld. '
"När de flyttade till Smedjebacken började han att må psykiskt dåligt och det fanns tillfällen då han ville göra illa sig själv. Han var då arbetslös. Han blev därför inlagd två nätter på psykiatrin i Säter. Därefter fick han utskrivet antidepressiv medicin och sömnmedel. Han blev emellertid väldigt slö av medicineringen och fick därför upphöra med den".
Han blev inte inlagd på Säter pga. att han ville skada sig själv, utan jag hade ställt ultimatumet att han var tvungen att söka hjälp. Anledningen till att jag gjorde det var för att jag hade fått nog. Han hade misshandlat mig över en pannkaka, under graviditeten dessutom.
Medicinerna slutade han med för att han glömde att ta dem emellanåt. Det hände ofta att jag fick påminna honom, men efter ett tag tröttnade jag på det och tyckte att en vuxen karl ska kunna komma ihåg och ta ansvar själv för sina mediciner.
Sen togs vittnesförhöret upp med hans kusin, som jag väljer att kalla C. Jag tar inte upp hela stycket, utan bara en punkt:
"Däremot observerade han vid ett tillfälle att L "knäade" R i svanskotan varvid denne bet ihop och gick åt sidan".
Det var inte meningen att jag skulle knäa honom på svanskotan, utan det var meningen att jag skulle knäa honom i rumpan på skoj. Nu är det så att R är väldigt spinkig (inte smal, spinkig!) och det var därför svårt att avgöra vart rumpan satt och jag träffade olyckligtvis då svanskotan.
"Han har bara sett och även deltagit i skojbråk med R och tycker inte att denne tar i för hårt".
C är en man på snart 24 år och det är klart att han inte tycker att R tar i för hårt med tanke på att de har samma kroppsbyggnad och så gott som är lika starka. Bara för att C inte tycker att det togs i för hårt behöver det inte betyda att inte jag tyckte det. Jag var 17 år och dessutom tjej. Jag har inte samma förutsättningar i en sån här situation. Jag tyckte att R tog i för hårt, men det verkar inte varit någon som tänkt på det.
Sedan kommer vi till R's systers vittnesmål. Jag komme heller inte att ta upp allt där, utan bara saker jag vill kommentera:
"I juni berättade L för henne att R hade tagit tag i henne och rusat ut och att hon skulle göra abort. L var orolig för var R tagit vägen. Hon blev själv förbannad på R, men när de fick tag i honom tog L tillbaka det hon sagt och sa att hon hittat på de. L sa att hon brukade överdriva och att hennes släktingar visste att hon var så."
Jag sa aldrig att jag överdrivit, utan jag sa att det inte var så illa som det lät. Det behöver inte betyda att det var bättre och detta sade jag även under rättegången. Att jag sagt någonting som att jag brukar överdriva är bara löjligt, för de som känner mig vet att jag oftast inte vill dela med mig av saker när jag mått dåligt utan de har istället fått dra ur mig information.
"Vidare hade hon läst på L's blogg om en händelse mellan paret som rörde pannkakor. Hon tror att L berättar som hon gör för att hon är i behov av uppmärksamhet".
Även R och C har sagt såhär. Jag tycker att den motiveringen är skrattretande. Om jag kände att jag var i behov av uppmärksamhet hade jag bara gått till Dennis. Varför skulle jag vilja ha uppmärksamhet av någon som behandlat mig så illa? Varför skulle jag utsätta oss för någonting sånt här om jag inte var allvarlig med det?
Vi går nu vidare till vad tingsrätten har sagt (även där inte allt):
"I detta mål har L.H's berättelse lämnats under ett långt förhör vid huvudförhandlingarna, med R närvarande i rättssalen. Det har i hög grad framstått som att L.H berättat om något hon själv varit med om, då hon berättat sammanhängande och detaljerat med väldigt specifika detaljer rörande olika händelseförlopp. Tingsrätten finner det mycket svårt att tro att L.H skulle ha förmått att berätta på det sätt hon gjort vid huvudförhandlingen om det hon berättat inte varit självupplevt utan istället påhittat. Det har heller inte framkommit något som talar för att L.H i någon väsentlig del lämnat andra uppgifter i de förhör som hållits med polisen, jämfört med det hon sedan berättat vid huvudförhandlingarna. I vart fall har inte större skillnader funnits än vad som kan förklaras med att tid passerat samt att upprepade fall av misshandel kan ha förekommit, vilket erfarenhetsmässigt gör det svårt att skilja olika händerlser åt."
Tingsrätten har alltså sett att jag minns någorlunda vad jag sade i förhöret med polisen och att jag inte ändrat någonting trots att det tog så pass lång tid.
"Tingsrätten kan också konstatera att L.H framstått som återhållsam i sina beskrivningar, bland annat då hon uttryckt att den gången hon fick näsblod kunde ha berott på en olyckshändelse. Hon har också sagt ifrån när hon inte kunnat minnas saker, även om hon fått uppgifter ur polisförhören upplästa för sig. Detta hör sammantaget att L.H's utsaga i sig framstått som mycket trovärdig. De våldssituationer som L.H beskrivit har också varit sådana att hon inte rimligen kan ha misstagit sig på det som hänt, samt att det framkommit att hon varit nykter vid samtliga tillfällen. L.H har också fört dagboksanteckningar vilket kan ha gjort det möjligt för henne att bättre komma ihåg saker även om lång tid passerat.
L.H's version om att hon blivit misshandlad stöds till viss del också av den åberopade fotodokumentationen. Särskilt på ett fotografi framträder ett stort och mycket distinkt blåmärke på L.H's överarm som knappast kan ha uppkommit bara genom att R hållit fast henne utan uppsåt att skada henne. Av det journalutdrag från den 30 november 2007 som nämnts i målet, framgår också att hon sökt läkare eftersom hon ramlat och tagit emot sig med handen och fått ont i fingerleden. Detta stödjer i viss mån L.H's berättelse om den händelse där R släppte henne ner i en fåtölj och hennes finger vek sig. Det har vidare inte framkommit några omständigheter som talar för att dessa skador skulle ha kunnat uppkomma på annat sätt, bland annat då L.H inte ska ha spelat innebandy i tiden för gärningarna.
L.H's berättelse får därutöver också stöd av S.H-J och A.H's utsagor. Dessa vittnen, som lämnat sina uppgifter under ed, har framstått som trovärdiga och det har inte framkommit något som talar för att de skulle ha anledning att lämna oriktiga uppgifter. L.H har anförtrott sig till dessa vittnen när förhållandet mellan henne och R fortfarande pågick och lång tid innan polisanmälan gjordes. S.H-J har sett blåmärken på L.H's ben och armar. A.H har också sett detta samt rivsår och en blånad i ansiktet på L.H. L.H har berättat att R gjort detta på henne samt har i några fall berättat för A-H hur det uppkommit. Vid händelsen den 14 juni 2008 har L.H också berättat för sin mor att R tagit strupgrepp på henne.
Det har inte framkommit någon rimlig förklaring till varför L.H avsiktligen skulle vilja ljuga och lämna påhittade berättelser för personer som står henne mycket nära. Att uppgifterna lämnats till L.H's mamma när förhållandet mellan L.H och R pågick talar också starkt för att uppgifterna är riktiga, eftersom L.H vid denna tid fortfarande ville fortsätta relationen med R och då knappast skulle hitta på saker om denne. Att A.H själv också bevittnat de "skojbråk" som alltid resulterade i att L.H och hennes lillebror grät och där R inte slutade fast man sa tll honom, talar med styrka för att det L.H berättat är sant.
R har hävdat att L.H har berättat som hon gjort för att få uppmärksamhet och omgivningens sympatier. Detta påstående överensstämmer dock inte alls med den bild som S.H-J och A.H lämnat om L.H, där L.H snarast framstått som en person som hållit igen och som de fått dra ur uppgifterna ifrån. I målet har det heller inte framkommit någon annan uppgift som talar för att L.H skulle ha anledning att felaktigt beskylla R för denna allvarliga brottslighet, bland annat då parterna tidigare varit överens om att gå skulda vägar och L.H nu synes ha gått vidare i sitt liv.
Att S.N och C.K inte sett R misshandla L.H är inte särskilt märkligt och motsäger inte att så faktiskt har hänt. Detta med hänsyn till att våld i nära relationer erfarenhetsmässigt sett ofta sker i hemmet, avskilt från omgivningen. S.N's beskrivning av hur L.H's och R's relation framstått som så bra när hon träffade dem, står också kontrast till R's beskrivning av hur det verkligen hade det i förhållandet, vilket visar att de inför S.N visat upp en bild som inte överensstämde med verkligheten. C.K har dock bevittnat konflikter, och har även varit med vid det tillfälle där misshandel skulle ha skett i badrummet och där det i vart fall gått så långt att denne upplevt sig vara tvungen att säga ifrån. Det är då inte svårt att tänka sig att betydligt allvarligare situationer kunnat uppkomma när ingen alls varit närvarande.
Sammantaget finner tingsrätten att L.H's i sig trovärdiga berättelse vunnit sådant stöd av utredningen i målet att R's version är motbevisad. Tingsrätten lägger istället L.H's berättelse till grund för sin bedömning.
Tingsrätten finner utifrån detta först och främst utrett att R haft uppsåt att misshandla L.H i samtliga fall som hon berättat om. Även i de fall där misshandeln inletts med skojbråk har det varit fråga om uppsåtlig misshandel, eftersom L.H tydligt sagt ifrån och R trots detta fortsatt och inte slutat förrän hon börjat gråta. Att detta upprepats om och om igen visar också att R i vart fall efter första tillfället måste ha förstått att han gjorde illa L.H när han agerade som han gjorde, och att hon inte uppskattade eller var med på det när han fortsatte att nypa eller dra henne i håret.
Tingsrätten bedömer också att det inte i något fall varit fråga om ringa misshandel. Detta då R's sätt att klämma till om L.H's käke under åtalspunkten 1 inneburit ett förhållandevis kraftigt våld som resulterat i mer än helt övergående smärta. Det våld som kommit i tiden därefter har visserligen bland annat bestått av örfilar som normalt sett bedöms som ringa misshandel. Dessa har dock kommit som ett led i en upprepad misshandel av L.H, där hon för varje gång kommit att befinna sig i en alltmer utsatt situation. Detta gör enligt tingsrättens bedömning att varje händelse ska bedömas i sig mer allvarlig än om det rört sig om exemplvis en enda örfil vid ett tillfälle. I tingsrättens bedömning vägs också in att våldet riktat sig mot en blott 17-årig fysiskt svagare kvinna i det gemensamma hemmet, där hon även befunnit sig i en beroendesituation eftersom hon inte hade möjlighet att själv försörja sig och riskerade att inte kunna fullfölja sina studier.
Enligt tingsrättens mening är det också tydligt att var och en av gärningarna som L.H berättat om utgjort ett led i en upprepad kränkning av L.H integritet och att det varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla under en tid då hon och R sammanlevde under äktenskapsliknande former. R ska därför dömas för grov kvinnofridskränkning infattande åtalspunkterna 1-5.
Vad gäller punkten 6 kan tingsrätten dock konstatera att L.H sagt sig inte ha några minnesbilder av hur hon fått det blåmärke som funnits på det fotografi som åklagaren åberopat. Det har också framgått att hon även vid polisförhöret varit osäker på hur detta gått till, men antagit att R nypt henne i armen eftersom det alltid var så det varit. Det är dock inte tillräckligt för att tingsrätten ska kunna döma R för misshandel varför åtalet ogillas i denna del. Dock vill tingsrätten särskilt poängtera att detta ändå styrker L.H's berättelse i övrigt, eftersom det hade varit enkelt för henne att fabricera en historia om detta stora blåmärke om det varit så att hon valt att hitta på det övriga som hon berättat om R. L.H har dock istället varit tydlig med att hon är osäker över detta."
Påföljd
R är tidigare ostraffad. Av inhämtat yttrande från frivården framgår att R lever ett ordnat liv och att några tecken på pågående missbruk inte framkommit. Det har däremot framkommit att det finns en historik av psykisk ohälsa och att R vill arbeta med att få en bättre ilskekontroll. Frivården bedömer att det föreligger ett övervakningsbehov utifrån risken för återfall i brott samt har föreslagit en särskild behandlingsplan. R har samtyckt till behandlingsplanen vid huvudförhandlingen och uppgivit att den föreslagna behandlingen skulle vara bra för honom.
Den brottslighet som R nu döms för är brott av sådan art att fängelse normalt ska väljas som påföljd. För brottet grov kvinnofridskränkning är inte föreskrivet lindrigare straff än sex månaders fängelse. Den misshandel som L.H utsatts för har också varit av allvarligare slag, då det förekommit våld mot huvudet samt då hon blivit sparkad i ryggen bland annat vid tillfällen då hon varit gravid. Straffvärdet uppgår därför till i vart fall tio månaders fängelse. I mildrande riktning beaktar emellertid tingsrätten att det har förflutit ovanligt lång tid sedan brottet begicks och att R vid gärningstillfällena under 2007 endast var 20 år gammal. Detta gör att straffvärdet efter straffmätningen uppgår till sex månaders fängelse.
Visserligen finns anledning att anta att en skyddstillsyn med särskilt behandlingsplan är den påföljd som bäst kan antas bidra till att R avhåller sig från fortsatt brottslighet. Med hänsyn till R's inställning i ansvarsfrågan i målet befarar emellertid tingsrätten att behandlingsplanen, som innehåller en omfattande samtalserie avseende våld i nära relationer, kan komma att bli verkningslös. R har dock medgivit att han har problem med att kontrollera sin ilska och att han har behov av hjälp med det behandlingsinnehåll som föreslagits.
Tingsrätten bedömer därför, om än med viss tvekan, att den föreslagna behandlingsplanen får anses tillräckligt ingripande dels i relation till straffvärdet, dels för att få R att inte återfalla i brott. Påföljden bestäms därför till skyddstillsyn med den föreslagna behandlingsplanen. Det alternativa fängelsestraff som blir följden om R missköter behandlingsplanen bestäms till sex månaders fängelse."
SKILJAKTIV MENING
Nämndemannen Lars Apelqvist var skiljaktig och anförde följande. De omständigheter som framkommit i målet gör att det inte kan uteslutas att L.H något överdrivit det hon kan ha utsatts för. Den stödbevisning som funnits i målet har då inte varit tillräcklig för att bevisa mer än att L.H utsatts för ringa misshandel, som blivit preskriberad. Min bedömning är därför att åtalet skulle ha ogillats".
Det fanns fem stycken domare, varav Lars var den enda manliga. Hur kommer det sig att han var den enda som inte höll med om att denna dom skulle falla?
R's behandlingsplan kommer iaf att pågå i 12 månaders tid. Jag hoppas att han inte överklagar domen. Egentligen finns det ingenting att överklaga på eftersom han egentligen ska ha fängelse, men fick vård då det anses vara det bästa för att hålla honom borta från brottslighet. Skadeståndet blev även sänkt med 15 000:-. Jag tror inte att det kan göras så mycket mer.
Brevet om domen
Publicerat den
Som jag skrev i föregående inlägg valde jag att igår ringa till Falu tingsrätt för att höra hur domen lydde då jag inte orkade vänta på brevet. Till min förvåning damp det ner i brevlådan idag vilket betyder att jag lika gärna kunde ha väntat på det istället för att använda telefonen.
Tingsrätten har skickat ut ett häfte till mig med bl.a. vad som sades under rättegången osv.
Nu återstår det att se om R väljer att överklaga eller om han godkänner detta. Han sa under rättegången att han tror att detta skulle vara mest lämpat för honom. Skadeståndssumman har dessutom sänkts, så jag tycker inte att det finns någonting att överklaga på. Det återstår dock att se.
Det betyder alltså att jag i 3 veckors tid kommer att gå och tänka på detta. Om han väljer att inte överklaga kan jag slappna av och vi kan alla gå vidare med det vi ska.
Jag tror och hoppas på att resultatet kommer att bli bra för alla.
Tingsrätten har skickat ut ett häfte till mig med bl.a. vad som sades under rättegången osv.
Nu återstår det att se om R väljer att överklaga eller om han godkänner detta. Han sa under rättegången att han tror att detta skulle vara mest lämpat för honom. Skadeståndssumman har dessutom sänkts, så jag tycker inte att det finns någonting att överklaga på. Det återstår dock att se.
Det betyder alltså att jag i 3 veckors tid kommer att gå och tänka på detta. Om han väljer att inte överklaga kan jag slappna av och vi kan alla gå vidare med det vi ska.
Jag tror och hoppas på att resultatet kommer att bli bra för alla.
Rättegångarna
Publicerat den
Den 19:e och 20:e oktober befann jag mig i Falun för rättegång på Falu tingsrätt. Jag, Dennis och pappa anlände 40 min innan förhandlingarna skulle börja. Jag var som väntat nervös och det blev inte bättre när R klev innanför dörren till entrén. Jag slängde ett snabbt öga på honom och det var ingen vacker syn. Han var lika ovårdad som han alltid har varit och det såg ut som att han inte sovit sen jag lämnade honom: stora påsar under ögonen och blek som en... jag vet inte vad.
R, hans pappa, hans syster och hans advokat gick in i ett samtalsrum medan jag fortfarande väntade på min advokat. Han kom när det var ca 5-10 min kvar innan förhandlingarna skulle börja. Nu hade jag turen att de sköt upp den några minuter. Av vilken anledning minns jag inte.
När klockan var ca 09:15 ropade de upp ärendet i högtalarna och bad alla parter att infinna sig i salen. Hjärtat bultade när jag tog mitt första kliv över tröskeln och jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Jag, min advokat och åklagaren satte oss på våra platser och ordförande förklarade varför vi var där osv. Vi hann knappt sitta i salen förrän den första pausen inträffade. Åklagaren var nämligen tvungen att ringa och rådgöra med polisen då R kvällen innan den första rättegången krävt att få ha två vittnen under förhandlingarna. Vad jag inte förstår är hur han kunde komma på det här natten innan när han har haft 22 månader på sig.
Efter pausen fick jag berätta vad som hänt och när. Jag började med att berätta när vi var tillsammans, vart vi var i livet (med skola och jobb), när vi flyttade ihop, när misshandeln började och några situationer. Det var dock väldigt svårt att komma ihåg specifika datum för händelserna och eftersom många av dem liknade varandra kunde jag inte sätta någon tid på dem. Lyckligtvis mindes jag två datum, 14/6 och 24/12. Resterande datum för händelser, som kunde bevisas, fanns i min dagbok.
När jag hade berättat min del av historian ställde åklagaren frågor.. I utredningen fanns datum för några av händelserna och hon ställde då frågor kring dessa. Jag fick beskriva vad jag mindes och det blev ganska detaljerat. Det togs upp senare under mitt förhör. När det inte fanns fler frågor gick ordet över till den tilltalade (R). Hans advokat berättade att R förnekade brott och att ingenting av detta har hänt. Han fick efter det lägga fram sin sida av historien, men han beskrev absolut ingenting och när han väl valde att öppna munnen spottade han bara ur sig lögner. Han påstod saker som aldrig har inträffat, vilket gjorde mig besviken. Han fick ett par frågor av åklagaren, men han gav samma svar på i princip varje fråga... Det hände vid något tillfälle att han nekade händelser som lästes upp, men efter ett tag var det möjligt att de hade inträffat.
R, hans pappa, hans syster och hans advokat gick in i ett samtalsrum medan jag fortfarande väntade på min advokat. Han kom när det var ca 5-10 min kvar innan förhandlingarna skulle börja. Nu hade jag turen att de sköt upp den några minuter. Av vilken anledning minns jag inte.
När klockan var ca 09:15 ropade de upp ärendet i högtalarna och bad alla parter att infinna sig i salen. Hjärtat bultade när jag tog mitt första kliv över tröskeln och jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Jag, min advokat och åklagaren satte oss på våra platser och ordförande förklarade varför vi var där osv. Vi hann knappt sitta i salen förrän den första pausen inträffade. Åklagaren var nämligen tvungen att ringa och rådgöra med polisen då R kvällen innan den första rättegången krävt att få ha två vittnen under förhandlingarna. Vad jag inte förstår är hur han kunde komma på det här natten innan när han har haft 22 månader på sig.
Efter pausen fick jag berätta vad som hänt och när. Jag började med att berätta när vi var tillsammans, vart vi var i livet (med skola och jobb), när vi flyttade ihop, när misshandeln började och några situationer. Det var dock väldigt svårt att komma ihåg specifika datum för händelserna och eftersom många av dem liknade varandra kunde jag inte sätta någon tid på dem. Lyckligtvis mindes jag två datum, 14/6 och 24/12. Resterande datum för händelser, som kunde bevisas, fanns i min dagbok.
När jag hade berättat min del av historian ställde åklagaren frågor.. I utredningen fanns datum för några av händelserna och hon ställde då frågor kring dessa. Jag fick beskriva vad jag mindes och det blev ganska detaljerat. Det togs upp senare under mitt förhör. När det inte fanns fler frågor gick ordet över till den tilltalade (R). Hans advokat berättade att R förnekade brott och att ingenting av detta har hänt. Han fick efter det lägga fram sin sida av historien, men han beskrev absolut ingenting och när han väl valde att öppna munnen spottade han bara ur sig lögner. Han påstod saker som aldrig har inträffat, vilket gjorde mig besviken. Han fick ett par frågor av åklagaren, men han gav samma svar på i princip varje fråga... Det hände vid något tillfälle att han nekade händelser som lästes upp, men efter ett tag var det möjligt att de hade inträffat.
Advokaterna fick sedan ställa frågor till oss, men det var inget märkvärdigt. Hans advokat drog bland annat upp ett inlägg som jag skrivit här i bloggen, men jag förstår inte vad det hade med saken att göra. Enligt R har jag skrivit ut hans namn över hela internet, men det stämmer inte - som Ni kan se. Jag har under hela denna resa namngett honom med ett R. Det är inte mitt fel att det finns folk som vet vem har är!
När vi båda blivit förhörda fick vi åka hem. Förhandlingarna den 19:e tog cirka 6 timmar och då är pauserna medräknade.
Den 20:e var det fokus på våra vittnen och det var mina som skulle höras först. Min kompis S blev kallad först och det märktes att hon var nervös eftersom hon bland annat stammade och inte kunde sitta stilla. Hon blev väldigt panikslagen när R’s advokat ställde samma fråga till henne flera gånger. Hon sa inte så mycket under hennes vittnesmål mer än vad hon sett, hur mycket hon besökt mig och R, hur jag var som person då jämfört med nu m.m.
Nästa vittne att kallas var min mamma. Hon hade däremot mer att säga, bland annat att hon alltid såg blåmärken på mina armar, att R alltid lekte med mig eller min lillebror och att leken inte slutade förrän någon av oss grät (jag eller min bror), att jag ofta var hemma hos mina föräldrar efter att R och jag flyttat, att jag inte ville säga vad jag fått mina blåmärken och skador ifrån, men att jag till slut berättade efter lite tjat m.m. R’s advokat påpekade att mamma hade sagt annorlunda i telefonförhöret jämfört med vittnesmålet. Jag förstår inte varför han skulle göra det med tanke på att det handlade om ett litet märke på halsen jag haft. Det känns som att han missförstod.
När mina vittnen blivit hörda var det dags för R’s vittnen. Nu minns inte jag vem som var först ut, utan jag slumpar. Iallafall, ett av hans vittnen var hans kusin K. Han beskrev hur han sett på min och R’s relation: att det såg ut som att vi var väldigt kära och lyckliga, men att alla par har sina bråk osv. När åklagaren ställde frågor till honom bekräftade han en av händelserna som jag beskrev, men som R nekade till dagen innan. Att K bekräftade detta var en lättnad för mig eftersom det då bevisade att jag inte hittat på detta som alla på hans sida påstod.
Hans andra vittne var hans syster S. Hon sade precis som K, att vi såg ut att vara väldigt kära och lyckliga, men att vi aldrig brukade bråka. Efter ett tag beskrev hon en situation som även jag beskrivit dagen innan. Då sade hon dock att vi bråkat, så hon gjorde precis som sin bror: sade emot sig själv.
R’s, K’s och S’s förklaring till varför jag polisanmält R var att jag ville ha uppmärksamhet och det är ingen giltig förklaring, vilket åklagaren även sade efter vittnesförhören.
Åklagaren gick igenom vad det var vi gått igenom dessa två dagar och sade att detta är grov kvinnofridskränkning och att hon tyckte att han skulle få 10 månaders fängelse. Min advokat yrkade på skadestånd på 65 000:-. 50 000:- för kränkning och 15 000:- för sveda och värk. R gick efter vårat förhållande till psykolog och vården hade därför föreslagit att han ska gå ett program som hjälper honom att hantera sin ilska då de är rädda att han får ett återfall. Hans advokat hade även nämnt samhällstjänst. Efter en stund sade han att fallet borde avskrivas eftersom det tagit för lång tid, enligt honom. Att det tog 1 år och 10 månader från det att jag polisanmälde är inte mitt fel.
Det frågades sedan var R tyckte om detta och han sade att han tyckte att programmet lät bra då han behövde hjälp med sin ilska. Ordförande tittade konstigt på honom eftersom han dagen innan sagt att han inte är aggressiv. Då skakade han i rösten och sa att han behöver hjälp att sluta slå på saker. Han slog på en kökslucka EN gång, resten av gångerna slog han på mig och jag är fan ingen sak! Hon frågade då vad han skulle få ut av det här med tanke på att han påstått att han inte är aggressiv, så den diskussionen kom på tal en stund.
Förhandlingarna avslutades sedan och idag föll domen. Jag var rädd för att fallet skulle avskrivas som R’s advokat föreslog och att allt varit förgäves. Att han inte skulle få ta sitt straff för vad han har gjort. För snart 5 timmar sedan ringde jag till Falu tingsrätt för att höra domen och den lydde såhär (om jag fattat rätt):
Han blev dömd för grov kvinnofridskränkning och följderna på det blev:
- Skyddstillsyn (övervakare), som upphör feb-12
- Program för hantering av ilska
- Betala ut 50 000:- i skadestånd till mig
Jag är nöjd med resultatet eftersom det här gynnar alla. Han måste få hjälp med sitt problem dels för att han ska bli en bättre människa, men också för att förhindra att han behandlar nästa som han behandlade mig.
När vi båda blivit förhörda fick vi åka hem. Förhandlingarna den 19:e tog cirka 6 timmar och då är pauserna medräknade.
Den 20:e var det fokus på våra vittnen och det var mina som skulle höras först. Min kompis S blev kallad först och det märktes att hon var nervös eftersom hon bland annat stammade och inte kunde sitta stilla. Hon blev väldigt panikslagen när R’s advokat ställde samma fråga till henne flera gånger. Hon sa inte så mycket under hennes vittnesmål mer än vad hon sett, hur mycket hon besökt mig och R, hur jag var som person då jämfört med nu m.m.
Nästa vittne att kallas var min mamma. Hon hade däremot mer att säga, bland annat att hon alltid såg blåmärken på mina armar, att R alltid lekte med mig eller min lillebror och att leken inte slutade förrän någon av oss grät (jag eller min bror), att jag ofta var hemma hos mina föräldrar efter att R och jag flyttat, att jag inte ville säga vad jag fått mina blåmärken och skador ifrån, men att jag till slut berättade efter lite tjat m.m. R’s advokat påpekade att mamma hade sagt annorlunda i telefonförhöret jämfört med vittnesmålet. Jag förstår inte varför han skulle göra det med tanke på att det handlade om ett litet märke på halsen jag haft. Det känns som att han missförstod.
När mina vittnen blivit hörda var det dags för R’s vittnen. Nu minns inte jag vem som var först ut, utan jag slumpar. Iallafall, ett av hans vittnen var hans kusin K. Han beskrev hur han sett på min och R’s relation: att det såg ut som att vi var väldigt kära och lyckliga, men att alla par har sina bråk osv. När åklagaren ställde frågor till honom bekräftade han en av händelserna som jag beskrev, men som R nekade till dagen innan. Att K bekräftade detta var en lättnad för mig eftersom det då bevisade att jag inte hittat på detta som alla på hans sida påstod.
Hans andra vittne var hans syster S. Hon sade precis som K, att vi såg ut att vara väldigt kära och lyckliga, men att vi aldrig brukade bråka. Efter ett tag beskrev hon en situation som även jag beskrivit dagen innan. Då sade hon dock att vi bråkat, så hon gjorde precis som sin bror: sade emot sig själv.
R’s, K’s och S’s förklaring till varför jag polisanmält R var att jag ville ha uppmärksamhet och det är ingen giltig förklaring, vilket åklagaren även sade efter vittnesförhören.
Åklagaren gick igenom vad det var vi gått igenom dessa två dagar och sade att detta är grov kvinnofridskränkning och att hon tyckte att han skulle få 10 månaders fängelse. Min advokat yrkade på skadestånd på 65 000:-. 50 000:- för kränkning och 15 000:- för sveda och värk. R gick efter vårat förhållande till psykolog och vården hade därför föreslagit att han ska gå ett program som hjälper honom att hantera sin ilska då de är rädda att han får ett återfall. Hans advokat hade även nämnt samhällstjänst. Efter en stund sade han att fallet borde avskrivas eftersom det tagit för lång tid, enligt honom. Att det tog 1 år och 10 månader från det att jag polisanmälde är inte mitt fel.
Det frågades sedan var R tyckte om detta och han sade att han tyckte att programmet lät bra då han behövde hjälp med sin ilska. Ordförande tittade konstigt på honom eftersom han dagen innan sagt att han inte är aggressiv. Då skakade han i rösten och sa att han behöver hjälp att sluta slå på saker. Han slog på en kökslucka EN gång, resten av gångerna slog han på mig och jag är fan ingen sak! Hon frågade då vad han skulle få ut av det här med tanke på att han påstått att han inte är aggressiv, så den diskussionen kom på tal en stund.
Förhandlingarna avslutades sedan och idag föll domen. Jag var rädd för att fallet skulle avskrivas som R’s advokat föreslog och att allt varit förgäves. Att han inte skulle få ta sitt straff för vad han har gjort. För snart 5 timmar sedan ringde jag till Falu tingsrätt för att höra domen och den lydde såhär (om jag fattat rätt):
Han blev dömd för grov kvinnofridskränkning och följderna på det blev:
- Skyddstillsyn (övervakare), som upphör feb-12
- Program för hantering av ilska
- Betala ut 50 000:- i skadestånd till mig
Jag är nöjd med resultatet eftersom det här gynnar alla. Han måste få hjälp med sitt problem dels för att han ska bli en bättre människa, men också för att förhindra att han behandlar nästa som han behandlade mig.
Fastställning
Publicerat den
Idag fastställs domen och om jag inte minns helt fel sker det om en timme. Jag ska inte förneka att jag är nervös och innan jag gick och lade mig bestämde jag mig för att avstå från att ringa och fråga om resultatet. Det betyder alltså att jag kommer att invänta brevet. På något sätt känns det bättre att göra så. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta innan det dimper ner i brevlådan. Jag hoppas på att jag ska få det i veckan, men jag förväntar mig ingenting. Förhoppningsvis har jag det senast nästa vecka.
Jag kan redan förvarna Er läsare om att jag inte kommer att skriva ut domen här i bloggen.
Jag kan redan förvarna Er läsare om att jag inte kommer att skriva ut domen här i bloggen.
Del 1
Publicerat den
Då var del 1 av rättegången avklarad, men av säkerhetsskäl kommer jag inte att nämna hur det gick eftersom jag vill fokusera på imorgon även om jag kanske inte kommer att få säga någonting då. Det är nämligen fokus på vittnen imorgon.
Utöver det här med rättegången så ska Dennis och jag ut i skogen för att titta på kattungarna snart. Vi ska åka runt kl.17, vilket är snart. Hur lång tid det kommer att ta vet jag inte, men det ska iaf ta 15-20min att åka till ägaren. Detta är det enda jag sett fram emot på hela dagen, så jag hoppas att det kommer att gå bra.
Utöver det här med rättegången så ska Dennis och jag ut i skogen för att titta på kattungarna snart. Vi ska åka runt kl.17, vilket är snart. Hur lång tid det kommer att ta vet jag inte, men det ska iaf ta 15-20min att åka till ägaren. Detta är det enda jag sett fram emot på hela dagen, så jag hoppas att det kommer att gå bra.
D-day
Publicerat den
God morgon, folket. Nu kanske ni undrar varför jag är vaken, men som ni säkert vet så är det rättegång idag. Första etappen börjar kl.09 och det tar lite mer än 1h att åka, så det är lika bra att vara uppe i tid så att man hinner vakna. Hur det kommer att gå idag vet jag inte och jag kommer heller inte att berätta någonting förrän allting är klart. Om ens det.
Wish me luck!
Wish me luck!
2 veckor kvar.
Publicerat den
Imorgon ska jag ringa till tingsrätten då jag har frågor angående ersättning. Jag kan nämligen få reseersättning, antingen i förskott eller i efterskott. Istället för att vi ska behöva lägga ut pengar tänker jag be om att få ersättningen i förskott. Jag måste även fråga om jag har rätt att få ersättning för sträckan Västerås - Smedjebacken eller om jag endast kan få för sträckan Västerås - Falun.
Jag måste även ringa till min advokat och höra hur det blir med skadestånd. Om han har skickat in ansökan/anmälan eller han gör det under rättegången.
Vi får se hur jag kommer att må efter det här, men jag försöker att inte tänka på det så mycket eftersom det som sagt är två veckor kvar. Det är inte så lång tid, men det känns dumt att haka upp sig på det även om jag är nervös.
Sex av tio brott klaras inte upp
Publicerat den
"SEX AV TIO BROTT KLARAS INTE UPP
Sverige har 20 540 poliser totalt, fler än någonsin. Men bara fyra av tio brott klaras upp, enligt statistik från Brå skriver Metro. - Med tanke på att det är ansenliga resurser som satsas krävs också stora resultat. Det här visar att det finns mycket kvar att göra, säger justitieminister Beatrice Ask."
Som jag fattade det så är det många ärenden som läggs ner och jag är väldigt glad över att mitt inte gjorde det. I början var t.ex. pappa övertygad om att det inte skulle hända någonting med min anmälan, utan att de skulle lägga ner fallet och jag är otroligt glad och tacksam för att de tog det på allvar. Det var dock jobbigt att det skulle ta sån tid, men hellre det än att det skulle läggas ned.
När jag sitter i rättssalen är det 1 år och 10 månader sedan jag anmälde honom och det är lång tid enligt mig. Jag vet inte hur lång tid ett ärende normalt sett brukar ta. Det beror nog helt på vad det handlar om och hur mycket det är som ska gås igenom. Med tanke på misshandeln höll på så länge var det en hel del att gå igenom på både mitt förhör, mina vittnens förhör och polisen ringde några gånger till mig då åklagaren ville ha ytterligare uppgifter om ett par saker.
För tillfället är jag rädd för vad som ska hända om jag t.ex. säger saker under rättegången som inte har tagits upp under mitt förhör. Jag har nämligen börjat minnas saker som jag inte kom ihåg då. Det är liksom svårt att komma ihåg allt när man sitter med 39 graders feber och ska försöka att komma ihåg så mycket som möjligt under 2 timmar. Det var inte lätt.
Jag tror och hoppas på att domen kommer att baseras på vad som sägs under själva rättegången. Att förhöret hos polisen endast kommer att användas om jag t.ex. inte kommer ihåg eller tar upp alla saker som jag sa då. Vi får se hur det går. Just nu försöker jag förbereda mig så gott det går. Det är svårt att arbeta i skolan just nu då jag i princip bara sitter och tänker på detta.
Vad händer i rättssalen?
Publicerat den
En sak som jag kom att tänka på är om det är en offentlig rättegång (om den är öppen för allmänheten) eller om den kommer att äga rum bakom stängda dörrar. Jag skulle tippa på att den kommer att vara offentlig och det är väl positivt med tanke på att Dennis och pappa vill och ska följa. Om den äger rum bakom stängda dörrar får Dennis sitta utanför och pappa får då följa med som stödperson. Jag får nämligen ha med mig en stödperson (oavsett om rättegången är offentlig eller stängd), men den personen får inte säga någonting under rättegången, utan ska bara agera moraliskt stöd genom sin närvaro.
Jag lämnade idag in en ledighetsansökan som min mentor ska ge till rektorn för en påskrift. Det kändes bäst att lämna in den redan nu även om det är lite mindre än 4 veckor kvar. Mina föräldrar har även ordnat med ledighet så att de kan följa med under förloppet. Det enda som fattas är att Dennis lämnar in sin ledighetsansökan, men det kommer att ta lite tid eftersom han måste skicka den till sina föräldrar för en påskrift först eftersom han inte är myndig.
Nu är det tänkt att jag bara ska förbereda mig mentalt så att jag klarar mig igenom det här. Det kommer att bli jobbigt, men jag tror och hoppas på att det kommer att kännas bättre när allt är över.
Kallelse till tingsrätten
Publicerat den
För en stund sedan klev jag innanför dörren då min skoldag tog slut strax innan kl.12 och jag upptäckte genast att jag fått en del post bl.a. från Falu Tingsrätt. Eftersom förundersökningen har tagit så lång tid vågade jag inte riktigt hoppas på vad det handlade om, så när jag öppnade brevet och läste långsamt kom tårarna. Jag har blivit kallad till rättegång!
Jag kan inte åta bli att småle med tanke på att jag igår skrev i min blogg på Terapisnack att det känns som att det aldrig kommer att bli av, men ack så fel jag hade. Aldrig trodde jag att jag dagen efter skulle få hem en kallelse i brevlådan.
Som det är nu känner jag mig panikslagen och nervös, men på samma gång vill jag få det här överstökat. Rättegången kommer att äga rum den 19/10 och 20/10, båda börjar kl.09. Det handlar alltså om samma sak så varför de delar upp det på två gånger vet jag inte, men jag antar att det beror på att det är mycket att gå igenom och för att det kan vara jobbigt att ta allt på en gång eftersom det kan ta tid.
För tillfället rinner tårarna då jag har blandade känslor inför det här. Det jag fruktar mest är att åklagaren ska döma till hans fördel även om jag har starka bevis mot honom. Jag är även rädd för att han ska få ett milt straff eller att han inte blir straffad alls.
Jag kan inte åta bli att småle med tanke på att jag igår skrev i min blogg på Terapisnack att det känns som att det aldrig kommer att bli av, men ack så fel jag hade. Aldrig trodde jag att jag dagen efter skulle få hem en kallelse i brevlådan.
Som det är nu känner jag mig panikslagen och nervös, men på samma gång vill jag få det här överstökat. Rättegången kommer att äga rum den 19/10 och 20/10, båda börjar kl.09. Det handlar alltså om samma sak så varför de delar upp det på två gånger vet jag inte, men jag antar att det beror på att det är mycket att gå igenom och för att det kan vara jobbigt att ta allt på en gång eftersom det kan ta tid.
För tillfället rinner tårarna då jag har blandade känslor inför det här. Det jag fruktar mest är att åklagaren ska döma till hans fördel även om jag har starka bevis mot honom. Jag är även rädd för att han ska få ett milt straff eller att han inte blir straffad alls.
Denna eviga väntan
Publicerat den
Dagen efter jag skrev inlägget som heter Nu händer det grejer var jag på möte med min advokat och det gick inte som jag hade förväntat mig. Om det gick bättre eller sämre kan jag faktiskt inte svara på, men jag trodde att vi skulle gå igenom mer än vi faktiskt gjorde. Vi tog bl.a. en titt på fallet; vad mina vittnen har sagt respektive vad han och hans vittnen har sagt. Ska jag vara ärlig så är jag otroligt besviken på både honom, men också ett av hans vittnen (vill inte säga vem av säkerhetsskäl).
Efter att ha fått stå ut med den här skiten 1 år förnekar han att det har hänt och påstår att jag har hittat på alltihopa för att kränka honom. Vad är det för jävla påhitt? Han påstår att allting var bra mellan oss fram tills dagen jag valde att lämna honom (13/9-08), men om situationen nu hade varit så att allting var bra mellan oss hade jag definitivt inte gjort abort, lämnat honom och polisanmält honom. Är det ingen som har tänkt på det?
I dagsläge har jag förflyttat mig till en annan stad för att få lugn och ro samtidigt som jag kan gå vidare med mitt liv medan jag väntar på rättegången. Just nu känns det inte som att den kommer att bli av överhuvudtaget då det snart har gått 2 år sedan jag valde att anmäla. Jag förväntade mig att det skulle ta tid, men att det ska behöva ta år innan det blir av är bara löjligt. Det är klart att det finns allvarligare fall, men ska man blunda för detta pga. det? Det är otroligt jobbigt att behöva gå dag ut och dag in i väntan på att få hem en kallelse och rädslan av att behöva träffa honom får mig att vilja krypa ihop i ett hörn och ruttna samtidigt som jag vill stå upp för min sak och visa att man inte behandlar andra människor såhär!
En del av mig fruktar rättegången samtidigt som en annan del av mig längtar efter att få berätta för alla vad det är han har gjort. Det ska även bli spännande att höra hans ”version”. Jag vet redan vad han kommer att säga och det är allt annat än sanningen. Innerst inne vet han vad det är han har gjort och att det är fel, men han är för stolt för att erkänna det med tanke på att han inte vill vara en sån person. Synd för honom, för det är just det han är vare sig han vill det eller inte. Det verkar som att han tror att bara för att han VILL förändras så existerar inte det förflutna, att det är glömt vilket det definitivt inte är. Jag kommer att bära med mig det här för resten av mitt liv (även han och alla runt omkring) och jag tror inte att någon av oss tycker om den sitsen, framför allt inte jag.
Efter att ha fått stå ut med den här skiten 1 år förnekar han att det har hänt och påstår att jag har hittat på alltihopa för att kränka honom. Vad är det för jävla påhitt? Han påstår att allting var bra mellan oss fram tills dagen jag valde att lämna honom (13/9-08), men om situationen nu hade varit så att allting var bra mellan oss hade jag definitivt inte gjort abort, lämnat honom och polisanmält honom. Är det ingen som har tänkt på det?
I dagsläge har jag förflyttat mig till en annan stad för att få lugn och ro samtidigt som jag kan gå vidare med mitt liv medan jag väntar på rättegången. Just nu känns det inte som att den kommer att bli av överhuvudtaget då det snart har gått 2 år sedan jag valde att anmäla. Jag förväntade mig att det skulle ta tid, men att det ska behöva ta år innan det blir av är bara löjligt. Det är klart att det finns allvarligare fall, men ska man blunda för detta pga. det? Det är otroligt jobbigt att behöva gå dag ut och dag in i väntan på att få hem en kallelse och rädslan av att behöva träffa honom får mig att vilja krypa ihop i ett hörn och ruttna samtidigt som jag vill stå upp för min sak och visa att man inte behandlar andra människor såhär!
En del av mig fruktar rättegången samtidigt som en annan del av mig längtar efter att få berätta för alla vad det är han har gjort. Det ska även bli spännande att höra hans ”version”. Jag vet redan vad han kommer att säga och det är allt annat än sanningen. Innerst inne vet han vad det är han har gjort och att det är fel, men han är för stolt för att erkänna det med tanke på att han inte vill vara en sån person. Synd för honom, för det är just det han är vare sig han vill det eller inte. Det verkar som att han tror att bara för att han VILL förändras så existerar inte det förflutna, att det är glömt vilket det definitivt inte är. Jag kommer att bära med mig det här för resten av mitt liv (även han och alla runt omkring) och jag tror inte att någon av oss tycker om den sitsen, framför allt inte jag.
Det här inlägget är publicerat i efterhand (2012-07-09, kl.10:01)
2 år sedan
Publicerat den
Det känns som att det vara igår jag stod där och förklarade för honom att det var slut för gott, men samtidigt känns det som att det var en evighet sen. Jag är fortfarande irriterad och besviken på honom som står och säger att allting var bra mellan oss tills jag träffade Billy. Folk som var inblandade i detta och inte blundande för sanningen vet att det var allt annat än bra.
Jag är iaf stolt över mig själv som till slut insåg att jag inte kunde leva sådär. Innest inne är jag en stark människa och vid detta tillfälle tror jag att jag bevisade det för många. Tyvärr är det inte alla som har styrkan och modet att lösgöra sig från förhållanden i denna klass, så jag är väldigt tacksam för allt stöd och allt tjat som fick mig att välja en bättre väg.
Tystnadsplikt
Publicerat den
Det känns som att det är lika bra att försöka vara så snabb som möjligt så att det blir av någon gång. Jag har väntat så länge. Jag vill helst ha klart allting innan skolan börjar, men jag är övertygad om att det inte blir så snart. Det blir väl till hösten någon gång. Innan snön har kommit.
Jag hade gärna pratat om vad som händer just nu, men för att inte påverka rättegången har jag blivit ombedd av min advokat att låta bli. Det känns som att det är säkrast, så ni som är intresserade av vad som händer angående detta får tyvärr inte veta någonting mer förrän EFTER rättegången.
Pga. att det är så mycket med detta har jag i princip glömt allt annat, vilket faktiskt känns ganska bra. Nu kan jag fokusera på det här, speciellt eftersom det verkar gå snabbt nu. Tror inte att det är så mycket som ska göras för att det skall bokas ett datum.
Är glad att det här äntligen blir av så att man kan lägga det bakom sig och leva vidare sen.
Möte avklarat
Publicerat den
Idag hade jag mitt första möte med min advokat. Av säkerhetsskäl tänker jag inte prata om vad vi tog upp, utan jag kommer att hålla det för mig själv tills rättegången är avklarad. Jag vill nämligen inte säga eller skriva någonting som påverkar förloppet eller hans dom.
Jag kan iaf säga så mycket som att det gick ganska bra. Fick reda på en del saker som både chockade mig och gjorde mig besviken, men vad det handlade om kan jag berätta vid ett senare tillfälle. Vill inte riskera att resultatet av rättgången påverkas.
Jag kan iaf säga så mycket som att det gick ganska bra. Fick reda på en del saker som både chockade mig och gjorde mig besviken, men vad det handlade om kan jag berätta vid ett senare tillfälle. Vill inte riskera att resultatet av rättgången påverkas.
Brev från åklagarmyndigheter
Publicerat den
Nu känns det som att det verkligen är på gång! Förra veckan fick jag brev från min advokat där han uppmanade mig att boka tid och som jag skrivit tidigare så ska jag dit imorgon.
Idag när jag gick ut för att hämta posten såg jag att jag fått två stycken brev. Båda var från åklagarmyndigheten i Falun. Som ni kanske förstår så tänker jag kräva skadestånd i det här ärendet och jag har alltid funderat över hur man gör det. Jag hade tänkt att fråga min advokat imorgon, men det behövs nog inte eftersom ett av breven handlade om just skadestånd. Jag fick en lapp att fylla i. Det stod att jag måste fylla i vissa uppgifter som t.ex. vad jag vill ha skadestånd för, vilka belopp och hur vi har beräknat summans storlek. Hur mycket jag kommer att kräva tänker jag inte ta upp här och om jag skulle bli berättigad kommer jag inte heller att berätta hur mycket.
Det står även att jag ska bifoga eventuella kvitton och andra handlingar som visar att jag haft kostnader till följd av brottet. Jag var endast till läkaren en gång (med fingret) och det var när vi bodde i Stockholm. Eftersom jag var 17 år behövde jag inte betala någonting. Polisen har dock journalen för detta.
Jag har även blivit uppmanad att skicka in detta så snart som möjligt. Vilken tur att jag ska till advokaten imorgon. Då kanske jag kan skicka i det efter att jag varit hos honom.
I det andra brevet stod det att det föreligger tillräckliga skäl för att åtala R. Om det är någon som inte vet vad som menas med åtal kan jag berätta vad jag läste i pappret jag fick:
"Att åtal väck betyder att åklagaren begär att domstolen dömer den misstänkte för brottet. Det är sedan domstolen som efter en rättegång bedömer om brottet är bevisat och vilket straffet skall bli. Domstolen kommer att skicka ut en kallelse till rättegången till den som har åtalats och som skall vittna i målet. Också den som drabbats av brottet (målsägande) kommer att kallas till rättegången om åklagaren har begärt att målsäganden skall förhöras där."
Jag läste också att lite grann om förhör och då stod det:"Du har tidigare fått lämna uppgifter till polisen, antingen när du gjorde din anmälan eller vid ett särskilt förhör. De uppgifter som du lämnade då får normalt sett inte läsas upp i en rättegång och därför måste ett muntligt förhör hållas med dig vid rättegången."
Imorgon tänkte jag prata med min advokat om detta och fråga om man skulle kunna få tillstånd att ha med mina uppgifter under rättgången eftersom jag inte kommer ihåg t.ex. datum för dagboksinläggen och vissa detaljer. Eller om man eventuellt skulle kunna få läsa igenom utredningen (mitt förhör bl.a.) och få tillbaka min dagbok.
Det känns som att det verkligen är på gång nu och det känns fan toppen!
Det gör ingenting att jag skriver om detta offentligt eftersom det ändå stod i pappret att R kommer att få reda på detta. Han kommer alltså få reda på att jag kräver skadestånd osv, så då behöver jag inte smyga med det.
Idag när jag gick ut för att hämta posten såg jag att jag fått två stycken brev. Båda var från åklagarmyndigheten i Falun. Som ni kanske förstår så tänker jag kräva skadestånd i det här ärendet och jag har alltid funderat över hur man gör det. Jag hade tänkt att fråga min advokat imorgon, men det behövs nog inte eftersom ett av breven handlade om just skadestånd. Jag fick en lapp att fylla i. Det stod att jag måste fylla i vissa uppgifter som t.ex. vad jag vill ha skadestånd för, vilka belopp och hur vi har beräknat summans storlek. Hur mycket jag kommer att kräva tänker jag inte ta upp här och om jag skulle bli berättigad kommer jag inte heller att berätta hur mycket.
Det står även att jag ska bifoga eventuella kvitton och andra handlingar som visar att jag haft kostnader till följd av brottet. Jag var endast till läkaren en gång (med fingret) och det var när vi bodde i Stockholm. Eftersom jag var 17 år behövde jag inte betala någonting. Polisen har dock journalen för detta.
Jag har även blivit uppmanad att skicka in detta så snart som möjligt. Vilken tur att jag ska till advokaten imorgon. Då kanske jag kan skicka i det efter att jag varit hos honom.
I det andra brevet stod det att det föreligger tillräckliga skäl för att åtala R. Om det är någon som inte vet vad som menas med åtal kan jag berätta vad jag läste i pappret jag fick:
"Att åtal väck betyder att åklagaren begär att domstolen dömer den misstänkte för brottet. Det är sedan domstolen som efter en rättegång bedömer om brottet är bevisat och vilket straffet skall bli. Domstolen kommer att skicka ut en kallelse till rättegången till den som har åtalats och som skall vittna i målet. Också den som drabbats av brottet (målsägande) kommer att kallas till rättegången om åklagaren har begärt att målsäganden skall förhöras där."
Jag läste också att lite grann om förhör och då stod det:"Du har tidigare fått lämna uppgifter till polisen, antingen när du gjorde din anmälan eller vid ett särskilt förhör. De uppgifter som du lämnade då får normalt sett inte läsas upp i en rättegång och därför måste ett muntligt förhör hållas med dig vid rättegången."
Imorgon tänkte jag prata med min advokat om detta och fråga om man skulle kunna få tillstånd att ha med mina uppgifter under rättgången eftersom jag inte kommer ihåg t.ex. datum för dagboksinläggen och vissa detaljer. Eller om man eventuellt skulle kunna få läsa igenom utredningen (mitt förhör bl.a.) och få tillbaka min dagbok.
Det känns som att det verkligen är på gång nu och det känns fan toppen!
Det gör ingenting att jag skriver om detta offentligt eftersom det ändå stod i pappret att R kommer att få reda på detta. Han kommer alltså få reda på att jag kräver skadestånd osv, så då behöver jag inte smyga med det.
Tidningsartikel
Publicerat den
När mamma kom hem från jobbet idag sträckte hon fram ett papper till mig. Jag fick då läsa detta:
"Åtalas för grod kvinnofridskränkning
Grov kvinnofridskränkning är rubriceringen för den 23-årige man från Smedjebacken som åtalats vid Falu tingsrätt.
"Åtalas för grod kvinnofridskränkning
Grov kvinnofridskränkning är rubriceringen för den 23-årige man från Smedjebacken som åtalats vid Falu tingsrätt.
Det hela tog sin början 2007 då mannen vid två tillfällen tog tag i sin sambos käke och klämde till vilket förorsakade smärta och ömhet.
Vid flera tillfällen mellan 2007 och 2008 drog mannen sin sambo i håret, utdelade örfilar och sparkar samt tog stryptag. Och 2008 dunkade han sambons huvud i golvet.
Var och en av gärningarna har utgjort ett led i en upprepad kränkning av kvinnans integritet."
Artikeln kan du läsa HÄR!
Bokat tid
Publicerat den
För någon dag sedan skrev jag att jag fått brev från min advokat där han uppmanat mig att boka tid så att vi kan gå igenom polisutredningen mot R. Jag ringde för ett par minuter sen och ska dit redan på fredag. Ska jag vara ärlig trodde jag att det skulle ta någon eller några veckor, så att jag får komma dit redan i veckan är jättebra. Då kanske vi får den här skiten överstökad någon gång.
