Rättegångarna
Publicerat den
Den 19:e och 20:e oktober befann jag mig i Falun för rättegång på Falu tingsrätt. Jag, Dennis och pappa anlände 40 min innan förhandlingarna skulle börja. Jag var som väntat nervös och det blev inte bättre när R klev innanför dörren till entrén. Jag slängde ett snabbt öga på honom och det var ingen vacker syn. Han var lika ovårdad som han alltid har varit och det såg ut som att han inte sovit sen jag lämnade honom: stora påsar under ögonen och blek som en... jag vet inte vad.
R, hans pappa, hans syster och hans advokat gick in i ett samtalsrum medan jag fortfarande väntade på min advokat. Han kom när det var ca 5-10 min kvar innan förhandlingarna skulle börja. Nu hade jag turen att de sköt upp den några minuter. Av vilken anledning minns jag inte.
När klockan var ca 09:15 ropade de upp ärendet i högtalarna och bad alla parter att infinna sig i salen. Hjärtat bultade när jag tog mitt första kliv över tröskeln och jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Jag, min advokat och åklagaren satte oss på våra platser och ordförande förklarade varför vi var där osv. Vi hann knappt sitta i salen förrän den första pausen inträffade. Åklagaren var nämligen tvungen att ringa och rådgöra med polisen då R kvällen innan den första rättegången krävt att få ha två vittnen under förhandlingarna. Vad jag inte förstår är hur han kunde komma på det här natten innan när han har haft 22 månader på sig.
Efter pausen fick jag berätta vad som hänt och när. Jag började med att berätta när vi var tillsammans, vart vi var i livet (med skola och jobb), när vi flyttade ihop, när misshandeln började och några situationer. Det var dock väldigt svårt att komma ihåg specifika datum för händelserna och eftersom många av dem liknade varandra kunde jag inte sätta någon tid på dem. Lyckligtvis mindes jag två datum, 14/6 och 24/12. Resterande datum för händelser, som kunde bevisas, fanns i min dagbok.
När jag hade berättat min del av historian ställde åklagaren frågor.. I utredningen fanns datum för några av händelserna och hon ställde då frågor kring dessa. Jag fick beskriva vad jag mindes och det blev ganska detaljerat. Det togs upp senare under mitt förhör. När det inte fanns fler frågor gick ordet över till den tilltalade (R). Hans advokat berättade att R förnekade brott och att ingenting av detta har hänt. Han fick efter det lägga fram sin sida av historien, men han beskrev absolut ingenting och när han väl valde att öppna munnen spottade han bara ur sig lögner. Han påstod saker som aldrig har inträffat, vilket gjorde mig besviken. Han fick ett par frågor av åklagaren, men han gav samma svar på i princip varje fråga... Det hände vid något tillfälle att han nekade händelser som lästes upp, men efter ett tag var det möjligt att de hade inträffat.
R, hans pappa, hans syster och hans advokat gick in i ett samtalsrum medan jag fortfarande väntade på min advokat. Han kom när det var ca 5-10 min kvar innan förhandlingarna skulle börja. Nu hade jag turen att de sköt upp den några minuter. Av vilken anledning minns jag inte.
När klockan var ca 09:15 ropade de upp ärendet i högtalarna och bad alla parter att infinna sig i salen. Hjärtat bultade när jag tog mitt första kliv över tröskeln och jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Jag, min advokat och åklagaren satte oss på våra platser och ordförande förklarade varför vi var där osv. Vi hann knappt sitta i salen förrän den första pausen inträffade. Åklagaren var nämligen tvungen att ringa och rådgöra med polisen då R kvällen innan den första rättegången krävt att få ha två vittnen under förhandlingarna. Vad jag inte förstår är hur han kunde komma på det här natten innan när han har haft 22 månader på sig.
Efter pausen fick jag berätta vad som hänt och när. Jag började med att berätta när vi var tillsammans, vart vi var i livet (med skola och jobb), när vi flyttade ihop, när misshandeln började och några situationer. Det var dock väldigt svårt att komma ihåg specifika datum för händelserna och eftersom många av dem liknade varandra kunde jag inte sätta någon tid på dem. Lyckligtvis mindes jag två datum, 14/6 och 24/12. Resterande datum för händelser, som kunde bevisas, fanns i min dagbok.
När jag hade berättat min del av historian ställde åklagaren frågor.. I utredningen fanns datum för några av händelserna och hon ställde då frågor kring dessa. Jag fick beskriva vad jag mindes och det blev ganska detaljerat. Det togs upp senare under mitt förhör. När det inte fanns fler frågor gick ordet över till den tilltalade (R). Hans advokat berättade att R förnekade brott och att ingenting av detta har hänt. Han fick efter det lägga fram sin sida av historien, men han beskrev absolut ingenting och när han väl valde att öppna munnen spottade han bara ur sig lögner. Han påstod saker som aldrig har inträffat, vilket gjorde mig besviken. Han fick ett par frågor av åklagaren, men han gav samma svar på i princip varje fråga... Det hände vid något tillfälle att han nekade händelser som lästes upp, men efter ett tag var det möjligt att de hade inträffat.
Advokaterna fick sedan ställa frågor till oss, men det var inget märkvärdigt. Hans advokat drog bland annat upp ett inlägg som jag skrivit här i bloggen, men jag förstår inte vad det hade med saken att göra. Enligt R har jag skrivit ut hans namn över hela internet, men det stämmer inte - som Ni kan se. Jag har under hela denna resa namngett honom med ett R. Det är inte mitt fel att det finns folk som vet vem har är!
När vi båda blivit förhörda fick vi åka hem. Förhandlingarna den 19:e tog cirka 6 timmar och då är pauserna medräknade.
Den 20:e var det fokus på våra vittnen och det var mina som skulle höras först. Min kompis S blev kallad först och det märktes att hon var nervös eftersom hon bland annat stammade och inte kunde sitta stilla. Hon blev väldigt panikslagen när R’s advokat ställde samma fråga till henne flera gånger. Hon sa inte så mycket under hennes vittnesmål mer än vad hon sett, hur mycket hon besökt mig och R, hur jag var som person då jämfört med nu m.m.
Nästa vittne att kallas var min mamma. Hon hade däremot mer att säga, bland annat att hon alltid såg blåmärken på mina armar, att R alltid lekte med mig eller min lillebror och att leken inte slutade förrän någon av oss grät (jag eller min bror), att jag ofta var hemma hos mina föräldrar efter att R och jag flyttat, att jag inte ville säga vad jag fått mina blåmärken och skador ifrån, men att jag till slut berättade efter lite tjat m.m. R’s advokat påpekade att mamma hade sagt annorlunda i telefonförhöret jämfört med vittnesmålet. Jag förstår inte varför han skulle göra det med tanke på att det handlade om ett litet märke på halsen jag haft. Det känns som att han missförstod.
När mina vittnen blivit hörda var det dags för R’s vittnen. Nu minns inte jag vem som var först ut, utan jag slumpar. Iallafall, ett av hans vittnen var hans kusin K. Han beskrev hur han sett på min och R’s relation: att det såg ut som att vi var väldigt kära och lyckliga, men att alla par har sina bråk osv. När åklagaren ställde frågor till honom bekräftade han en av händelserna som jag beskrev, men som R nekade till dagen innan. Att K bekräftade detta var en lättnad för mig eftersom det då bevisade att jag inte hittat på detta som alla på hans sida påstod.
Hans andra vittne var hans syster S. Hon sade precis som K, att vi såg ut att vara väldigt kära och lyckliga, men att vi aldrig brukade bråka. Efter ett tag beskrev hon en situation som även jag beskrivit dagen innan. Då sade hon dock att vi bråkat, så hon gjorde precis som sin bror: sade emot sig själv.
R’s, K’s och S’s förklaring till varför jag polisanmält R var att jag ville ha uppmärksamhet och det är ingen giltig förklaring, vilket åklagaren även sade efter vittnesförhören.
Åklagaren gick igenom vad det var vi gått igenom dessa två dagar och sade att detta är grov kvinnofridskränkning och att hon tyckte att han skulle få 10 månaders fängelse. Min advokat yrkade på skadestånd på 65 000:-. 50 000:- för kränkning och 15 000:- för sveda och värk. R gick efter vårat förhållande till psykolog och vården hade därför föreslagit att han ska gå ett program som hjälper honom att hantera sin ilska då de är rädda att han får ett återfall. Hans advokat hade även nämnt samhällstjänst. Efter en stund sade han att fallet borde avskrivas eftersom det tagit för lång tid, enligt honom. Att det tog 1 år och 10 månader från det att jag polisanmälde är inte mitt fel.
Det frågades sedan var R tyckte om detta och han sade att han tyckte att programmet lät bra då han behövde hjälp med sin ilska. Ordförande tittade konstigt på honom eftersom han dagen innan sagt att han inte är aggressiv. Då skakade han i rösten och sa att han behöver hjälp att sluta slå på saker. Han slog på en kökslucka EN gång, resten av gångerna slog han på mig och jag är fan ingen sak! Hon frågade då vad han skulle få ut av det här med tanke på att han påstått att han inte är aggressiv, så den diskussionen kom på tal en stund.
Förhandlingarna avslutades sedan och idag föll domen. Jag var rädd för att fallet skulle avskrivas som R’s advokat föreslog och att allt varit förgäves. Att han inte skulle få ta sitt straff för vad han har gjort. För snart 5 timmar sedan ringde jag till Falu tingsrätt för att höra domen och den lydde såhär (om jag fattat rätt):
Han blev dömd för grov kvinnofridskränkning och följderna på det blev:
- Skyddstillsyn (övervakare), som upphör feb-12
- Program för hantering av ilska
- Betala ut 50 000:- i skadestånd till mig
Jag är nöjd med resultatet eftersom det här gynnar alla. Han måste få hjälp med sitt problem dels för att han ska bli en bättre människa, men också för att förhindra att han behandlar nästa som han behandlade mig.
När vi båda blivit förhörda fick vi åka hem. Förhandlingarna den 19:e tog cirka 6 timmar och då är pauserna medräknade.
Den 20:e var det fokus på våra vittnen och det var mina som skulle höras först. Min kompis S blev kallad först och det märktes att hon var nervös eftersom hon bland annat stammade och inte kunde sitta stilla. Hon blev väldigt panikslagen när R’s advokat ställde samma fråga till henne flera gånger. Hon sa inte så mycket under hennes vittnesmål mer än vad hon sett, hur mycket hon besökt mig och R, hur jag var som person då jämfört med nu m.m.
Nästa vittne att kallas var min mamma. Hon hade däremot mer att säga, bland annat att hon alltid såg blåmärken på mina armar, att R alltid lekte med mig eller min lillebror och att leken inte slutade förrän någon av oss grät (jag eller min bror), att jag ofta var hemma hos mina föräldrar efter att R och jag flyttat, att jag inte ville säga vad jag fått mina blåmärken och skador ifrån, men att jag till slut berättade efter lite tjat m.m. R’s advokat påpekade att mamma hade sagt annorlunda i telefonförhöret jämfört med vittnesmålet. Jag förstår inte varför han skulle göra det med tanke på att det handlade om ett litet märke på halsen jag haft. Det känns som att han missförstod.
När mina vittnen blivit hörda var det dags för R’s vittnen. Nu minns inte jag vem som var först ut, utan jag slumpar. Iallafall, ett av hans vittnen var hans kusin K. Han beskrev hur han sett på min och R’s relation: att det såg ut som att vi var väldigt kära och lyckliga, men att alla par har sina bråk osv. När åklagaren ställde frågor till honom bekräftade han en av händelserna som jag beskrev, men som R nekade till dagen innan. Att K bekräftade detta var en lättnad för mig eftersom det då bevisade att jag inte hittat på detta som alla på hans sida påstod.
Hans andra vittne var hans syster S. Hon sade precis som K, att vi såg ut att vara väldigt kära och lyckliga, men att vi aldrig brukade bråka. Efter ett tag beskrev hon en situation som även jag beskrivit dagen innan. Då sade hon dock att vi bråkat, så hon gjorde precis som sin bror: sade emot sig själv.
R’s, K’s och S’s förklaring till varför jag polisanmält R var att jag ville ha uppmärksamhet och det är ingen giltig förklaring, vilket åklagaren även sade efter vittnesförhören.
Åklagaren gick igenom vad det var vi gått igenom dessa två dagar och sade att detta är grov kvinnofridskränkning och att hon tyckte att han skulle få 10 månaders fängelse. Min advokat yrkade på skadestånd på 65 000:-. 50 000:- för kränkning och 15 000:- för sveda och värk. R gick efter vårat förhållande till psykolog och vården hade därför föreslagit att han ska gå ett program som hjälper honom att hantera sin ilska då de är rädda att han får ett återfall. Hans advokat hade även nämnt samhällstjänst. Efter en stund sade han att fallet borde avskrivas eftersom det tagit för lång tid, enligt honom. Att det tog 1 år och 10 månader från det att jag polisanmälde är inte mitt fel.
Det frågades sedan var R tyckte om detta och han sade att han tyckte att programmet lät bra då han behövde hjälp med sin ilska. Ordförande tittade konstigt på honom eftersom han dagen innan sagt att han inte är aggressiv. Då skakade han i rösten och sa att han behöver hjälp att sluta slå på saker. Han slog på en kökslucka EN gång, resten av gångerna slog han på mig och jag är fan ingen sak! Hon frågade då vad han skulle få ut av det här med tanke på att han påstått att han inte är aggressiv, så den diskussionen kom på tal en stund.
Förhandlingarna avslutades sedan och idag föll domen. Jag var rädd för att fallet skulle avskrivas som R’s advokat föreslog och att allt varit förgäves. Att han inte skulle få ta sitt straff för vad han har gjort. För snart 5 timmar sedan ringde jag till Falu tingsrätt för att höra domen och den lydde såhär (om jag fattat rätt):
Han blev dömd för grov kvinnofridskränkning och följderna på det blev:
- Skyddstillsyn (övervakare), som upphör feb-12
- Program för hantering av ilska
- Betala ut 50 000:- i skadestånd till mig
Jag är nöjd med resultatet eftersom det här gynnar alla. Han måste få hjälp med sitt problem dels för att han ska bli en bättre människa, men också för att förhindra att han behandlar nästa som han behandlade mig.
