Denna eviga väntan
Publicerat den
Dagen efter jag skrev inlägget som heter Nu händer det grejer var jag på möte med min advokat och det gick inte som jag hade förväntat mig. Om det gick bättre eller sämre kan jag faktiskt inte svara på, men jag trodde att vi skulle gå igenom mer än vi faktiskt gjorde. Vi tog bl.a. en titt på fallet; vad mina vittnen har sagt respektive vad han och hans vittnen har sagt. Ska jag vara ärlig så är jag otroligt besviken på både honom, men också ett av hans vittnen (vill inte säga vem av säkerhetsskäl).
Efter att ha fått stå ut med den här skiten 1 år förnekar han att det har hänt och påstår att jag har hittat på alltihopa för att kränka honom. Vad är det för jävla påhitt? Han påstår att allting var bra mellan oss fram tills dagen jag valde att lämna honom (13/9-08), men om situationen nu hade varit så att allting var bra mellan oss hade jag definitivt inte gjort abort, lämnat honom och polisanmält honom. Är det ingen som har tänkt på det?
I dagsläge har jag förflyttat mig till en annan stad för att få lugn och ro samtidigt som jag kan gå vidare med mitt liv medan jag väntar på rättegången. Just nu känns det inte som att den kommer att bli av överhuvudtaget då det snart har gått 2 år sedan jag valde att anmäla. Jag förväntade mig att det skulle ta tid, men att det ska behöva ta år innan det blir av är bara löjligt. Det är klart att det finns allvarligare fall, men ska man blunda för detta pga. det? Det är otroligt jobbigt att behöva gå dag ut och dag in i väntan på att få hem en kallelse och rädslan av att behöva träffa honom får mig att vilja krypa ihop i ett hörn och ruttna samtidigt som jag vill stå upp för min sak och visa att man inte behandlar andra människor såhär!
En del av mig fruktar rättegången samtidigt som en annan del av mig längtar efter att få berätta för alla vad det är han har gjort. Det ska även bli spännande att höra hans ”version”. Jag vet redan vad han kommer att säga och det är allt annat än sanningen. Innerst inne vet han vad det är han har gjort och att det är fel, men han är för stolt för att erkänna det med tanke på att han inte vill vara en sån person. Synd för honom, för det är just det han är vare sig han vill det eller inte. Det verkar som att han tror att bara för att han VILL förändras så existerar inte det förflutna, att det är glömt vilket det definitivt inte är. Jag kommer att bära med mig det här för resten av mitt liv (även han och alla runt omkring) och jag tror inte att någon av oss tycker om den sitsen, framför allt inte jag.
Efter att ha fått stå ut med den här skiten 1 år förnekar han att det har hänt och påstår att jag har hittat på alltihopa för att kränka honom. Vad är det för jävla påhitt? Han påstår att allting var bra mellan oss fram tills dagen jag valde att lämna honom (13/9-08), men om situationen nu hade varit så att allting var bra mellan oss hade jag definitivt inte gjort abort, lämnat honom och polisanmält honom. Är det ingen som har tänkt på det?
I dagsläge har jag förflyttat mig till en annan stad för att få lugn och ro samtidigt som jag kan gå vidare med mitt liv medan jag väntar på rättegången. Just nu känns det inte som att den kommer att bli av överhuvudtaget då det snart har gått 2 år sedan jag valde att anmäla. Jag förväntade mig att det skulle ta tid, men att det ska behöva ta år innan det blir av är bara löjligt. Det är klart att det finns allvarligare fall, men ska man blunda för detta pga. det? Det är otroligt jobbigt att behöva gå dag ut och dag in i väntan på att få hem en kallelse och rädslan av att behöva träffa honom får mig att vilja krypa ihop i ett hörn och ruttna samtidigt som jag vill stå upp för min sak och visa att man inte behandlar andra människor såhär!
En del av mig fruktar rättegången samtidigt som en annan del av mig längtar efter att få berätta för alla vad det är han har gjort. Det ska även bli spännande att höra hans ”version”. Jag vet redan vad han kommer att säga och det är allt annat än sanningen. Innerst inne vet han vad det är han har gjort och att det är fel, men han är för stolt för att erkänna det med tanke på att han inte vill vara en sån person. Synd för honom, för det är just det han är vare sig han vill det eller inte. Det verkar som att han tror att bara för att han VILL förändras så existerar inte det förflutna, att det är glömt vilket det definitivt inte är. Jag kommer att bära med mig det här för resten av mitt liv (även han och alla runt omkring) och jag tror inte att någon av oss tycker om den sitsen, framför allt inte jag.
Det här inlägget är publicerat i efterhand (2012-07-09, kl.10:01)
