Domen
Publicerat den
Jag tänkte att jag skulle kommentera lite grann av det som stod i häftet jag fick tidigare idag. Jag kommer dock inte att skriva ut den tilltalades namn, utan fortsätter att använda mig av benämningen R.
Det som är markerat med fet stil är vad som står i häftet. Tunn text är mina egna kommentarer.
"Påföljd
Skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Om fängelse istället hade valts som påföljd skulle fängelse 6 månader ha dömts ut.
-Särskild föreskrift: R ska följa den av frivården upprättade behandlingsplanen.
- Särskild föreskrift: Om R allvarligt missköter sina åligganden enligt behandlingsplanen ska vårdgivarna anmäla detta till Frivården Dalarna eller Åklagarmyndigheten Falun.
- Övervakning skall pågå till 2012-05-02
Skadestånd
R ska utge skadestånd till L.H med 50 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 3 maj 2008 till dess betalningen sker."
Misshandeln började i september 2007 och sista slaget kom någon gång i juni 2008. Eftersom jag ska få skadestånd från 3 maj betyder det alltså att det avser en månad och då är summan, enligt mig, väldigt hög. 50 000:- för en månads misshandel. Varför de satte datumet 3 maj har jag ingen aning om eftersom tingsrätten ogillade den punkten eftersom jag inte mindes den eller kunde bevisa att blåmärket satt på min arm. Jag hade nämligen tagit kort på ett blåmärke, men det fanns ingen skymt av mitt ansikte och därför ogillades denna punkt.
"R har förnekat brott och hävdat att ingen av de påstådda gärningarna har inträffat".
Ska jag vara ärlig är jag inte ett dugg förvånad över att han förnekat detta. Jag tror inte att han har någon självinsikt alls, vilket menas med att han kan inte skilja på vad som är rätt och fel.
R's sida av historian:
I början av hans och L.H's förhållande var allting bra. Han var världens lyckligaste man. Han och L.H skojbråkade mycket, men det övergick aldrig i något angrepp från hans sida. När de skojbråkade hade de trevligt. De skrattade, hoppade i soffan, kittlade varandra m.m. Han vet inte om L.H fick blåmärken vid dessa tillfällen. Det hände dock aldrig att hon började gråta. Ibland blev han tillsagd av henne att sluta och då gjorde han det eftersom han inte hade en tanke på att göra henne illa.
Han har ingen minnesbild av att det förekommit någon form av våldsanvändning mellan dem åren 2007-2008. Ibland tog han tag i L.H's armar i syfte att lugna ner henne när hon var hysterisk och ibland knuffade han ner henne i soffan. Han minns särskilt ett tillfälle i Smedjebacken då detta hände och han knuffade henne i fåtöljen och lämnade sedan bostaden i några timmar. Han vet inte om L.H fick blåmärken när han höll i henne sådana gånger och det kan väl hända, men han såg aldrig någonsin några blåmärken på henne. När han blev arbetslös blev det mer slitningar och de blev irriterade på varandra. Han kände att han inte kunde göra slut eftersom hon gick i skolan i Stockholm där de då bodde."
För det första så har jag aldrig varit hysterisk eftersom jag tycker att man ska kunna ha en lugn diskussion som två vuxna. Jag har under en gång i hela mitt liv skrikit åt en människa face to face och det var mot min lillebror efter att jag lämnat R.
För det andra så lämnade han aldrig bostaden efter att han slagit mig, utan han återvände alltid till sin dator.
För det tredje så skedde det här med fåtöljen i Stockholm, inte i Smedjebacken, och då hade han inte knuffat mig i den utan han hade lyft upp mig i fötterna och kastat mig i den.
För det fjärde så blev han arbetslös när vi bodde i Smedjbacken, inte i Stockholm, och då hade jag redan hoppat av skolan.
"Deras förhållande var upp och ner hela tiden. Det fanns stunder när de "tärde" på varandra. Det var mycket tjafs mellan dem om ekonomin, om mat och om att han satt för mycket vid datorn. L.H påstod att han älskade datorn mer än henne, vilket var ett löjligt påstående enligt hans mening. När rejäla tjafs uppstod mellan dem skrek de på varandra. Vid två eller tre tillfällen slog han sönder en skåplucka i köket för att han blev arg. Han tog ut sin ilska på "döda ting". I andra fall lämnade han bostaden. Vidare fick han inte umgås med kompisar för då blev L.H svartsjuk. Detta gjorde att han kände sig nertryckt och instängd i förhållandet. Han var tvungen att umgås med henne till hundra procent annars "gick hon under" och blev deprimerad. Flera gånger sade han till henne att de skulle göra saker på varsitt håll. Han fick t.o.m tvinga iväg henne till en tjejfest vid något tillfälle. Han respekterade att hon var nykterist, men hon respekterade inte att han ibland drack alkohol".
Detta påstående tjafs kom från hans sida och inte ifrån min. Han blev ofta arg över att det inte fanns tillräckligt med pengar på kontot, vilket inte var mitt fel med tanke på att jag endast betalade räkningarna som han bett mig. Var det sen inte så mycket pengar kvar på kontot kunde han inte beskylla mig för det eftersom han var vuxen och skulle kunnat klara av att ta hand om detta själv.
Vad gäller det här med datorn så sade han vid ett tillfälle att spelet (World of warcraft) betydde mest för honom, utan att han tänkte på det. Han rättade sig själv snabbt och sade:"Nej, jag menar dig!". Jag var vid detta tillfälle gravid, så då visste jag hur högt han värderade mig och Kim.
När han ville vara med kompisar blev jag inte svartsjuk, utan jag var rädd för att han skulle komma hem full och därmed vara bakfull dagen efter och sedan slå mig precis som han gjorde i början. Jag visste sedan tidigare att han kunde bli väldigt grinig i samband med att han druckit. Han fick vara med kompisar hur mycket han ville, men då fick han fan inte komma hem och slå mig för att han har ont i huvudet sen!
Det här med skåpluckan hände vid ETT tillfälle och han blev då arg efter att ha läst min dagbok där jag skrev att jag mådde dåligt pga. att han inte såg mig. Han satt alltid vid datorn och tvingade mig att ta hand om precis allt i hemmet. Han tjänade 95% av inkomsten, men räkningarna var mitt ansvar enligt honom.
Jag ville definitivt inte ha 100% uppmärksamhet, för det är inte nyttigt i ett förhållande. Jag begärde bara att han skulle släppa datorn en stund och göra någonting med mig, vilket han inte ville göra.
Anledningen till att jag kände att jag inte kunde umgås med mina kompisar var pga. att han hade gjort mig folkskygg. Jag ville heller inte att någon skulle se på mig att jag mådde dåligt. Att någonting var fel. Jag stängde därför in mig och använde endast telefonen och datorn för att hålla kontakten med utomstående värld. '
"När de flyttade till Smedjebacken började han att må psykiskt dåligt och det fanns tillfällen då han ville göra illa sig själv. Han var då arbetslös. Han blev därför inlagd två nätter på psykiatrin i Säter. Därefter fick han utskrivet antidepressiv medicin och sömnmedel. Han blev emellertid väldigt slö av medicineringen och fick därför upphöra med den".
Han blev inte inlagd på Säter pga. att han ville skada sig själv, utan jag hade ställt ultimatumet att han var tvungen att söka hjälp. Anledningen till att jag gjorde det var för att jag hade fått nog. Han hade misshandlat mig över en pannkaka, under graviditeten dessutom.
Medicinerna slutade han med för att han glömde att ta dem emellanåt. Det hände ofta att jag fick påminna honom, men efter ett tag tröttnade jag på det och tyckte att en vuxen karl ska kunna komma ihåg och ta ansvar själv för sina mediciner.
Sen togs vittnesförhöret upp med hans kusin, som jag väljer att kalla C. Jag tar inte upp hela stycket, utan bara en punkt:
"Däremot observerade han vid ett tillfälle att L "knäade" R i svanskotan varvid denne bet ihop och gick åt sidan".
Det var inte meningen att jag skulle knäa honom på svanskotan, utan det var meningen att jag skulle knäa honom i rumpan på skoj. Nu är det så att R är väldigt spinkig (inte smal, spinkig!) och det var därför svårt att avgöra vart rumpan satt och jag träffade olyckligtvis då svanskotan.
"Han har bara sett och även deltagit i skojbråk med R och tycker inte att denne tar i för hårt".
C är en man på snart 24 år och det är klart att han inte tycker att R tar i för hårt med tanke på att de har samma kroppsbyggnad och så gott som är lika starka. Bara för att C inte tycker att det togs i för hårt behöver det inte betyda att inte jag tyckte det. Jag var 17 år och dessutom tjej. Jag har inte samma förutsättningar i en sån här situation. Jag tyckte att R tog i för hårt, men det verkar inte varit någon som tänkt på det.
Sedan kommer vi till R's systers vittnesmål. Jag komme heller inte att ta upp allt där, utan bara saker jag vill kommentera:
"I juni berättade L för henne att R hade tagit tag i henne och rusat ut och att hon skulle göra abort. L var orolig för var R tagit vägen. Hon blev själv förbannad på R, men när de fick tag i honom tog L tillbaka det hon sagt och sa att hon hittat på de. L sa att hon brukade överdriva och att hennes släktingar visste att hon var så."
Jag sa aldrig att jag överdrivit, utan jag sa att det inte var så illa som det lät. Det behöver inte betyda att det var bättre och detta sade jag även under rättegången. Att jag sagt någonting som att jag brukar överdriva är bara löjligt, för de som känner mig vet att jag oftast inte vill dela med mig av saker när jag mått dåligt utan de har istället fått dra ur mig information.
"Vidare hade hon läst på L's blogg om en händelse mellan paret som rörde pannkakor. Hon tror att L berättar som hon gör för att hon är i behov av uppmärksamhet".
Även R och C har sagt såhär. Jag tycker att den motiveringen är skrattretande. Om jag kände att jag var i behov av uppmärksamhet hade jag bara gått till Dennis. Varför skulle jag vilja ha uppmärksamhet av någon som behandlat mig så illa? Varför skulle jag utsätta oss för någonting sånt här om jag inte var allvarlig med det?
Vi går nu vidare till vad tingsrätten har sagt (även där inte allt):
"I detta mål har L.H's berättelse lämnats under ett långt förhör vid huvudförhandlingarna, med R närvarande i rättssalen. Det har i hög grad framstått som att L.H berättat om något hon själv varit med om, då hon berättat sammanhängande och detaljerat med väldigt specifika detaljer rörande olika händelseförlopp. Tingsrätten finner det mycket svårt att tro att L.H skulle ha förmått att berätta på det sätt hon gjort vid huvudförhandlingen om det hon berättat inte varit självupplevt utan istället påhittat. Det har heller inte framkommit något som talar för att L.H i någon väsentlig del lämnat andra uppgifter i de förhör som hållits med polisen, jämfört med det hon sedan berättat vid huvudförhandlingarna. I vart fall har inte större skillnader funnits än vad som kan förklaras med att tid passerat samt att upprepade fall av misshandel kan ha förekommit, vilket erfarenhetsmässigt gör det svårt att skilja olika händerlser åt."
Tingsrätten har alltså sett att jag minns någorlunda vad jag sade i förhöret med polisen och att jag inte ändrat någonting trots att det tog så pass lång tid.
"Tingsrätten kan också konstatera att L.H framstått som återhållsam i sina beskrivningar, bland annat då hon uttryckt att den gången hon fick näsblod kunde ha berott på en olyckshändelse. Hon har också sagt ifrån när hon inte kunnat minnas saker, även om hon fått uppgifter ur polisförhören upplästa för sig. Detta hör sammantaget att L.H's utsaga i sig framstått som mycket trovärdig. De våldssituationer som L.H beskrivit har också varit sådana att hon inte rimligen kan ha misstagit sig på det som hänt, samt att det framkommit att hon varit nykter vid samtliga tillfällen. L.H har också fört dagboksanteckningar vilket kan ha gjort det möjligt för henne att bättre komma ihåg saker även om lång tid passerat.
L.H's version om att hon blivit misshandlad stöds till viss del också av den åberopade fotodokumentationen. Särskilt på ett fotografi framträder ett stort och mycket distinkt blåmärke på L.H's överarm som knappast kan ha uppkommit bara genom att R hållit fast henne utan uppsåt att skada henne. Av det journalutdrag från den 30 november 2007 som nämnts i målet, framgår också att hon sökt läkare eftersom hon ramlat och tagit emot sig med handen och fått ont i fingerleden. Detta stödjer i viss mån L.H's berättelse om den händelse där R släppte henne ner i en fåtölj och hennes finger vek sig. Det har vidare inte framkommit några omständigheter som talar för att dessa skador skulle ha kunnat uppkomma på annat sätt, bland annat då L.H inte ska ha spelat innebandy i tiden för gärningarna.
L.H's berättelse får därutöver också stöd av S.H-J och A.H's utsagor. Dessa vittnen, som lämnat sina uppgifter under ed, har framstått som trovärdiga och det har inte framkommit något som talar för att de skulle ha anledning att lämna oriktiga uppgifter. L.H har anförtrott sig till dessa vittnen när förhållandet mellan henne och R fortfarande pågick och lång tid innan polisanmälan gjordes. S.H-J har sett blåmärken på L.H's ben och armar. A.H har också sett detta samt rivsår och en blånad i ansiktet på L.H. L.H har berättat att R gjort detta på henne samt har i några fall berättat för A-H hur det uppkommit. Vid händelsen den 14 juni 2008 har L.H också berättat för sin mor att R tagit strupgrepp på henne.
Det har inte framkommit någon rimlig förklaring till varför L.H avsiktligen skulle vilja ljuga och lämna påhittade berättelser för personer som står henne mycket nära. Att uppgifterna lämnats till L.H's mamma när förhållandet mellan L.H och R pågick talar också starkt för att uppgifterna är riktiga, eftersom L.H vid denna tid fortfarande ville fortsätta relationen med R och då knappast skulle hitta på saker om denne. Att A.H själv också bevittnat de "skojbråk" som alltid resulterade i att L.H och hennes lillebror grät och där R inte slutade fast man sa tll honom, talar med styrka för att det L.H berättat är sant.
R har hävdat att L.H har berättat som hon gjort för att få uppmärksamhet och omgivningens sympatier. Detta påstående överensstämmer dock inte alls med den bild som S.H-J och A.H lämnat om L.H, där L.H snarast framstått som en person som hållit igen och som de fått dra ur uppgifterna ifrån. I målet har det heller inte framkommit någon annan uppgift som talar för att L.H skulle ha anledning att felaktigt beskylla R för denna allvarliga brottslighet, bland annat då parterna tidigare varit överens om att gå skulda vägar och L.H nu synes ha gått vidare i sitt liv.
Att S.N och C.K inte sett R misshandla L.H är inte särskilt märkligt och motsäger inte att så faktiskt har hänt. Detta med hänsyn till att våld i nära relationer erfarenhetsmässigt sett ofta sker i hemmet, avskilt från omgivningen. S.N's beskrivning av hur L.H's och R's relation framstått som så bra när hon träffade dem, står också kontrast till R's beskrivning av hur det verkligen hade det i förhållandet, vilket visar att de inför S.N visat upp en bild som inte överensstämde med verkligheten. C.K har dock bevittnat konflikter, och har även varit med vid det tillfälle där misshandel skulle ha skett i badrummet och där det i vart fall gått så långt att denne upplevt sig vara tvungen att säga ifrån. Det är då inte svårt att tänka sig att betydligt allvarligare situationer kunnat uppkomma när ingen alls varit närvarande.
Sammantaget finner tingsrätten att L.H's i sig trovärdiga berättelse vunnit sådant stöd av utredningen i målet att R's version är motbevisad. Tingsrätten lägger istället L.H's berättelse till grund för sin bedömning.
Tingsrätten finner utifrån detta först och främst utrett att R haft uppsåt att misshandla L.H i samtliga fall som hon berättat om. Även i de fall där misshandeln inletts med skojbråk har det varit fråga om uppsåtlig misshandel, eftersom L.H tydligt sagt ifrån och R trots detta fortsatt och inte slutat förrän hon börjat gråta. Att detta upprepats om och om igen visar också att R i vart fall efter första tillfället måste ha förstått att han gjorde illa L.H när han agerade som han gjorde, och att hon inte uppskattade eller var med på det när han fortsatte att nypa eller dra henne i håret.
Tingsrätten bedömer också att det inte i något fall varit fråga om ringa misshandel. Detta då R's sätt att klämma till om L.H's käke under åtalspunkten 1 inneburit ett förhållandevis kraftigt våld som resulterat i mer än helt övergående smärta. Det våld som kommit i tiden därefter har visserligen bland annat bestått av örfilar som normalt sett bedöms som ringa misshandel. Dessa har dock kommit som ett led i en upprepad misshandel av L.H, där hon för varje gång kommit att befinna sig i en alltmer utsatt situation. Detta gör enligt tingsrättens bedömning att varje händelse ska bedömas i sig mer allvarlig än om det rört sig om exemplvis en enda örfil vid ett tillfälle. I tingsrättens bedömning vägs också in att våldet riktat sig mot en blott 17-årig fysiskt svagare kvinna i det gemensamma hemmet, där hon även befunnit sig i en beroendesituation eftersom hon inte hade möjlighet att själv försörja sig och riskerade att inte kunna fullfölja sina studier.
Enligt tingsrättens mening är det också tydligt att var och en av gärningarna som L.H berättat om utgjort ett led i en upprepad kränkning av L.H integritet och att det varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla under en tid då hon och R sammanlevde under äktenskapsliknande former. R ska därför dömas för grov kvinnofridskränkning infattande åtalspunkterna 1-5.
Vad gäller punkten 6 kan tingsrätten dock konstatera att L.H sagt sig inte ha några minnesbilder av hur hon fått det blåmärke som funnits på det fotografi som åklagaren åberopat. Det har också framgått att hon även vid polisförhöret varit osäker på hur detta gått till, men antagit att R nypt henne i armen eftersom det alltid var så det varit. Det är dock inte tillräckligt för att tingsrätten ska kunna döma R för misshandel varför åtalet ogillas i denna del. Dock vill tingsrätten särskilt poängtera att detta ändå styrker L.H's berättelse i övrigt, eftersom det hade varit enkelt för henne att fabricera en historia om detta stora blåmärke om det varit så att hon valt att hitta på det övriga som hon berättat om R. L.H har dock istället varit tydlig med att hon är osäker över detta."
Påföljd
R är tidigare ostraffad. Av inhämtat yttrande från frivården framgår att R lever ett ordnat liv och att några tecken på pågående missbruk inte framkommit. Det har däremot framkommit att det finns en historik av psykisk ohälsa och att R vill arbeta med att få en bättre ilskekontroll. Frivården bedömer att det föreligger ett övervakningsbehov utifrån risken för återfall i brott samt har föreslagit en särskild behandlingsplan. R har samtyckt till behandlingsplanen vid huvudförhandlingen och uppgivit att den föreslagna behandlingen skulle vara bra för honom.
Den brottslighet som R nu döms för är brott av sådan art att fängelse normalt ska väljas som påföljd. För brottet grov kvinnofridskränkning är inte föreskrivet lindrigare straff än sex månaders fängelse. Den misshandel som L.H utsatts för har också varit av allvarligare slag, då det förekommit våld mot huvudet samt då hon blivit sparkad i ryggen bland annat vid tillfällen då hon varit gravid. Straffvärdet uppgår därför till i vart fall tio månaders fängelse. I mildrande riktning beaktar emellertid tingsrätten att det har förflutit ovanligt lång tid sedan brottet begicks och att R vid gärningstillfällena under 2007 endast var 20 år gammal. Detta gör att straffvärdet efter straffmätningen uppgår till sex månaders fängelse.
Visserligen finns anledning att anta att en skyddstillsyn med särskilt behandlingsplan är den påföljd som bäst kan antas bidra till att R avhåller sig från fortsatt brottslighet. Med hänsyn till R's inställning i ansvarsfrågan i målet befarar emellertid tingsrätten att behandlingsplanen, som innehåller en omfattande samtalserie avseende våld i nära relationer, kan komma att bli verkningslös. R har dock medgivit att han har problem med att kontrollera sin ilska och att han har behov av hjälp med det behandlingsinnehåll som föreslagits.
Tingsrätten bedömer därför, om än med viss tvekan, att den föreslagna behandlingsplanen får anses tillräckligt ingripande dels i relation till straffvärdet, dels för att få R att inte återfalla i brott. Påföljden bestäms därför till skyddstillsyn med den föreslagna behandlingsplanen. Det alternativa fängelsestraff som blir följden om R missköter behandlingsplanen bestäms till sex månaders fängelse."
SKILJAKTIV MENING
Nämndemannen Lars Apelqvist var skiljaktig och anförde följande. De omständigheter som framkommit i målet gör att det inte kan uteslutas att L.H något överdrivit det hon kan ha utsatts för. Den stödbevisning som funnits i målet har då inte varit tillräcklig för att bevisa mer än att L.H utsatts för ringa misshandel, som blivit preskriberad. Min bedömning är därför att åtalet skulle ha ogillats".
Det fanns fem stycken domare, varav Lars var den enda manliga. Hur kommer det sig att han var den enda som inte höll med om att denna dom skulle falla?
R's behandlingsplan kommer iaf att pågå i 12 månaders tid. Jag hoppas att han inte överklagar domen. Egentligen finns det ingenting att överklaga på eftersom han egentligen ska ha fängelse, men fick vård då det anses vara det bästa för att hålla honom borta från brottslighet. Skadeståndet blev även sänkt med 15 000:-. Jag tror inte att det kan göras så mycket mer.
Det som är markerat med fet stil är vad som står i häftet. Tunn text är mina egna kommentarer.
"Påföljd
Skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Om fängelse istället hade valts som påföljd skulle fängelse 6 månader ha dömts ut.
-Särskild föreskrift: R ska följa den av frivården upprättade behandlingsplanen.
- Särskild föreskrift: Om R allvarligt missköter sina åligganden enligt behandlingsplanen ska vårdgivarna anmäla detta till Frivården Dalarna eller Åklagarmyndigheten Falun.
- Övervakning skall pågå till 2012-05-02
Skadestånd
R ska utge skadestånd till L.H med 50 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 3 maj 2008 till dess betalningen sker."
Misshandeln började i september 2007 och sista slaget kom någon gång i juni 2008. Eftersom jag ska få skadestånd från 3 maj betyder det alltså att det avser en månad och då är summan, enligt mig, väldigt hög. 50 000:- för en månads misshandel. Varför de satte datumet 3 maj har jag ingen aning om eftersom tingsrätten ogillade den punkten eftersom jag inte mindes den eller kunde bevisa att blåmärket satt på min arm. Jag hade nämligen tagit kort på ett blåmärke, men det fanns ingen skymt av mitt ansikte och därför ogillades denna punkt.
"R har förnekat brott och hävdat att ingen av de påstådda gärningarna har inträffat".
Ska jag vara ärlig är jag inte ett dugg förvånad över att han förnekat detta. Jag tror inte att han har någon självinsikt alls, vilket menas med att han kan inte skilja på vad som är rätt och fel.
R's sida av historian:
I början av hans och L.H's förhållande var allting bra. Han var världens lyckligaste man. Han och L.H skojbråkade mycket, men det övergick aldrig i något angrepp från hans sida. När de skojbråkade hade de trevligt. De skrattade, hoppade i soffan, kittlade varandra m.m. Han vet inte om L.H fick blåmärken vid dessa tillfällen. Det hände dock aldrig att hon började gråta. Ibland blev han tillsagd av henne att sluta och då gjorde han det eftersom han inte hade en tanke på att göra henne illa.
Han har ingen minnesbild av att det förekommit någon form av våldsanvändning mellan dem åren 2007-2008. Ibland tog han tag i L.H's armar i syfte att lugna ner henne när hon var hysterisk och ibland knuffade han ner henne i soffan. Han minns särskilt ett tillfälle i Smedjebacken då detta hände och han knuffade henne i fåtöljen och lämnade sedan bostaden i några timmar. Han vet inte om L.H fick blåmärken när han höll i henne sådana gånger och det kan väl hända, men han såg aldrig någonsin några blåmärken på henne. När han blev arbetslös blev det mer slitningar och de blev irriterade på varandra. Han kände att han inte kunde göra slut eftersom hon gick i skolan i Stockholm där de då bodde."
För det första så har jag aldrig varit hysterisk eftersom jag tycker att man ska kunna ha en lugn diskussion som två vuxna. Jag har under en gång i hela mitt liv skrikit åt en människa face to face och det var mot min lillebror efter att jag lämnat R.
För det andra så lämnade han aldrig bostaden efter att han slagit mig, utan han återvände alltid till sin dator.
För det tredje så skedde det här med fåtöljen i Stockholm, inte i Smedjebacken, och då hade han inte knuffat mig i den utan han hade lyft upp mig i fötterna och kastat mig i den.
För det fjärde så blev han arbetslös när vi bodde i Smedjbacken, inte i Stockholm, och då hade jag redan hoppat av skolan.
"Deras förhållande var upp och ner hela tiden. Det fanns stunder när de "tärde" på varandra. Det var mycket tjafs mellan dem om ekonomin, om mat och om att han satt för mycket vid datorn. L.H påstod att han älskade datorn mer än henne, vilket var ett löjligt påstående enligt hans mening. När rejäla tjafs uppstod mellan dem skrek de på varandra. Vid två eller tre tillfällen slog han sönder en skåplucka i köket för att han blev arg. Han tog ut sin ilska på "döda ting". I andra fall lämnade han bostaden. Vidare fick han inte umgås med kompisar för då blev L.H svartsjuk. Detta gjorde att han kände sig nertryckt och instängd i förhållandet. Han var tvungen att umgås med henne till hundra procent annars "gick hon under" och blev deprimerad. Flera gånger sade han till henne att de skulle göra saker på varsitt håll. Han fick t.o.m tvinga iväg henne till en tjejfest vid något tillfälle. Han respekterade att hon var nykterist, men hon respekterade inte att han ibland drack alkohol".
Detta påstående tjafs kom från hans sida och inte ifrån min. Han blev ofta arg över att det inte fanns tillräckligt med pengar på kontot, vilket inte var mitt fel med tanke på att jag endast betalade räkningarna som han bett mig. Var det sen inte så mycket pengar kvar på kontot kunde han inte beskylla mig för det eftersom han var vuxen och skulle kunnat klara av att ta hand om detta själv.
Vad gäller det här med datorn så sade han vid ett tillfälle att spelet (World of warcraft) betydde mest för honom, utan att han tänkte på det. Han rättade sig själv snabbt och sade:"Nej, jag menar dig!". Jag var vid detta tillfälle gravid, så då visste jag hur högt han värderade mig och Kim.
När han ville vara med kompisar blev jag inte svartsjuk, utan jag var rädd för att han skulle komma hem full och därmed vara bakfull dagen efter och sedan slå mig precis som han gjorde i början. Jag visste sedan tidigare att han kunde bli väldigt grinig i samband med att han druckit. Han fick vara med kompisar hur mycket han ville, men då fick han fan inte komma hem och slå mig för att han har ont i huvudet sen!
Det här med skåpluckan hände vid ETT tillfälle och han blev då arg efter att ha läst min dagbok där jag skrev att jag mådde dåligt pga. att han inte såg mig. Han satt alltid vid datorn och tvingade mig att ta hand om precis allt i hemmet. Han tjänade 95% av inkomsten, men räkningarna var mitt ansvar enligt honom.
Jag ville definitivt inte ha 100% uppmärksamhet, för det är inte nyttigt i ett förhållande. Jag begärde bara att han skulle släppa datorn en stund och göra någonting med mig, vilket han inte ville göra.
Anledningen till att jag kände att jag inte kunde umgås med mina kompisar var pga. att han hade gjort mig folkskygg. Jag ville heller inte att någon skulle se på mig att jag mådde dåligt. Att någonting var fel. Jag stängde därför in mig och använde endast telefonen och datorn för att hålla kontakten med utomstående värld. '
"När de flyttade till Smedjebacken började han att må psykiskt dåligt och det fanns tillfällen då han ville göra illa sig själv. Han var då arbetslös. Han blev därför inlagd två nätter på psykiatrin i Säter. Därefter fick han utskrivet antidepressiv medicin och sömnmedel. Han blev emellertid väldigt slö av medicineringen och fick därför upphöra med den".
Han blev inte inlagd på Säter pga. att han ville skada sig själv, utan jag hade ställt ultimatumet att han var tvungen att söka hjälp. Anledningen till att jag gjorde det var för att jag hade fått nog. Han hade misshandlat mig över en pannkaka, under graviditeten dessutom.
Medicinerna slutade han med för att han glömde att ta dem emellanåt. Det hände ofta att jag fick påminna honom, men efter ett tag tröttnade jag på det och tyckte att en vuxen karl ska kunna komma ihåg och ta ansvar själv för sina mediciner.
Sen togs vittnesförhöret upp med hans kusin, som jag väljer att kalla C. Jag tar inte upp hela stycket, utan bara en punkt:
"Däremot observerade han vid ett tillfälle att L "knäade" R i svanskotan varvid denne bet ihop och gick åt sidan".
Det var inte meningen att jag skulle knäa honom på svanskotan, utan det var meningen att jag skulle knäa honom i rumpan på skoj. Nu är det så att R är väldigt spinkig (inte smal, spinkig!) och det var därför svårt att avgöra vart rumpan satt och jag träffade olyckligtvis då svanskotan.
"Han har bara sett och även deltagit i skojbråk med R och tycker inte att denne tar i för hårt".
C är en man på snart 24 år och det är klart att han inte tycker att R tar i för hårt med tanke på att de har samma kroppsbyggnad och så gott som är lika starka. Bara för att C inte tycker att det togs i för hårt behöver det inte betyda att inte jag tyckte det. Jag var 17 år och dessutom tjej. Jag har inte samma förutsättningar i en sån här situation. Jag tyckte att R tog i för hårt, men det verkar inte varit någon som tänkt på det.
Sedan kommer vi till R's systers vittnesmål. Jag komme heller inte att ta upp allt där, utan bara saker jag vill kommentera:
"I juni berättade L för henne att R hade tagit tag i henne och rusat ut och att hon skulle göra abort. L var orolig för var R tagit vägen. Hon blev själv förbannad på R, men när de fick tag i honom tog L tillbaka det hon sagt och sa att hon hittat på de. L sa att hon brukade överdriva och att hennes släktingar visste att hon var så."
Jag sa aldrig att jag överdrivit, utan jag sa att det inte var så illa som det lät. Det behöver inte betyda att det var bättre och detta sade jag även under rättegången. Att jag sagt någonting som att jag brukar överdriva är bara löjligt, för de som känner mig vet att jag oftast inte vill dela med mig av saker när jag mått dåligt utan de har istället fått dra ur mig information.
"Vidare hade hon läst på L's blogg om en händelse mellan paret som rörde pannkakor. Hon tror att L berättar som hon gör för att hon är i behov av uppmärksamhet".
Även R och C har sagt såhär. Jag tycker att den motiveringen är skrattretande. Om jag kände att jag var i behov av uppmärksamhet hade jag bara gått till Dennis. Varför skulle jag vilja ha uppmärksamhet av någon som behandlat mig så illa? Varför skulle jag utsätta oss för någonting sånt här om jag inte var allvarlig med det?
Vi går nu vidare till vad tingsrätten har sagt (även där inte allt):
"I detta mål har L.H's berättelse lämnats under ett långt förhör vid huvudförhandlingarna, med R närvarande i rättssalen. Det har i hög grad framstått som att L.H berättat om något hon själv varit med om, då hon berättat sammanhängande och detaljerat med väldigt specifika detaljer rörande olika händelseförlopp. Tingsrätten finner det mycket svårt att tro att L.H skulle ha förmått att berätta på det sätt hon gjort vid huvudförhandlingen om det hon berättat inte varit självupplevt utan istället påhittat. Det har heller inte framkommit något som talar för att L.H i någon väsentlig del lämnat andra uppgifter i de förhör som hållits med polisen, jämfört med det hon sedan berättat vid huvudförhandlingarna. I vart fall har inte större skillnader funnits än vad som kan förklaras med att tid passerat samt att upprepade fall av misshandel kan ha förekommit, vilket erfarenhetsmässigt gör det svårt att skilja olika händerlser åt."
Tingsrätten har alltså sett att jag minns någorlunda vad jag sade i förhöret med polisen och att jag inte ändrat någonting trots att det tog så pass lång tid.
"Tingsrätten kan också konstatera att L.H framstått som återhållsam i sina beskrivningar, bland annat då hon uttryckt att den gången hon fick näsblod kunde ha berott på en olyckshändelse. Hon har också sagt ifrån när hon inte kunnat minnas saker, även om hon fått uppgifter ur polisförhören upplästa för sig. Detta hör sammantaget att L.H's utsaga i sig framstått som mycket trovärdig. De våldssituationer som L.H beskrivit har också varit sådana att hon inte rimligen kan ha misstagit sig på det som hänt, samt att det framkommit att hon varit nykter vid samtliga tillfällen. L.H har också fört dagboksanteckningar vilket kan ha gjort det möjligt för henne att bättre komma ihåg saker även om lång tid passerat.
L.H's version om att hon blivit misshandlad stöds till viss del också av den åberopade fotodokumentationen. Särskilt på ett fotografi framträder ett stort och mycket distinkt blåmärke på L.H's överarm som knappast kan ha uppkommit bara genom att R hållit fast henne utan uppsåt att skada henne. Av det journalutdrag från den 30 november 2007 som nämnts i målet, framgår också att hon sökt läkare eftersom hon ramlat och tagit emot sig med handen och fått ont i fingerleden. Detta stödjer i viss mån L.H's berättelse om den händelse där R släppte henne ner i en fåtölj och hennes finger vek sig. Det har vidare inte framkommit några omständigheter som talar för att dessa skador skulle ha kunnat uppkomma på annat sätt, bland annat då L.H inte ska ha spelat innebandy i tiden för gärningarna.
L.H's berättelse får därutöver också stöd av S.H-J och A.H's utsagor. Dessa vittnen, som lämnat sina uppgifter under ed, har framstått som trovärdiga och det har inte framkommit något som talar för att de skulle ha anledning att lämna oriktiga uppgifter. L.H har anförtrott sig till dessa vittnen när förhållandet mellan henne och R fortfarande pågick och lång tid innan polisanmälan gjordes. S.H-J har sett blåmärken på L.H's ben och armar. A.H har också sett detta samt rivsår och en blånad i ansiktet på L.H. L.H har berättat att R gjort detta på henne samt har i några fall berättat för A-H hur det uppkommit. Vid händelsen den 14 juni 2008 har L.H också berättat för sin mor att R tagit strupgrepp på henne.
Det har inte framkommit någon rimlig förklaring till varför L.H avsiktligen skulle vilja ljuga och lämna påhittade berättelser för personer som står henne mycket nära. Att uppgifterna lämnats till L.H's mamma när förhållandet mellan L.H och R pågick talar också starkt för att uppgifterna är riktiga, eftersom L.H vid denna tid fortfarande ville fortsätta relationen med R och då knappast skulle hitta på saker om denne. Att A.H själv också bevittnat de "skojbråk" som alltid resulterade i att L.H och hennes lillebror grät och där R inte slutade fast man sa tll honom, talar med styrka för att det L.H berättat är sant.
R har hävdat att L.H har berättat som hon gjort för att få uppmärksamhet och omgivningens sympatier. Detta påstående överensstämmer dock inte alls med den bild som S.H-J och A.H lämnat om L.H, där L.H snarast framstått som en person som hållit igen och som de fått dra ur uppgifterna ifrån. I målet har det heller inte framkommit någon annan uppgift som talar för att L.H skulle ha anledning att felaktigt beskylla R för denna allvarliga brottslighet, bland annat då parterna tidigare varit överens om att gå skulda vägar och L.H nu synes ha gått vidare i sitt liv.
Att S.N och C.K inte sett R misshandla L.H är inte särskilt märkligt och motsäger inte att så faktiskt har hänt. Detta med hänsyn till att våld i nära relationer erfarenhetsmässigt sett ofta sker i hemmet, avskilt från omgivningen. S.N's beskrivning av hur L.H's och R's relation framstått som så bra när hon träffade dem, står också kontrast till R's beskrivning av hur det verkligen hade det i förhållandet, vilket visar att de inför S.N visat upp en bild som inte överensstämde med verkligheten. C.K har dock bevittnat konflikter, och har även varit med vid det tillfälle där misshandel skulle ha skett i badrummet och där det i vart fall gått så långt att denne upplevt sig vara tvungen att säga ifrån. Det är då inte svårt att tänka sig att betydligt allvarligare situationer kunnat uppkomma när ingen alls varit närvarande.
Sammantaget finner tingsrätten att L.H's i sig trovärdiga berättelse vunnit sådant stöd av utredningen i målet att R's version är motbevisad. Tingsrätten lägger istället L.H's berättelse till grund för sin bedömning.
Tingsrätten finner utifrån detta först och främst utrett att R haft uppsåt att misshandla L.H i samtliga fall som hon berättat om. Även i de fall där misshandeln inletts med skojbråk har det varit fråga om uppsåtlig misshandel, eftersom L.H tydligt sagt ifrån och R trots detta fortsatt och inte slutat förrän hon börjat gråta. Att detta upprepats om och om igen visar också att R i vart fall efter första tillfället måste ha förstått att han gjorde illa L.H när han agerade som han gjorde, och att hon inte uppskattade eller var med på det när han fortsatte att nypa eller dra henne i håret.
Tingsrätten bedömer också att det inte i något fall varit fråga om ringa misshandel. Detta då R's sätt att klämma till om L.H's käke under åtalspunkten 1 inneburit ett förhållandevis kraftigt våld som resulterat i mer än helt övergående smärta. Det våld som kommit i tiden därefter har visserligen bland annat bestått av örfilar som normalt sett bedöms som ringa misshandel. Dessa har dock kommit som ett led i en upprepad misshandel av L.H, där hon för varje gång kommit att befinna sig i en alltmer utsatt situation. Detta gör enligt tingsrättens bedömning att varje händelse ska bedömas i sig mer allvarlig än om det rört sig om exemplvis en enda örfil vid ett tillfälle. I tingsrättens bedömning vägs också in att våldet riktat sig mot en blott 17-årig fysiskt svagare kvinna i det gemensamma hemmet, där hon även befunnit sig i en beroendesituation eftersom hon inte hade möjlighet att själv försörja sig och riskerade att inte kunna fullfölja sina studier.
Enligt tingsrättens mening är det också tydligt att var och en av gärningarna som L.H berättat om utgjort ett led i en upprepad kränkning av L.H integritet och att det varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla under en tid då hon och R sammanlevde under äktenskapsliknande former. R ska därför dömas för grov kvinnofridskränkning infattande åtalspunkterna 1-5.
Vad gäller punkten 6 kan tingsrätten dock konstatera att L.H sagt sig inte ha några minnesbilder av hur hon fått det blåmärke som funnits på det fotografi som åklagaren åberopat. Det har också framgått att hon även vid polisförhöret varit osäker på hur detta gått till, men antagit att R nypt henne i armen eftersom det alltid var så det varit. Det är dock inte tillräckligt för att tingsrätten ska kunna döma R för misshandel varför åtalet ogillas i denna del. Dock vill tingsrätten särskilt poängtera att detta ändå styrker L.H's berättelse i övrigt, eftersom det hade varit enkelt för henne att fabricera en historia om detta stora blåmärke om det varit så att hon valt att hitta på det övriga som hon berättat om R. L.H har dock istället varit tydlig med att hon är osäker över detta."
Påföljd
R är tidigare ostraffad. Av inhämtat yttrande från frivården framgår att R lever ett ordnat liv och att några tecken på pågående missbruk inte framkommit. Det har däremot framkommit att det finns en historik av psykisk ohälsa och att R vill arbeta med att få en bättre ilskekontroll. Frivården bedömer att det föreligger ett övervakningsbehov utifrån risken för återfall i brott samt har föreslagit en särskild behandlingsplan. R har samtyckt till behandlingsplanen vid huvudförhandlingen och uppgivit att den föreslagna behandlingen skulle vara bra för honom.
Den brottslighet som R nu döms för är brott av sådan art att fängelse normalt ska väljas som påföljd. För brottet grov kvinnofridskränkning är inte föreskrivet lindrigare straff än sex månaders fängelse. Den misshandel som L.H utsatts för har också varit av allvarligare slag, då det förekommit våld mot huvudet samt då hon blivit sparkad i ryggen bland annat vid tillfällen då hon varit gravid. Straffvärdet uppgår därför till i vart fall tio månaders fängelse. I mildrande riktning beaktar emellertid tingsrätten att det har förflutit ovanligt lång tid sedan brottet begicks och att R vid gärningstillfällena under 2007 endast var 20 år gammal. Detta gör att straffvärdet efter straffmätningen uppgår till sex månaders fängelse.
Visserligen finns anledning att anta att en skyddstillsyn med särskilt behandlingsplan är den påföljd som bäst kan antas bidra till att R avhåller sig från fortsatt brottslighet. Med hänsyn till R's inställning i ansvarsfrågan i målet befarar emellertid tingsrätten att behandlingsplanen, som innehåller en omfattande samtalserie avseende våld i nära relationer, kan komma att bli verkningslös. R har dock medgivit att han har problem med att kontrollera sin ilska och att han har behov av hjälp med det behandlingsinnehåll som föreslagits.
Tingsrätten bedömer därför, om än med viss tvekan, att den föreslagna behandlingsplanen får anses tillräckligt ingripande dels i relation till straffvärdet, dels för att få R att inte återfalla i brott. Påföljden bestäms därför till skyddstillsyn med den föreslagna behandlingsplanen. Det alternativa fängelsestraff som blir följden om R missköter behandlingsplanen bestäms till sex månaders fängelse."
SKILJAKTIV MENING
Nämndemannen Lars Apelqvist var skiljaktig och anförde följande. De omständigheter som framkommit i målet gör att det inte kan uteslutas att L.H något överdrivit det hon kan ha utsatts för. Den stödbevisning som funnits i målet har då inte varit tillräcklig för att bevisa mer än att L.H utsatts för ringa misshandel, som blivit preskriberad. Min bedömning är därför att åtalet skulle ha ogillats".
Det fanns fem stycken domare, varav Lars var den enda manliga. Hur kommer det sig att han var den enda som inte höll med om att denna dom skulle falla?
R's behandlingsplan kommer iaf att pågå i 12 månaders tid. Jag hoppas att han inte överklagar domen. Egentligen finns det ingenting att överklaga på eftersom han egentligen ska ha fängelse, men fick vård då det anses vara det bästa för att hålla honom borta från brottslighet. Skadeståndet blev även sänkt med 15 000:-. Jag tror inte att det kan göras så mycket mer.
