Glädjande samtal
Publicerat den
Som jag tidigare har nämnt valde jag att polisanmälde R i december -08. När jag satt på stationen trodde jag att det skulle gå ganska segt, men inte att det skulle ta över 1 år innan det började hända grejer. Det har gått väldigt segt fram med utredningen vilket har varit jobbigt eftersom jag vill gå vidare med livet. Det tär mycket på psyket att gå ovetandes om vad som händer eftersom man bara vill glömma allting. Försöka återgå till livet som var innan alla hemskheter kom in i ens liv.
I mars -09 (tre månader efter anmälan) blev jag äntligen kallad till förhör. Under 2 timmar satt jag med hög feber och försökte att komma ihåg så mycket som möjligt av vad jag varit med om det senaste året. Det var inte det lättaste, men jag gjorde så gott jag kunde. Det var dock såklart väldigt svårt med tanke på att jag faktiskt blev utsatt för misshandel under så lång tid. Jag försökte därför att ta upp de allra allvarligaste händelserna istället för att bara mala på med allt som hänt.
Efter förhöret hörde jag knappt någonting från polisen och när det gått sex månader valde jag att ringa och checka läget. Jag fick då veta att det var dags för R att komma in på förhör, vilket kändes blandat från min sida. Jag var ganska övertygad om att han skulle neka till precis allt eftersom han hade gjort det tidigare inför både mig och våra gemensamma kompisar.
I tisdags när jag och pojkvännen skulle gå till affären ringde min telefon. Jag tog upp den för att se vem det var och fick då se att det var ett dolt nummer. För en sekund försökte jag gissa vem det kunde vara och trodde då att det var mamma som ringde från jobbet eller en av min kompisar som har dolt hemifrån. När jag lyfte på luren för att svara fick jag då höra till min förvåning att det var polisen!
När jag var på förhör lämnade jag in flera olika sorters bevis (bla. bilder på blåmärken) och åklagaren ville ha uppgifter om hur jag fått ett blåmärke på min vänstra arm. Jag gav en förklaring till hur det uppstått och fick då höra att rättegången är på väg bara att det var denna detalj som saknades.
Att det ska behöva ta nästan 1 ½ år tycker jag är bedrövligt, men det känns tryggt att veta att det är på gång iaf. Det är klart att det kommer att bli jobbigt att behöva se honom igen, men jag längtar faktiskt efter det då jag på något sätt vill hämnas. Bara berätta för alla vad som hänt. Han har nämligen (som jag trodde) nekat till precis allt och jag hoppas att det kommer att svida för honom att behöva sitta där och få höra allting. Det skadar inte om han blir förbannad heller. Jag kommer att hålla mitt humör på en jämn nivå. Ungefär som när jag pratar med mina kompisar om vad som helst. För mig är det inte längre jobbigt att prata om misshandeln, så jag tror att det kommer att gå bra på rättegången. Det enda som jag oroar mig för är att hans advokat ska vara på mig mycket, men jag ska försöka att vara som jag brukar. Bara ta det lugnt, ha ögonkontakt med den man pratar med osv.
Jag vill att rättegången ska bli av så snart som möjligt, men det får gärna dröja lite till eftersom jag har fler bevis på gång. Vad det är tänker jag inte yttra mig om just nu, men det kan vara väldigt användbart.
I mars -09 (tre månader efter anmälan) blev jag äntligen kallad till förhör. Under 2 timmar satt jag med hög feber och försökte att komma ihåg så mycket som möjligt av vad jag varit med om det senaste året. Det var inte det lättaste, men jag gjorde så gott jag kunde. Det var dock såklart väldigt svårt med tanke på att jag faktiskt blev utsatt för misshandel under så lång tid. Jag försökte därför att ta upp de allra allvarligaste händelserna istället för att bara mala på med allt som hänt.
Efter förhöret hörde jag knappt någonting från polisen och när det gått sex månader valde jag att ringa och checka läget. Jag fick då veta att det var dags för R att komma in på förhör, vilket kändes blandat från min sida. Jag var ganska övertygad om att han skulle neka till precis allt eftersom han hade gjort det tidigare inför både mig och våra gemensamma kompisar.
I tisdags när jag och pojkvännen skulle gå till affären ringde min telefon. Jag tog upp den för att se vem det var och fick då se att det var ett dolt nummer. För en sekund försökte jag gissa vem det kunde vara och trodde då att det var mamma som ringde från jobbet eller en av min kompisar som har dolt hemifrån. När jag lyfte på luren för att svara fick jag då höra till min förvåning att det var polisen!
När jag var på förhör lämnade jag in flera olika sorters bevis (bla. bilder på blåmärken) och åklagaren ville ha uppgifter om hur jag fått ett blåmärke på min vänstra arm. Jag gav en förklaring till hur det uppstått och fick då höra att rättegången är på väg bara att det var denna detalj som saknades.
Att det ska behöva ta nästan 1 ½ år tycker jag är bedrövligt, men det känns tryggt att veta att det är på gång iaf. Det är klart att det kommer att bli jobbigt att behöva se honom igen, men jag längtar faktiskt efter det då jag på något sätt vill hämnas. Bara berätta för alla vad som hänt. Han har nämligen (som jag trodde) nekat till precis allt och jag hoppas att det kommer att svida för honom att behöva sitta där och få höra allting. Det skadar inte om han blir förbannad heller. Jag kommer att hålla mitt humör på en jämn nivå. Ungefär som när jag pratar med mina kompisar om vad som helst. För mig är det inte längre jobbigt att prata om misshandeln, så jag tror att det kommer att gå bra på rättegången. Det enda som jag oroar mig för är att hans advokat ska vara på mig mycket, men jag ska försöka att vara som jag brukar. Bara ta det lugnt, ha ögonkontakt med den man pratar med osv.
Jag vill att rättegången ska bli av så snart som möjligt, men det får gärna dröja lite till eftersom jag har fler bevis på gång. Vad det är tänker jag inte yttra mig om just nu, men det kan vara väldigt användbart.
