Ta inte på dig skulden
Publicerat den
Nu är jag trött på att jag ska behöva ta skit för det som har hänt. Efter allt som har varit så anses jag vara boven i dramat, vilket jag tycker är helt sjukt. Enligt några i R’s familj så är jag ingen bra människa, utan jag ljuger bara och ställer till det för andra. Jag kan inte förstå varför folk ser ner på mig när jag vet att jag inte har gjort någonting fel. Jag förstår inte hur de kan blunda för en sån här sak. Det spelar ingen roll hur situationen ser ut idag. Det ändrar inte på det som har varit.
Jag tycker att det är dags att hans familj öppnar ögonen och inser sanningen. De vet att jag inte har gjort någonting fel och att det är han som har handlat orätt. Jag kan inte förstå hur de kan försvara det han har gjort. Skulle min son misshandla sin flickvän så skulle jag kasta ut honom på gatan. Det är klart att man bryr sig om sina barn, men jag skulle aldrig förlåta min son om han hade skadat sin flickvän.
För 1 år sedan försökte R att övertyga mig om att han har blivit en bättre människa. Jag trodde först att han hade blivit det till viss del, men efter ett tag såg jag att han inte hade ändrat sig ett smack. När vi pratade så försökte han att vara snäll och förstående, men samtidigt försökte han att pressa mig att gå tillbaka till honom och när jag inte gjorde det så blev han förbannad och irriterad. Han sa att jag bara lekt med honom, vilket jag inte gjorde. Jag lovade honom aldrig någonting, utan jag ville bara glömma allting och försöka vara vänner trots det som varit. När han fick veta att jag skulle träffa Björn (min fd. sambo) så blev han först sårad och när jag berättade anledningen till att jag valde Björn framför honom så blev han förbannad och hittade på en massa falska fakta om mig, precis som tidigare.
När R blev inlagd på Psyk i Säter efter det här med pannkakan gjorde de en utvärdering av honom och skrev sedan en journal om hans besök. Han ljög och sa att vi hade bråkat vilket vi inte hade gjort. Att nästan ha ihjäl någon över en slängd pannkaka är fan inte att bråka! Sådär kunde det se ut flera gånger i veckan. Han kokade över pga. småsaker. Saker som var lika obetydliga som en fjärt i rymden. Det var ingenting att bry sig om, men ändå så blev han rasande och tog ut det på mig.
Ingen förtjänar ett sånt här öde. Ingen förtjänar att bli behandlad så illa. Jag förstår inte hur någon kan gå och säga att jag fick skylla mig själv. Det är inte jag som har handlat fel, det är han. Man behandlar inte en annan människa på det här sättet, speciellt inte någon som man påstår sig älska. Han kan inte ha älskat mig en sekund. Ibland undrar jag vad jag var för honom. Sällskap? Hembiträde? Jag kommer nog aldrig att få svar på den frågan. Jag kan inte säga mer än att han inte älskade mig för fem öre, för då gör man inte såhär mot någon.
Jag vet långt in i mitt hjärta att jag inte har gjort någonting fel och det är inte mitt fel att detta har hänt. Jag har inte gjort någonting för att ”förtjäna” det här. Jag förtjänar att vara lycklig och jag vet att jag en dag kommer att bli det. Jag måste först inse att alla inte är ute efter att såra eller göra mig illa. Det finns de som vill mig väl. De som vill ta hand om mig. Som bryr sig om mig.
Jag tänker inte ta på mig skulden för detta, för den enda som har handlat fel är han.
Till Er som har eller har haft det jobbigt: Ta aldrig på Er skulden för det som hänt. Hemska saker händer, men det gäller att vara stark och våga tro på en ljusare framtid. Man måste våga leva på hoppet. Våga tro.
Jag tycker att det är dags att hans familj öppnar ögonen och inser sanningen. De vet att jag inte har gjort någonting fel och att det är han som har handlat orätt. Jag kan inte förstå hur de kan försvara det han har gjort. Skulle min son misshandla sin flickvän så skulle jag kasta ut honom på gatan. Det är klart att man bryr sig om sina barn, men jag skulle aldrig förlåta min son om han hade skadat sin flickvän.
För 1 år sedan försökte R att övertyga mig om att han har blivit en bättre människa. Jag trodde först att han hade blivit det till viss del, men efter ett tag såg jag att han inte hade ändrat sig ett smack. När vi pratade så försökte han att vara snäll och förstående, men samtidigt försökte han att pressa mig att gå tillbaka till honom och när jag inte gjorde det så blev han förbannad och irriterad. Han sa att jag bara lekt med honom, vilket jag inte gjorde. Jag lovade honom aldrig någonting, utan jag ville bara glömma allting och försöka vara vänner trots det som varit. När han fick veta att jag skulle träffa Björn (min fd. sambo) så blev han först sårad och när jag berättade anledningen till att jag valde Björn framför honom så blev han förbannad och hittade på en massa falska fakta om mig, precis som tidigare.
När R blev inlagd på Psyk i Säter efter det här med pannkakan gjorde de en utvärdering av honom och skrev sedan en journal om hans besök. Han ljög och sa att vi hade bråkat vilket vi inte hade gjort. Att nästan ha ihjäl någon över en slängd pannkaka är fan inte att bråka! Sådär kunde det se ut flera gånger i veckan. Han kokade över pga. småsaker. Saker som var lika obetydliga som en fjärt i rymden. Det var ingenting att bry sig om, men ändå så blev han rasande och tog ut det på mig.
Ingen förtjänar ett sånt här öde. Ingen förtjänar att bli behandlad så illa. Jag förstår inte hur någon kan gå och säga att jag fick skylla mig själv. Det är inte jag som har handlat fel, det är han. Man behandlar inte en annan människa på det här sättet, speciellt inte någon som man påstår sig älska. Han kan inte ha älskat mig en sekund. Ibland undrar jag vad jag var för honom. Sällskap? Hembiträde? Jag kommer nog aldrig att få svar på den frågan. Jag kan inte säga mer än att han inte älskade mig för fem öre, för då gör man inte såhär mot någon.
Jag vet långt in i mitt hjärta att jag inte har gjort någonting fel och det är inte mitt fel att detta har hänt. Jag har inte gjort någonting för att ”förtjäna” det här. Jag förtjänar att vara lycklig och jag vet att jag en dag kommer att bli det. Jag måste först inse att alla inte är ute efter att såra eller göra mig illa. Det finns de som vill mig väl. De som vill ta hand om mig. Som bryr sig om mig.
Jag tänker inte ta på mig skulden för detta, för den enda som har handlat fel är han.
Till Er som har eller har haft det jobbigt: Ta aldrig på Er skulden för det som hänt. Hemska saker händer, men det gäller att vara stark och våga tro på en ljusare framtid. Man måste våga leva på hoppet. Våga tro.
