Dagbok
Publicerat den
När jag var 11 år började jag att skriva dagbok. Jag vet att det finns många som tycker att det är töntigt, men det kan vara väldigt användbart på många sätt. Jag valde att skriva dagbok då det fick mig att må bättre och jag kunde verkligen öppna mig. Få ut allt jag inte kunde prata med någon annan om. Saker som ingen någonsin skulle förstå sig på.
Ibland brukar jag läsa igenom mina gamla dagböcker och jag tänkte därför att jag skulle dela med mig lite grann av vad jag skrev lördagen den 19:e april -08:
”Det enda jag vill är att jag själv ska må bra. Jag vill bara känna mig älskad och värdefull. Det gör jag inte just nu. Jag önskar bara att jag kunde få må som jag gjorde i mitt förra förhållande. Då skämdes jag aldrig över mig själv. Jag kunde lita på honom och vara mig själv med honom. Jag vet inte om jag någonsin kommer få uppleva det med R.
Just nu ser jag inte ens en framtid för oss. Han pratar om bröllop och hela baletten, men just nu vill jag varken gifta mig eller skaffa barn med honom. Jag vet inte vad jag vill. Det enda jag vill är att jag ska må bra och inte behöva gå och vara rädd eller orolig.
Om jag hade varit äldre och haft utbildning så hade jag nog bara tagit alla mina grejer och dragit. Jag vill egentligen inte bo i Smedjebacken. Jag flyttade tillbaka för R’s skull. För att jag trodde att han skulle må bättre och sluta slå mig. Han verkar inte må ett dugg bättre. Det känns som om jag misslyckats som flickvän eftersom han har behandlat mig som han gjort”.
Syftet med att lägga ut detta är att Ni ska få större förståelse för hur en utsatt tänker. Jag mådde jättedåligt i förhållandet och ville verkligen ta mig därifrån, men jag kände att jag inte var tillräckligt stark för att kunna ta det steget. Som Ni även kan läsa i stycket längst ner så tog jag på mig det som hänt och klandrade mig själv, vilket man absolut inte ska göra i en sån här situation. Man ska aldrig ta på sig skulden för någonting.
För Er som inte skriver dagbok är det någonting som jag djupt kan rekommendera. Det hjälper en känslomässigt, men det är också väldigt bra att ha som bevismaterial vid en eventuell rättegång. Jag har själv polisanmält R och väntar nu på att få möta honom i rätten.
När jag var på förhör fick jag veta att en dagbok är guld värd i såna här fall, så jag är väldigt glad över mitt skrivande även om jag inte skrivit en bråkdel av vad som hänt. Det som finns med räcker. Så för dagbok eller anteckningar!
Ibland brukar jag läsa igenom mina gamla dagböcker och jag tänkte därför att jag skulle dela med mig lite grann av vad jag skrev lördagen den 19:e april -08:
”Det enda jag vill är att jag själv ska må bra. Jag vill bara känna mig älskad och värdefull. Det gör jag inte just nu. Jag önskar bara att jag kunde få må som jag gjorde i mitt förra förhållande. Då skämdes jag aldrig över mig själv. Jag kunde lita på honom och vara mig själv med honom. Jag vet inte om jag någonsin kommer få uppleva det med R.
Just nu ser jag inte ens en framtid för oss. Han pratar om bröllop och hela baletten, men just nu vill jag varken gifta mig eller skaffa barn med honom. Jag vet inte vad jag vill. Det enda jag vill är att jag ska må bra och inte behöva gå och vara rädd eller orolig.
Om jag hade varit äldre och haft utbildning så hade jag nog bara tagit alla mina grejer och dragit. Jag vill egentligen inte bo i Smedjebacken. Jag flyttade tillbaka för R’s skull. För att jag trodde att han skulle må bättre och sluta slå mig. Han verkar inte må ett dugg bättre. Det känns som om jag misslyckats som flickvän eftersom han har behandlat mig som han gjort”.
Syftet med att lägga ut detta är att Ni ska få större förståelse för hur en utsatt tänker. Jag mådde jättedåligt i förhållandet och ville verkligen ta mig därifrån, men jag kände att jag inte var tillräckligt stark för att kunna ta det steget. Som Ni även kan läsa i stycket längst ner så tog jag på mig det som hänt och klandrade mig själv, vilket man absolut inte ska göra i en sån här situation. Man ska aldrig ta på sig skulden för någonting.
För Er som inte skriver dagbok är det någonting som jag djupt kan rekommendera. Det hjälper en känslomässigt, men det är också väldigt bra att ha som bevismaterial vid en eventuell rättegång. Jag har själv polisanmält R och väntar nu på att få möta honom i rätten.
När jag var på förhör fick jag veta att en dagbok är guld värd i såna här fall, så jag är väldigt glad över mitt skrivande även om jag inte skrivit en bråkdel av vad som hänt. Det som finns med räcker. Så för dagbok eller anteckningar!
