2 år har gått ♥
Publicerat den
Som många vet så har jag mått ganska dåligt över detta, men den senaste tiden har jag hanterat det annorlunda och kan idag prata om det utan att bli ledsen. Enda gången jag kan bli lite rörd är när jag tänker på att jag faktiskt hade kunnat vara mamma idag. Jag försöker dock att koncentrera mig på nuet eftersom jag vet att jag en dag kommer att ha en alldeles egen liten familj. ♥
Jag hade gärna velat åka till minneslunden idag eftersom det är ½ år sedan som jag var där sist, men eftersom jag varken har bil eller pengar får jag nöja mig med att tända ett ljus för Kim istället. Jag har ett uppe på rummet som jag brukar tända under de dagar som är kopplade till detta (tre dagar om året).
Trots att jag saknar och sörjer Kim finns det egentligen inte så mycket att säga mer än att jag önskar att hon har det bra.
Tatuering
Publicerat den
När jag kommer att göra den är inte bestämt, utan det kommer att bli när jag har råd. Jag har heller inte bestämt mig för vem som ska tatuera mig. Har rådfrågat på Facebook och fått ett förslag. Jag vet några som tatuerar, men är osäker över om de vill göra det på mig och vad de isåfall kommer att ta. Vill inte att det ska bli för dyrt.
Minneslunden imorgon ♥
Publicerat den
Som jag skrev tidigare efterlyste jag någon att låna pengar av då jag ville åka till minneslunden på Kims födelsedag. Jag har nu fått låna pengar av min kompis Olle och jag är jättetacksam för det. Det betyder jättemycket för mig att få åka till Falun så jag kan få gråta ut lite.
Det är den jobbigaste dagen på året för mig, men jag vill ändå åka dit och visa att jag fortfarande bryr mig. Att sorgen och saknaden fortfarande finns kvar. Att den alltid kommer att finnas där även om jag en dag lär mig att leva med det.
Jag ser fram emot morgondagen även om jag vet att den kommer att bli otroligt jobbig. Det kommer dock att gå bra. Jag vet att jag kan vara stark när det väl gäller och jag gör så gott jag kan för att inte låta det här bryta ner mig.
Tack Olle, för att du gör det här möjligt för mig.
Let me have my believes
Publicerat den
Jag förstår inte varför folk alltid ska klaga på mig. Det spelar ingen roll vad jag gör, utan folk ska alltid lägga sig i och sparka på en när man redan ligger ner.
Jag tycker att det är så lågt att skälla på mig angående det här med Kim. Jag vet att hon inte klassades som ett barn i praktiken (utan bara som ett foster), men för mig var hon ett barn redan vid befruktningen. Bara för att jag valde att göra abort har folk ingen rätt att gå till attack mot mig för att jag kallar Kim för mitt BARN. Jag vet att det finns de som förlorar sina barn under graviditeten, men bara för att jag valde att ta bort mitt så kastar folk skit på mig. Ni har INGEN rätt att göra det!
Ni skulle bara veta hur det känns att behöva ta bort sitt efterlängtade barn pga. att hon svävade i stor fara. Det är minst lika jobbigt som att förlora ett barn under själva graviditeten. Enda skillnaden var att jag valde att låta mitt barn att somna in. Jag tror inte att det finns många som kan tänka sig in i min situation, men jag tror att de flesta faktiskt hade gjort samma val om de var jag.
Jag kommer alltid att se Kim som mitt barn och jag tänker inte låta någon ta det ifrån mig.
Lend me some money?
Publicerat den
På tisdag väntar en av de jobbigaste dagarna på året för mig. Då är det nämligen Kims beräknade födelsedag och detta år skulle ha blivit hennes 1-årsdag. Jag vill av hela mitt hjärta åka dit, men problemet är att jag inte har några busspengar. Har frågat jättemånga om de kan tänka sig att låna ut 200:- tills den 31:a, men ingen som har haft någonting att låna ut. Jag börjar därför bli ganska panikslagen eftersom jag känner att jag ska till minneslunden till varje pris.
Det är inte ofta jag är där och den 19:e är den viktigaste dagen på året. Jag måste åka dit och visa mitt stöd annars kommer jag att få ångest, vilket inte är särskilt roligt. De som varit med mig under den jobbiga perioden vet vad Kim betyder och hur viktigt det här faktiskt är för mig.♥
Finns det ingen god själ som kan tänka sig att låna ut 200:- till mig så att jag får åka och fira mitt älskade barns födelsedag?
Tårar mot min kind
Publicerat den
Strax efter att jag gick och lade mig igår började jag tänka på Kim och det slutade då med att tårarna sprutade. Jag låg nämligen och tänkte på vad jag gjort de senaste dagarna och skämdes lite grann över att jag inte kunde stanna på minneslunden mer än någon minut trots att jag var där två gånger förra helgen. Jag fick dåligt samvete och började därför att gråta.
Jag vill visa Kim att jag älskar henne och att jag saknar henne av hela mitt hjärta. Det kändes inte som att jag visade det när jag var på minneslunden sist eftersom det blev såna korta visiter. Visst, jag grät sist jag var där, men inte så mycket som jag ville. Jag skulle ha stannat lite längre och bara låtit tårarna spruta istället för att låta de göra det inatt.
Om jag hade valt att behålla Kim så skulle hon ha blivit 1 år nu den 19:e, vilket känns helt otroligt. Jag kan liksom inte fatta att jag kunde ha varit mamma nu. Tanken är fantastisk, men ändå jobbig med tanke på att jag fullkomligt älskar barn. Därför har jag sånt dåligt samvete över att jag berövade mitt eget livet. Ni vet ju varför jag gjorde det, men jag kommer alltid att skämmas över vad det är jag gjort.
Jag vill tacka Simon som ställde upp och pratade med mig trots att det var mitt i natten. Det betydde otroligt mycket för mig och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka honom tillräckligt. Jag uppskattar det jättemycket och det betyder något enormt. Jag vet att han inte förstår mina tankar och känslor, men att han försöker säger en del om honom som person. Tack, vännen ♥
Återbesök på minneslunden
Publicerat den
När jag kom till minneslunden tog jag som vanligt några kort och gick sedan till platsen där jag brukar placera alla saker. Jag upptäckte då att sakerna inte låg som jag lade dem igår. Jag misstänker att någon har flyttat lite på sakerna för att komma åt och läsa min dikt, men är inte säker. Rosorna låg nämligen inte som de skulle och nallen som var placerad ovanpå dikten satt i snön.
Efter att ha flyttat tillbaka sakerna igen tände jag ljuset och när jag såg lågan kunde jag inte hålla tillbaka. Jag riktigt kände hur tårarna började komma och ett tag kändes det som att jag skulle bryta ihop. För en sekund funderade jag seriöst på om jag skulle sätta mig ner i den kalla snön och bara låta tårarna falla, men jag valde att låta bli eftersom mamma väntade i bilen. Jag torkade därför tårarna och gick sakta tillbaka.
I sommar tänkte jag att jag eventuellt skulle ta en heldag på minneslunden och bara låta känslorna flöda. Har så många tankar och så många tårar att gråta över Kim att det kan vara bra om det kommer ut. Ska bli skönt att få sitta hos Kim ett tag och bara tänka. ♥
Minneslunden
Publicerat den
När jag ändå var i Falun igår passade jag på att åka till minneslunden. Det blev dock en snabbvisit eftersom mamma hade bråttom att skjutsa ner mig till tågstationen eftersom jag skulle med tåget och åka på fotosession med Sara.
Jag hann vara på minneslunden i några få minuter, vilket kändes väldigt dumt eftersom jag bara ville sätta mig ner och tänka över allting. Det blev några nya bilder på minneslunden (de kan ni hitta på bilddagboken. Jag trodde att de skulle bli lika tråkiga som förra gången jag var där, men de blev faktiskt rätt bra eftersom solen låg på. Då blev det lite sting i bilderna och jag blev väldigt nöjd.
Varje gång jag besöker Kim brukar jag ha med mig ett kramdjur, en dikt, blommor och ett ljus. Igår när jag gick igenom alla saker upptäckte jag att jag glömt ta med mig ljuset, vilket gjorde mig ganska besviken eftersom det är hela grejen med att gå till minneslunden: att få tända ett ljus för den man tänker på. Jag ska därför till minneslunden idag igen och denna gång tar jag med mig ett ljus. Jag hoppas att alla saker från igår är kvar, då kan jag bara sätta ljuset brevid dem.
Idag tänkte jag att jag skulle få lite mer tid hos Kim så att jag faktiskt kan få fälla några tårar i tysthet. Det blev så tråkigt igår när jag var tvungen att skynda mig. Så idag tänkte jag ta god tid på mig att bara sitta där, tänka efter och kanske gråta en skvätt. Det behövs ibland.
Kim, mamma älskar dig ♥
Historian om slutet <3
Publicerat den
Vid 11-tiden började jag få ont i magen. Ungefär som mensvärk, fast än inte så jobbig. Sköterskan sa att jag inte fick äta någonting på hela dagen, utan jag fick endast dricka. Jag drack lite juice och varm nyponsoppa.
När klockan var 12:30 började smärtan bli starkare och vid 12:55 fick jag två tabletter att ha under tungan i 20 minuter. När de hade gått 20 minuter och jag gick på toa började jag skaka och frysa jättemycket. R. berättade att jag fått frossa och ringde efter en sköterska så att hon fick komma och ge mig ett extra täcke och en värmekudde. Jag la mig ner för att försöka få lite värme. Frossan höll i sig i ca en timme. När det kändes lite bättre bestämde vi oss för att ta en promenad, jag skulle bara gå på toaletten. Tyvärr så blev det ingen promenad eftersom vattnet gick, klockan var då 14:05.
Jag gick och la mig i sängen igen. Några minuter senare började jag få en konstig känsla i magen, det var värkar. Jag hade nu ganska ont i magen, men det gick att ta sig igenom. Det var ungefär som stark mensvärk. Eftersom jag är van vid den smärtan så behövde jag ingen smärtlindring förrutom en citodon. R. och jag väntade ytterligare en stund och jag kände kl.14:35 att jag var tvungen att gå på toaletten igen. Jag kände någonting konstigt och såg att två av de fyra slidpiller jag fått kommit ut. Jag tänkte att om jag krystade lite så skulle de andra två också komma ut. Jag krystade lite och kände en annorlunda känsla. Jag tittade ner mot slidan och fick se ett ben sticka ut. En liten fot med 5st välskapta tår. Jag bad R. att ringa sköterskan. Hon kom till toaletten och jag berättade att det var dags. Eftersom jag fortfarande var inne på toaletten (med mitt bäcken under mig) sa hon åt mig att krysta lite. Det gick inte så bra, så hon sa åt mig att vi skulle gå in i rummet och prova.
Jag bad R. att vänta i väntrummet då det skulle bli för mycket för honom att se processen. Jag fick lägga mig i sängen och ombads att ligga på sidan. Det gick inget vidare så jag fick prova att ligga på rygg. Det gick bättre, men när huvudet skulle ut så sa det stopp. Jag hade kramper i livmodern vilket gjorde att barnets huvud hade fastnat. Sköterskan kallade in en läkare som skulle hjälpa mig, men ingenting hände. De körde in mig i ett annat rum och väntade på att en förlossningsläkare skulle komma.
När jag legat i rummet en stund kände jag en konstig känsla. Jag fick krysta igen och då kom fostret äntligen ut. De klippte av navelsträngen och tog ut barnet. De berättade för mig att moderkakan inte kommit ut, så nu väntade jag på skrapning. Några minuter senare kände jag samma känsla igen, som om någonting släppte. Jag krystade igen och ut kom moderkakan. Sköterskan skjutsade in mig på rummet igen och R. fick komma in. Jag berättade hur det gick och att jag hade fått se en fot. Vilket kändes jobbigt! Nu skulle en läkare titta på moderkakan så att den var hel, sen kunde de skriva ut mig när jag kände mig redo.
Aborten var klar kl.15:00. Det tog 5 ½ timme från det att jag fick slidpillerna till att moderkakan var ute. Jag och R. grät en stund och sedan la vi oss och sov. Han kröp upp och la sig brevid mig i min säng. Några minuter senare kom en barnmorska och diskuterade preventivmedel med mig. Hon skrev ut p-piller till mig och magmedicin för min starka mensvärk. Sen fick vi sova igen. Vid 16:30 kom de in med lite mat, raggmunk, som jag tycker är såååååå äckligt, men jag åt ändå. De sa att moderkakan var hel och jag fick säga till när jag ville åka hem. Jag åt klart och sen plockade vi undan på rummet. Kl.17:00 blev jag utskriven från sjukhuset. Sjukhusvistelsen varade i 8 timmar.
Min upplevelse av aborten var att det var jobbigt, men samtidigt gjorde det mindre ont än jag räknat med. Jag ville egentligen ha kvar barnet, men det skulle inte fungerat då R. misshandlade mig regelbundet i 1 år (även under graviditeten). Han visste först inte om att det var anledningen till att jag tog bort mitt barn, utan han fick veta det när jag lämnade honom.
Jag valde att låta min bebis somna in då jag inte ville att h*n skulle få en dålig uppväxt. Vem vill växa upp med en misshandlande far? Det är inte rättvist att sätta ett barn till världen under såna omständigheter. Jag tycker att ett barn har rätt till båda sina föräldrar och om jag hade behållt barnet så hade jag tagit ensam vårdnad och ordnat besöksförbud. Jag hade heller inga förutsättningar eller en bra miljö för att barnet skulle få en bra start i livet. Nästa gång tänker jag tänka igenom allt noggrant redan INNAN jag blir gravid. Jag vill inte vara med om samma sak igen. Jag skäms över vad jag gjort, men jag står för mitt beslut. Jag vet att jag tog rätt beslut för mitt barn. Jag ville inte att barnet skulle få uppleva allt hemskt som jag blivit utsatt för. Jag gjorde vad jag ansågs bäst för mitt barn.
344 dagar <3
Publicerat den
Idag skulle du ha varit 344 dagar gammal, alltså 11 månader och några dagar. Det känns tungt, men jag vet att jag tog rätt beslut för bådas del. Det hade varit jobbigt för oss alla om du kommit till världen även om du var önskad och efterlängtad från min sida. Hade du varit hos mig idag hade både ditt och mitt liv varit väldigt komplicerade, vilket kanske inte hade varit den bästa starten för dig. Eftersom din far är den har är finns det ingen annan än honom att skylla på. Jag vet att aborten var mitt beslut, men anledningen till beslutet var hans beteende. Man gör inte som han gjorde.
Han påstod att jag var hans själsfrände, men varför gjorde han mig då illa? Hade jag behållit dig hade du också farit illa vilket jag aldrig hade tillåtit. Många säger att jag hade kunnat ordna besöksförbud och ensam vårdnad, men vad är det för start i livet? Jag anser att ett barn har rätt till båda sina föräldrar för att få en bra uppväxt. Hade jag behållit dig hade du aldrig fått träffa din pappa. ALDRIG!
Det känns tungt att tänka tillbaka på allting. Vad det är jag faktiskt har gjort. Jag ångrar dock inte att jag valde att göra abort. Jag ångrar hela graviditeten. Jag skäms nå otroligt över att jag blev gravid från första början, men vad gör man när man inte kan tänka klart i den situationen? Jag är glad att jag har lärt mig av det som hänt.
Jag hoppas att han skäms över det han har gjort. Det är oförlåtligt. Jag kan lära mig att leva med det som hänt, men jag kommer ALDRIG i hela mitt liv att förlåta honom. Han förtjänar inte min förlåtelse hur mycket han än ber om den. Det spelar ingen roll om han så får hjälp och blir en bättre människa. Det tar inte tillbaka det han har gjort.
Dikt för denna gång
Publicerat den
Varje gång jag åker till minneslunden har jag alltid med mig en dikt och eftersom det alltid tar mig tid att skriva ihop en bra dikt så började jag redan förra veckan och blev klar i söndags. Såhär låter dikten som jag ska ha med mig till minneslunden denna gång:
" Jag vet att det ej är din födelsedag
Men jag vill ändå sitta vid dig ett litet tag.
Visa att jag hos dig för evigt finns
Och att jag alla ögonblick med dig minns.
Visa att jag älskar och tänker på dig.
Att du alltid finns djupt inom mig.
Tomheten växer och längtan är stor
Nu när du i min mage ej längre bor.
Tankar och känslor kommer och går
Nu när sorgen och saknaden förvandlas till sår."
Visit my baby
Publicerat den
Om jag går själv eller tar med mig någon är inte bestämt än. Jag har alltid varit själv när jag varit på minneslunden eftersom jag är en sån som helst inte gråter inför folk och risken är stor att jag gråter när jag går dit eftersom Kim är det jag värderar högst i mitt liv.
När jag är på minneslunden tänker jag tillbaka på allt som varit och jag kan inget annat än att skämmas över vad jag har gjort. Det känns tungt när man tänker tillbaka på det även om jag tog detta beslut för Kims bästa.
Jag ångrar inte aborten, utan jag ångrar hela graviditeten. Att jag ens var så korkad att blanda in ett barn i bilden för att jag kände mig oälskad. Jag fattar inte hur jag kunde göra någonting sånt, så varje gång jag tänker på detta brister jag ut i gråt. Det är en anledning till varför jag alltid är själv när jag åker till minneslunden.
Det finns nog inte många som kan förstå sorgen som jag känner och det är så otroligt svårt att förklara för de som inte upplevt detta själv.
Abort
Publicerat den
Idag satt jag inne på www.familjeliv.se och läste lite i forumet. Där var det en tjej som diskuterade det här angående aborter. Hon och hennes pojkvän hade försökt att bli gravida i 1 år, men precis innan tjejen blev gravid så vräker han ut sig att han inte längre ville, men han gjorde ingenting för att förhindra en graviditet. Han såg inte till att skydda sig utan de fortsätter att ha oskyddat sex. Det leder till att hon månaden efter blev gravid. Han vill nu att hon ska göra abort eftersom han påstår att han inte känner sig redo. Hon känner sig förkrossad eftersom det tog ett helt år för dem att bli gravida. Nu vet hon inte riktigt vad hon ska göra. Hon har ett barn sen tidigare med en annan man och är osäker på om hon vill ha två barn med två olika pappor, speciellt om hon slutar som ensamstående.
Hon länkade till en abortsida som jag besökte. Där finns videos om aborter och jag tittade då på en. I videon jag såg fick jag se hur stor ett barn är i v.15. Inte trodde jag att Kim var så stor. Herregud! Jag minns att jag såg en fot och ett ben, men det är inte förrän nu som jag får se hela storleken på barnet. Jag kan inte säga mer än wow. Tänk att en så vacker lite skrutt låg i min mage. Jag kan inte hjälpa det, men när jag ser bilden blir jag nästan lite lycklig. Eftersom jag hade komplikationer under aborten fick jag aldrig se fostret, så det är en lättnad för mig nu när jag väl fått se. Nu tror jag att jag äntligen kan gå vidare.
Det är klart att det är jobbigt att se såna här bilder, men eftersom jag vet att jag tog rätt beslut så klarar jag det. Fostret på denna bild är svart pga. att det legat i en behållare med vatten. Annars är fostret rosa.
Många kommer säkert fråga mig hur jag kunde göra det jag gjorde efter att ha sett bilden, men svaret är ganska enkelt; Jag ville beskydda mitt barn från allt ont. Jag har pratat med en tjej från familjeliv som har barn med en man som misshandlat henne. Hon har t.o.m blivit grövre misshandlad än vad jag blev. Hon har blivit jagad med kvinar, blivit slagen blodig (för mig hände det bara en gång) m.m. Hon har även varit i rätten och mannen blev dömd till psykvård och han fick betala 70 000:- i skadestånd. Han erkände vad han gjort och fick därför ett milt straff. Åklagaren hade dock överklagat då h*n vill att mannen ska få fängelsestraff och det ska bli en ny rätten. Hon tycker att allting bara blir värre när man skaffar barn med den våldsamme mannen. Efter att ha pratat med henne visste jag att jag gjort rätt och jag ångrar ingenting även om jag i vanliga fall är emot abort om man inte har en riktigt bra anledning. Jag kan iaf lova att jag aldrig mer kommer att genomgå en abort. Nästa gång tänker jag behålla barnet ☺
226 dagar <3
Publicerat den
Han påstod att jag var hans själsfrände, men varför gjorde han mig då illa? Hade jag behållit dig hade du också farit illa vilket jag aldrig hade tillåtit. Många säger att jag hade kunnat ordna besöksförbud och ensam vårdnad, men vad är det för start i livet? Jag anser att ett barn har rätt till båda sina föräldrar för att få en bra uppväxt. Hade jag behållit dig hade du aldrig fått träffa din pappa. ALDRIG!
Det känns tungt att tänka tillbaka på allting. Vad det är jag faktiskt har gjort. Jag ångrar dock inte att jag valde att göra abort. Jag ångrar hela graviditeten. Jag skäms nå otroligt över att jag blev gravid från första början, men vad gör man när man inte kan tänka klart i den situationen? Jag är glad att jag har lärt mig av det som hänt.
Jag hoppas att han skäms över det han har gjort. Det är oförlåtligt. Jag kan lära mig att leva med det som hänt, men jag kommer ALDRIG i hela mitt liv att förlåta honom. Han förtjänar inte min förlåtelse hur mycket han än ber om den. Det spelar ingen roll om han så får hjälp och blir en bättre människa. Det tar inte tillbaka det han har gjort.
"förlåt" mig
Publicerat den
Jag vet inte vad det var för kön på Kim, men min magkänsla säger att det var en flicka. Jag önskade mig även en dotter. Sedan betecknar man människan som en "hon". Då känns det mest neutralt att säga hon till Kim.
Förlåt da så himla mycket för att man gör misstag i livet. Förlåt för att man lyckades öppna ögonen och se att man gjort någonting av fel anledning. Ni är väl inte så perfekta heller? Ni kan väl attackera alla andra som gjort samma ingrepp som mig? Nej, alla har någonting emot just mig. Gud vad livet är roligt!
Klarläggning
Publicerat den
Idag när jag loggade in i min blogg såg jag att jag fått en kommentar angående min abort. Jag vill bara klarlägga här och nu att jag valde att genomgå den pga. speciella skäl. Om jag ska vara ärlig så hade det ingenting med ekonomin att göra, vilket de som känner mig vet om. Jag valde att göra abort då den blivande fadern misshandlade mig regelbundet. Vi bodde tillsammans och hans slog mig nästan dagligen. Jag ville inte att mitt barn skulle få uppleva samma sak som jag fick gå igenom. Därför valde jag att avsluta mitt barns liv då jag ansåg mig göra "henne" en tjänst. Jag tycker inte att barnet hade fått ett värdigt liv hos mig eftersom jag hade blivit tvungen att ansöka om ensam vårdnad och besöksförbud. Jag anser att det inte är någon bra start i livet. Ett barn ska vara älskat och önskat av båda föräldrarna. För oss var det inte så.
Jag vet att jag sa att jag gjorde min abort pga. ekonomin, men jag vågade inte erkänna min situation då jag inte ville att andra skulle tycka synd om mig. Jag skulle få så många frågor om varför jag ville ha barn med någon som behandlade mig så illa. Jag kan klargöra det på en gång: jag kände mig inte älskad och behövd i vårat förhållande och jag var så desperat efter någon som skulle älska mig för den jag var. Någon som behövde mig. Då kom jag på tanken om barn. Jag vet att det var väldigt omoget av mig att tänka så, men när man befinner sig i ett sånt förhållande tänker man annorlunda. Man har svårt att lämna mannen då man är rädd för vad han ska göra mot både en själv och ens nära och kära om man lämnar honom. Det är åtta månader sedan jag lämnade honom och jag är fortfarande rädd för vad han ska göra. Jag vet vad han är kapabel till och jag vill inte uppleva det igen. Ingen ska behöva göra det. Därför valde jag detta öde för mitt barn.
Jag ville inte vara bunden till honom efter allt han utsatt mig för. Efter det han gjort så förtjänade han inga barn. Han sa att jag var hans allt, hans själsfrände, men det var bara skitsnack (!!!!) för man slår inte någon man älskar. Jag ångrar att jag inte lämnade honom tidigare, men jag är ändå glad över att jag lyckades göra det. Det är svårt att ta sig loss ur jobbiga förhållanden, speciellt såna som innehåller våld. Jag fick uppleva 1 års misshandel och barnet hade gått samma öde om jag behållit det. Jag hade nämligen stannat kvar hos honom om jag behållt det och Gud vet vad han hade kunnat göra med både mig och vårat barn. Jag får hjärtklappning bara jag tänker på det.
Jag hoppas att ni inte dömer mig efter vad jag gjort. Jag vet att det var dumt av mig att bli planerat gravid för att sedan göra abort, men jag försökte ta mitt ansvar och gjorde vad jag ansåg var bäst för mitt barn.
Grattis Kim
Publicerat den
Du finns ej längre på denna jord, men för mig så känns det ändå som att du finns här hos mig. Du är och kommer alltid att vara en del av mig. Jag kommer att bära dig med mig vart jag än går. Jag ska se till att du lever vidare genom mig. Tack för tiden jag fick dela med dig. Den har hjälpt mig mycket, även om det stundvis har varit jobbigt att vara utan dig. Jag hoppas att du håller ett vakande öga över mig, att du är stolt över att ha fått vara en del av just mig. Jag är så himla tacksam över att vi fick vara en del av varandra. Vår kärlek värderar jag otroligt högt.
När jag stod på kyrkogården idag kände jag hur saknaden kom tillbaka. Hur gärna jag ville ha dig hos mig. Jag kände hur sorgen och längtan kom tillbaka, men jag tillät mig inte att fälla några tårar. Jag vet att du vill att jag ska vara glad, att jag ska vara lycklig. Jag vet att det är jobbigt för dig att se mig ledsen, därför försöker jag att visa mig stark. Visa att jag kan ta mig igenom det här hur jobbigt det än känns. Jag ska vara stark för din skull Jag vill att du ska vara stolt över mig, mitt barn. Jag lovar att jag inte ska kasta bort mitt liv, utan jag ska göra det till någonting värdefullt och jag ska ta tillvara på varje minut.
Feeling blue
Publicerat den
När jag tänker på vad det är jag gjort så blir jag så himla arg på mig själv. Jag förstår bara inte hur man kan planera ett barn, bli gravid för att sedan ta bort det. Jag vet att jag gjorde det jag ansåg bäst för mitt barn med tanke på situationen, men jag skäms nå enormt över detta ändå. Man gör inte såhär! Jag trodde att jag var en mogen kvinna, men jag hade visst fel. Såna som mig borde inte få ha barn.
Jag önskar att jag tog mitt ansvar som mor, eller det kanske jag gjorde? Det kan jag inte riktigt avgöra. Anledningen till att jag valde detta som öde för mitt barn var att jag ville bespara henne det lidande som hon skulle fått utstå i vår värld. Ett barn förtjänar två kärleksfulla föräldrar som tar hand om varandra. En familj där man kan känna sig älskad och det hade hon inte fått. Jag skulle aldrig orka leva med mig själv om han hade slagit henne också. Inte nog med att han slog mig, men jag skulle aldrig acceptera att han slog henne. Jag anser att jag gjorde henne en tjänst, för ingen ska behöva växa upp med ett monster till far.
Jag har alltid varit emot abort och kommer nog alltid att vara det innerst inne. I det här fallet så vet jag att jag gjorde rätt, för ett barn ska inte behöva fara illa. Speciellt inte av en förälder. Jag gjorde så gott jag kunde för Kim, men det räckte inte till. Jag hoppas att hon en dag kan förlåta mig för det jag har gjort. Jag gjorde vad jag ansåg var bäst för henne. Även om det smärtar att veta att jag berövade mitt barn livet så vet jag att hon har det bättre där hon är nu.
Jag är ändå glad över att jag blev gravid då det lärde mig så mycket. Även om beslutet var jobbigt så stärkte det mig på något sätt. Kim lärde mig att man aldrig ska skämmas över sig själv. Att man klarar allt om man bara är stark. Bara man har viljan och styrkan att kämpa. Jag ska ta mig igenom livets alla hinder och tänka på henne varje gång det känns jobbigt. Även om det är jobbigt att tänka på henne så gör hon mig glad. Jag är så glad över att vi fick vara en del av varandra.
Countdown
Publicerat den
Du kommer alltid att vara en del av mig och jag glömmer dig aldrig. Även om du aldrig fick vidröra jorden så gjorde du stor skillnad. Du fick mig att växa som människa, inse att jag faktiskt duger som jag är. Att jag har ett värde. Du får mig att orka kämpa. Du är min drivkraft här i livet. Jag kommer att bära dig med mig vart jag än går. I mitt hjärta ska du för evigt finnas kvar. Jag ska se till att du lever vidare genom mig. Du kommer alltid att vara en del av mig. Det kan ingen och inget ändra på. Tack för allt du har gjort för mig. Jag önskar att jag hade fått se dig, att jag hade fått ta farväl av dig. Du togs ifrån mig så snabbt att jag aldrig riktigt fick säga adjö, det ångrar jag. Jag hoppas att du kan förlåta mig. Jag hoppas att du har det bra där du är nu. En dag ska vi åter ses, mitt lilla barn.
2008/04/14 - 2008/07/22
De 14 veckor som du bodde i min mage var de bästa i mitt liv.
The memory will never die.
