Jag hade sådan stark mensvärk när vi satt och åt frukost att jag kände på mig att jag skulle börja blöda vilken sekund som helst. Jag började därför med kostillskotten som man skall äta mellan ägglossning och mens. Det här försöket blir det Agnus Castus, Arctic root och jättenattljusolja (den har jag dock inte hämtat ut från postombudet ännu). Jag kommer också dricka Tropicanas golden grapefruit-juice.

Jag har inte spytt på över 10 år, men när jag drack Agnus Castus var det inte långt ifrån. Det var det vidrigaste jag har drickit i hela mitt liv och det skall jag dricka tre gånger om dagen de närmsta två veckorna! Hur i helvete skall jag klara av det? Jag drack varannan klunk Agnus, varannan klunk grapefruktjuice. Det hade aldrig slinkit ner om jag bara druckit det rakt av. Usch! Det blir att köpa hem någonting som jag kan trycka i mig efteråt, någonting som tar bort eftersmaken. 

Efter att jag motvilligt druckit upp örtteextraktet/munkpepparn gick jag och lade mig på soffan. Det gjorde så ont i magen att jag inte klarade av att sitta vid köksbordet. Jag tog med mig min smörgås och grapefruktjuice in i vardagsrummet, där jag lade mig med värmedynan på magen. När jag legat i soffan en stund blev det värre och jag fick lov att springa in på toaletten. Väl där kom mensen. Jag slängde mig över hemtelefonen, för att ringa kvinnokliniken, det första jag gjorde efter att jag kom ut från toaletten. Jag fick prata med en jättetrevlig barnmorska och hon sade att det tyvärr inte finns några tider den här månaden, att det kan bli så att jag måste vänta upp till tre cykler innan den blir av (det här är första sedan vi var till läkaren). Det blir med andra ord ingen spolning den här cykeln, men om jag har tur kanske det blir i nästa. Nästa BIM är 10/5.

Idag är mensen beräknad (om man ser till längden på den senaste menstruationscykeln). Den ömma känslan i äggstockarna och livmodern har börjat avta och den bruna flytningen som brukar komma så här dags har inte synts till. Jag har mått illa i några dagar nu och humöret är inte det bästa (det känns som att jag blir irriterad och ledsen för minsta lilla), brösten ömmar och det smakar konstigt i munnen. Det här är klassiska PMS-symptom för min del och jag vågar därför inte hoppas på att jag är gravid. Varför skulle jag ha blivit det nu, liksom? 

Jag tog ett graviditetstest innan kl.12 och det var som väntat negativt. Kan hända att jag testade för tidigt om det är så att jag mot förmodan är gravid. När jag var gravid med Kim testade jag negativt på dag 30 och plussade på dag 33. Jag är på dag 28 idag. Nu tror jag inte att jag är gravid, men det hade varit komiskt om jag vore det då jag har bunkrat upp med Agnus Castus, Jättenattljus olja och grapefruktjuice.

Jag börjar tvivla på om det faktiskt var ägglossningsflytningar jag hade några dagar innan ägglossningen. Vi hade ju samlag kvällen innan och vid närmare eftertanke kan det ha varit vätskorna från samlaget som jag såg när jag gick på toaletten, inte flytningar. Hur förklarar man annars att de försvann i samma veva som de kom? Kan hända att jag kollade för snabbt, kan hända att det var flytningar. Jag lär aldrig få veta, men något säger mig att det bara var inbillning... Ingenting att grubbla över, dock. Här skall provas Agnus Castus och grapefruktioce för att se om jag får de där förbaskade flytningarna någon gång (och då skall de stanna i några dagar!).

Jag hatar perioden mellan ägglossning och mens… Inte nog med att man måste vänta i hundra år på att få veta om man är gravid eller inte, man skall må skit också. Jag har varit illamående de senaste dagarna och det känns som att jag inte gör annat än att springa på toaletten. Igår mådde jag så dåligt att jag knappt kunde äta och idag har jag mått så dåligt att jag inte ville kliva ur sängen i förmiddags. Jag är tveksam om det är tecken på en graviditet då jag har dessa symptom annars (kissandet p.g.a. skadade njurar), men ack så jobbiga de är! Jag har fler symptom, dock inga som gör att jag tror att jag är gravid.

Det var inte länge jag fick ha trådiga flytningar. De försvann efter att jag skrev föregående inlägg (typiskt, va?)... Jag är minst sagt besviken, men jag försöker vara positiv och glädjas åt det faktum att jag för första gången sedan vi började försöka har haft superfertila flytningar (det är den här sorten som spermierna föredrar)! Bara det är ett steg i rätt riktning.

Vi hade samlag i förrgår kväll, några timmar innan jag upptäckte flytningarna. Om vi har tur tog spermierna sig igenom livmoderhalssekretet och väntar numera på att ägget skall släppa, om inte min kropp vill annat vill säga. Jag bör ha ägglossning på måndag, tisdag eller onsdag om man ser till min genomsnittliga menstruationscykel. Det här är det värsta med att försöka skaffa barn, väntan mellan ägglossning och mens…

Jag blev positivt överraskad när jag gick på toaletten i morse. Jag kände att jag var väldigt blöt i underlivet och när jag tog en titt på pappret såg jag att jag hade flytningar som liknade äggvita! Det var ingen tvekan om att det var de klassiska äggviteflytningarna då det var väldigt trådigt och slemmigt. Det här är första gången sedan vi började försöka som jag har dessa. Måtte det ta sig nu!

Det är några på familjeliv som undrar vad jag har gjort det här försöket jämfört med tidigare försök. Jag har inte gjort någonting särskilt mer än att jag följde rådet om att sluta med kosttillskott (jag äter dock fortfarande apoteket kvinna, zink och d-vitamin). I onsdags var jag på Familjecentralen och tog cellprov, men jag är osäker över om det är det som har triggat igång flytningarna eller om det är någonting annat. Någonting har hänt i alla fall och glad är jag över det.

Det var någon på familjeliv som tyckte att jag skulle sluta med kosttillskotten nu när vi genomgår vår utredning. Jag förstod först inte vad det skulle göra för skillnad, men vid närmare eftertanke låter det logiskt. Om mina prover och undersökningar skall ge ett korrekt resultat är det lika bra att inte ta några kosttillskott som kan göra resultatet missvisande. Jag har därför beslutat mig för att följa det rådet. Jag kommer dock fortsätta med Apoteket kvinna, zink och D-vitamin då det är vitaminer/mineraler som kroppen behöver. Övriga kosttillskott såsom Arctic root, Apiforce, Efamol och Rosenrot extra stark känner jag att jag klarar mig utan.

När utredningen är avslutad kan det hända att jag börjar med kosttillskotten igen, men det är inte säkert. 

Det blev ingen bebis den här gången heller (jag började blöda idag på BIM+1). Jag räknade aldrig med att mensen skulle utebli och att vi skulle plussa, men jag är ändå besviken. Man hoppas ju att man skall mötas av ett positivt besked, att en krabat växer och gror i magen. Jag försöker vara positiv och intala mig själv att vi kommer lyckas en dag, men jag känner mig så blåögd. Det är bara naivt att tro att spolningen kommer att ge resultat bara för att den gjorde det för min syster. Det känns ibland som att det bara är en dröm, som att det aldrig kommer att bli verklighet. Det är nästan så att jag på allvar tror att vi aldrig kommer att lyckas. Det har jag väl trott enda sedan vi började försöka, men det är inte förrän nu som det verkligen börjar sjunka in. Jag kommer aldrig bli mamma! 

Den här blödningen har varit smärtsam och jag har varit tvungen att sitta med en värmedyna. Rosenroten verkade inte hjälpa alls den här gången… Det är tur att jag bara blöder i 2-3 dagar.

På måndag skall vi till kvinnokliniken och få svar på våra prover (blodprovet och spermaprovet). Jag var inte nervös inför besöket med kuratorn, men nu är jag äckligt jävla nervös! Det känns som att det är på måndag vi kommer att få domen, kan vi få barn eller inte? Jag är säker på att jag inte kan, men jag är osäker över om de kan konstatera det genom blodprovet eller om det måste till ett VUL och en HSS-spolning först. Jag är inte orolig över att det skall vara några fel på Mikaels spermier, utan jag är som sagt säker på att det är mig det är fel på. Jag skulle gissa på att det är mina äggledare som är anledningen till att jag inte har blivit gravid ännu, men det skulle lika gärna kunna vara så att det inte är några fel alls. 

Jag var så nervös imorse att jag bröt ihop när Mikael stod i duschen. Han märkte det när han skulle klä på sig. Han trodde först att jag blödde näsblod (jag brukar snyfta då), men när han insåg att jag grät satte han sig bredvid mig i soffan. Han hann aldrig trösta mig då han var tvungen att bege sig mot jobbet. Han hann dock krama om mig och säga att det inte är någon idé att ta ut saker i förskott. Han tycker att vi skall ta en dag i taget och se vad läkaren säger på måndag. Det är lättare sagt än gjort... Jag är livrädd för att läkaren skall säga att jag inte kan få barn. Då måste jag omvärdera hela mitt liv och hitta någonting annat som känns meningsfull. Jag tror inte att jag kommer kunna göra det. Barn är det jag lever för!