Four years of pain
Publicerat den
Det är omöjligt att sätta ord på smärtan som den här dagen medför. Jag vill ingenting hellre än att besöka minneslunden och låta alla tårar som jag har hållit tillbaka genom åren rinna, men jag väljer att avstå och bita ihop. Jag måste vara stark, men det är svårt! Jag skäms över vad det är jag har gjort och jag kan än idag inte förstå hur jag kunde vara så dum och blanda in ett oskyldigt barn i det hela (men hur naiv är man inte på en skala från ett till tio när man blir misshandlad och manipulerad av en man som man en gång älskade?). Jag kan inte heller förstå att jag låg på sjukhuset, och förlorade en del av mig själv, den här dagen för fyra år sedan. Jag minns det som om det vore igår, men ibland önskar jag att jag kunde glömma eller förtränga det... Det känns nästan som att jag lever i en enda stor mardröm. En mardröm som jag aldrig kommer att vakna upp ur.
Kan man någonsin komma över förlusten av ett barn? Kan man någonsin förlåta sig själv för de val man har gjort? Kan man någonsin förlåta sig själv för de val man aldrig gjorde?
