Det är inte lätt alla gånger...
Publicerat den
Hur svårt ska det behöva vara att beskriva sina känslor? Hur svårt ska det behöva vara att bara öppna sig och blotta sitt innersta? Jag är en ganska sluten person och pratar väldigt sällan om hur jag mår, vad jag tycker och vad jag verkligen vill. Det grundar sig i att jag är uppvuxen i en familj där man inte pratar om detta, där man löser sina problem genom att försöka förtränga dem. Det var nästan så att det var skamfullt att prata om sina känslor, åtminstone var det så det kändes och den känslan har hållt i sig genom åren. Jag vill så gärna bara blotta mig och säga som det är, men det är någonting som tar emot. Härom veckan struntade jag dock i det och var brutalt ärlig. Jag gav blanka fan i om det sårade någon, för om det inte kommer ut är det jag som tar skada i slutändan. Man ska vara försiktig med vad man säger och hur man säger det, men ibland är det inte så tokigt att bara vräka ur sig saker som behöver komma ut.
Hur går det då med allting? Jag vill säga att det går bra, men det gör det inte... Jag har levt i ett enda stort virrvarr de senaste månaderna. Jag har börjat ifrågasätta nästan allt: var jag vill bo, vad jag vill bli/arbeta med, vem jag vill vara, vem jag vill vara med (om jag ens vill vara med någon), om jag vill behålla mina så kallade vänner osv. Vad har jag då kommit fram till? Nada! Det har hänt att jag har ångrat mig när jag väl har tagit ett beslut och det har resulterat i att jag har blivit mer osäker. Just nu känner jag att jag måste göra det som krävs för att jag ska må bra, what ever it takes.
Jag är fortfarande arbetslös, studierna går inget vidare (inte matten i alla fall) och förhållandet med Mikael har varit rena berg-och-dalbanan. Det är ingen hemlighet att vi har haft det kämpigt, men någonstans tror jag att vi klarar oss igenom det mesta bara vi pratar med varandra och finns där för varandra. Kommunikationen har inte varit den bästa, men det är någonting som vi är villiga att jobba på. Jag har också övergett alla tankar på att försöka bli gravid och har i veckan fått preventivmedel av barnmorska som jag kommer att börja med vid årsskiftet. Det här är ingenting som någon av oss vill, men om förhållandet ändå inte är helt hundra just nu kanske det är lika bra att vara på den säkra sidan tills vi har fått ordning på det. Jag vill inte behöva överväga att göra en till abort (nu tror jag inte att jag någonsin kommer bli gravid igen, men man vet ju aldrig).
I slutet av september var jag till kvinnokliniken för att diskutera mina starka menssmärtor och jag har nu äntligen blivit beviljad laparoskopi (titthålsoperation)! Innan årsskiftet ska den ha blivit av. Jag är nervös, men samtidigt ska det bli så skönt att få svar på om jag har endometrios eller inte. Jag misstänker att jag har det, men det är bara att vänta och se. Kan hända att jag har tur och bara har svår dysmenorré. Det är inte så bara egentligen i och med att det gör förjävla ont, men det påverkar i alla fall inte fertiliten. Nej. Ett par veckor till, sen vet jag.
Hur många gånger har inte jag också haft en karusell av tankar och känslor? Jag är 30 år och vet inte vad jag vill med livet, mer än att jag vill bilda familj med min man. I yngre år visste jag inte ens om det var honom jag ville leva med för resten av mitt liv.
Jag är också "duktig" på att hålla inne känslor och tankar vilket inte blir bra i det långa loppet, men det är ett svårt mönster att bryta tyvärr.. :(
Hoppas att du kommer fram till nåt vettigt i slutändan, och ja, man måste tänka på vad som gör en själv glad som du skrev. ♥
Mot Ett +