Jag saknar dig ♥
Publicerat den
I söndags var det Kims beräknade födelsedag. Jag måste erkänna att jag hade glömt bort det, att det var Mikael som påminde mig då han såg anteckningen i sin kalender (vi har varsin och jag hade av misstag råkat skriva i hans då de ser precis likadana ut). Jag förstod inte alls vad han menade med hur känns det inför imorgon? förrän han förklarade att det var den 19:e. Hur kan man glömma någonting så viktigt?! Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Jag har trots allt haft det väldigt tufft den senaste tiden och då kan man inte hålla koll på allt (blev arbetslös vid årsskiftet och opererade bort en tumör förra veckan. Räcker det inte med barnlösheten?).
Jag var till minneslunden i söndags i alla fall. Det kändes bra att vara där och Kim fick en extra stor nalle eftersom jag hade varit så dumt och glömt bort hennes dag. Väl på minneslunden kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det kan jag aldrig när jag är där...
Jag är inte religiös och jag tror inte på ett liv efter döden, men av någon anledning har jag inbillat mig att Kim kan höra mina tankar när jag är nära. Jag brukar säga till henne att jag saknar henne, att jag älskar henne. Det gjorde jag dock inte i söndags. Då bad jag henne att förlåta mig, att inte straffa mig för det jag har gjort. Det känns ibland som att barnlösheten är ett sätt att straffa mig för att jag valde att göra abort (jag är abortmotståndare och gick emot mina egna principer). Jag förstår att det är ganska osannolikt att det är så, men när man inte blir gravid efter år av försök och läkarna säger att allt är som det skall vill man ju hitta en förklaring till varför man aldrig lyckas. Det här är min förklaring. Jag har träffat andra som är i samma situation och förklaringen känns därmed väldigt logisk även om kuratorn på kvinnokliniken (samtalet inför aborten) garanterade att jag utan problem skulle bli gravid igen. Jag känner mig väldigt lurad... Om jag bara visste då att jag skulle komma att befinna mig i den här situationen hade jag valt en annan väg
Jag är inte religiös och jag tror inte på ett liv efter döden, men av någon anledning har jag inbillat mig att Kim kan höra mina tankar när jag är nära. Jag brukar säga till henne att jag saknar henne, att jag älskar henne. Det gjorde jag dock inte i söndags. Då bad jag henne att förlåta mig, att inte straffa mig för det jag har gjort. Det känns ibland som att barnlösheten är ett sätt att straffa mig för att jag valde att göra abort (jag är abortmotståndare och gick emot mina egna principer). Jag förstår att det är ganska osannolikt att det är så, men när man inte blir gravid efter år av försök och läkarna säger att allt är som det skall vill man ju hitta en förklaring till varför man aldrig lyckas. Det här är min förklaring. Jag har träffat andra som är i samma situation och förklaringen känns därmed väldigt logisk även om kuratorn på kvinnokliniken (samtalet inför aborten) garanterade att jag utan problem skulle bli gravid igen. Jag känner mig väldigt lurad... Om jag bara visste då att jag skulle komma att befinna mig i den här situationen hade jag valt en annan väg
