Hur är det med Louise?
Publicerat den 19/02 2014, kl. 20.17

Det verkar som att de flesta (alla som har kommenterat) vill att jag skriver mer om min vardag, så jag får väl ta och göra det  Jag kan börja med att säga att det har varit tufft de senaste månaderna. Jag arbetar t.ex. inte på Lidl längre då chefen var osäker över om hon skulle låta mig vara kvar eller ej. Hon tyckte inte att jag utvecklades i samma takt som alla andra (jag överanalyserade arbetsuppgifterna, var för noggrann och tog för lång tid på mig) och då sade jag till henne att jag inte ville vara kvar. Jag vill känna att jag är duktig på det jag gör, att det är anledningen till att jag får vara på arbetsplatsen. Den känslan hade jag aldrig på Lidl... Jag hade ett samtal med chefen om det på slutet och hon sade att det var tråkigt att jag inte var i samma fas som alla andra då hon gillar mig som person och då hon såg potential i mig. Jag kan dock tycka att det var orättvist mot alla andra att förlänga mitt kontrakt om och om igen när hon ändå var tveksam till om hon skulle låta mig vara kvar eller ej. Hon gav mig flera chanser att komma ikapp och det gjorde jag aldrig. Jag uppskattar att jag fick chansen och erfarenheten (kassavana är guld värt!), men hon skulle ha låtit mig gå redan när sommarvikariatet tog slut.  

 

Efter en vecka som arbetslös opererade jag bort en lipom (en godartad tumör, 10 x 10 cm) på höger skuldra. Jag hade aldrig blivit opererad under narkos förut och var väldigt nervös över det. Mamma och Mikael följde med mig till kirurgmottagningen, men de fick inte följa med mig till väntsalen (vi som skulle opereras fick inga egna rum) utan jag fick säga hejdå i väntrummet. Jag hade skrivit i min hälsodeklaration att jag var rädd för narkos och trodde då att jag skulle få ha med mig Mikael som stöd, men det fick jag inte. Jag fick en säng kl.08:40 och skulle ha opererats kl.09:30, men kirurgen blev kallad till en akut operation och kunde inte ta hand om mig förrän kl.10:20. Jag var med andra ord tvungen att ligga i min säng i nästan 2 timmar innan det blev min tur. Under dessa timmar låg jag och grät av rädsla. Jag hade verkligen behövt Mikael där...

 

Klockan var 11:35 när jag vaknade. Jag var då kopplad till en maskin som mäter syresättningen, men det slutade med att de fick koppla ur den då den ständigt pep (p.g.a. att jag grät i panik efter Mikael). Jag räknade och fick det till att den pep hela sex gånger. Den hade pipit minst lika många gånger till om de inte hade kopplat ur den... Mamma kom och gjorde mig sällskap efter att jag hade vaknat till ordentligt. Jag hade dock velat ha Mikael där, men han hade tyvärr åkt till jobbet bara 5 minuter innan jag ringde hem för att be honom att komma (jag hade inte en tanke på att ringa till hans mobil). En och en halv timme senare blev jag utskriven och fick åka hem. Mamma stannade kvar hos oss i några timmar för att försäkra sig om att jag inte skulle bli dålig. Tack för det  Jag minns ingenting från själva operationen (hade inga drömmar eller så), men hela upplevelsen kring den var ett helvete. Jag har aldrig varit så rädd och känt mig så ensam i hela mitt liv. Jag blir ledsen bara jag tänker på den dagen...

 

Det är idag fem veckor sedan jag genomgick operationen och jag har fortfarande ont i ärret. Jag hade väldiga problem att sova i början då jag var tvungen att ligga på samma sida hela natten (måste vrida och vända på mig med jämna mellanrum för att sova okej) och det var svårt att luta sig mot någonting. Jag fick spendera de första två veckorna i sängen med mjuka kuddar som stöd. Det gick helt okej bara jag satt stilla, annars gjorde det ont i stygnen. Mikael var snäll som gjorde det mesta hemma då jag inte klarade av det. Jag har fortfarande problem att göra simpla saker som att diska och tvätta. Inte har jag vågat mig på att träna heller. Jag tänkte prova försiktigt nästa vecka. 

 

Efter tre veckor som arbetslös, en vecka efter operationen, fick jag ett samtal från Kostservice - som har hand om restaurangerna inom Landstinget Dalarna. Jag gick på intervju och senare samma dag blev jag erbjuden tjänsten. Jag ville tacka nej, men hade inget annat val än att tacka ja. När man är inskriven på arbetsförmedlingen, i alla fall om man är med i jobbgarantin för ungdomar, måste man stå till arbetsmarknadens förfogande och det hade jag inte gjort om jag tackat nej. Jag försökte vara positiv över det faktum att någon ville anställa mig, om än bara på timmar, men det var väldigt svårt. Dagen innan jag skulle påbörja min introduktion fick jag feber och halsont (det påminde om halsfluss). Jag kände mig ganska bra under slutet av veckan efter att ha varit dålig i fyra dagar, men på söndagen började jag känna mig dålig igen - dagen innan jag skulle jobba! Jag tänkte efter och kunde se ett samband: jag blev dålig när jag hade ångest. 

 

Jag hade (och har) sådan ångest över den här tjänsten att jag fick lov att åka till psykakuten i Säter den 10/2. Jag kontaktade de på eget initiativ och berättade att jag har sådan ångest att jag får självmordstankar. Jag blev ombedd att komma in, men det gav ingenting. Läkaren erbjöd mig antidepressiva, som jag absolut inte vill ta. Han erbjöd mig sedan insomningstabletter som jag, efter att ha tvekat, tackade ja till då jag har haft sömnproblem i 3,5 år. Jag fick med mig två hem, fler skulle han skriva ett recept på (det gjorde han dock aldrig. Jag kollade det igår). Det skickades också en remiss till samtalsmottagningen (som jag var i kontakt med för några veckor sedan. Jag är uppsatt på väntelistan) så att jag får komma dit snabbare samt att jag blev sjukskriven i 2 veckor. 

 

Just nu är jag arbetslös och sjukskriven (t.o.m. måndag). Jag känner att jag skulle behöva vara hemma längre, men då är det ju den här pressen att man måste ha jobb. Man måste ha pengar. Jag hatar alla jävla måsten! Kan jag inte få göra saker för att jag vill det, inte för att jag måste? Jag har ingenting emot att jobba osv. men då skall det vara på en arbetsplats där jag känner att jag vill vara. Jag vill absolut inte jobba inom Kostservice och de tjänster som jag absolut vill ha får jag inte. Jag har varit inne på att starta eget inom fotografering, men då måste jag skapa ett kontaktnät först och jag tycker att det är så förbannat svårt. Kan jag inte få ha turen med mig någon gång? 

 

Jag skulle kunna mala på om annat som har hänt de senaste månaderna, utöver barnlösheten, men jag orkar inte just nu. 

Men kära någon..varför är du så negativt inställd till allting? Jag förstår att du mår dåligt för du tycker att hela ditt liv är ett problem och det måste du ändra på fort om du vill må bättre! Tex med jobbet du faktiskt fick, det var någon som just ville att du skulle jobba för dom..även fast det inte var ett jobb som du ville ha så var det en inkomst. Jag jobbar inte heller med det jag vill men nu är det faktiskt såhär att man får jobba sig upp i livet till det man verkligen vill och brinner för, man får inte allt serverat här i livet .
Samma sak gäller detta med barn, sålänge som du inte mår bra så kommer du inte bli med barn heller, psyke och kropp hänger ihop.
Hoppas kan läsa det här och ta det på rätt sätt, inte vara så himla kritisk på ett negativt sätt. Jag menar med handen på hjärtat mee välvilja att du förstår att du måste ändra om hela din situation. .du behöver inte publicera detta heller om du inte vill, bara du läser detta och förstår vad jag menar. Hoppas det löser sig för dig!