Det har varit tomt här i bloggen i några veckor av den anledningen att jag varken har haft lust eller ork att skriva. Jag har varit deprimerad (är det i perioder, det är genetiskt) och de senaste månaderna har det varit så illa att jag har varit nära att lämna Mikael. Jag älskar honom och han är den första som jag har kunnat se en framtid med, men jag vill inte behöva må dåligt i ett förhållande. Han har inte gjort någonting fel, inte medvetet i alla fall. Han har bara inte tänkt på hur han beter sig och hur det har påverkat mig: han har varit väldigt kort och spydig mot mig, han har undvikit ögon- och kroppskontakt, han har kommit med antydningar om att jag är tjock och att jag aldrig får saker gjorda, han har undvikit att prata med mig, han har kommit med undanflykter när jag har velat göra någonting med honom (han har inte haft lust, han har inte orkat, han har haft ont i huvudet, han har känt sig ofräsch, han har drömt en mardröm, det är dåligt väder, det kostar pengar osv.) och han har smällt i dörrar/skåp fast han har blivit ombedd att vara försiktig. Jag är en väldigt känslig människa och man måste därför tänka på hur man är mot/kring mig och vad man säger till mig, annars kan jag misstolka/överanalysera eller ta det personligt och då slutar det med att jag mår dåligt. Jag mår inte dåligt idag, men fram till för en och en halv vecka sedan höll bägaren på att rinna över så att det skrek om det. Det var så illa att jag bokade en tid hos kuratorn på kvinnokliniken, samma kurator som vi var hos när vi startade utredningen.

Jag måste säga att kuratorssamtalet gjorde underverk! Jag har aldrig varit så öppen och ärlig mot Mikael som jag var i slutet av förra veckan (fredag). Det kändes befriande att öppna sig för honom och jag är imponerad över att jag vågade berätta saker som jag har varit rädd för att berätta innan. Jag började med att berätta att det känns som att han inte bryr sig om mig, som att han har ett förhållande med mig bara för att det är bekvämt. Han försäkrade mig om att han har ett förhållande med mig för att han älskar mig och för att han inte vill vara utan mig. Han sade att han aldrig har älskat någon så mycket som han älskar mig ♥ Jag förklarade att jag älskar honom och att jag vill vara med honom, men att jag inte orkar må dåligt längre. Jag erkände att om han hade vägrat följa med till kuratorn och jag inte hade vågat prata med honom på tu man hand så hade jag med största sannolikhet lämnat honom inom de närmsta veckorna (han ville först inte följa med, men han gjorde det för min skull). Han blev väldigt chockad över vad jag hade att säga då han inte hade någon aning om att jag har mått dåligt, men han sade att han är mer än villig att göra det som krävs för att jag skall vara lika lycklig som honom och för att jag skall anse att vi har det bra - under förutsättningarna att jag vågar prata med honom i fortsättningen. Jag har svurit på att jag skall göra så gott jag kan, jag måste bara intala mig själv att det inte är farligt att prata. Det borde inte bli så svårt med tanke på att han vid kuratorssamtalet bevisade att jag inte har någonting att vara rädd för. Han var väldigt lugn och förstående, precis vad jag behövde.

Hans förklaring till sitt beteende var att han inte har haft någon aning om att jag har mått dåligt då jag är duktig på att dölja det och att han inte har märkt att han har gjort/sagt någonting som har gjort mig ledsen eftersom jag inte har sagt ifrån. Det här med pikar om att jag är tjock var bara ett stort missförstånd. Han har aldrig menat någonting illa när han har kommenterat vad jag har ätit (ibland när jag har kommit hem med någonting från affären har han kunnat fråga: ”Skall du verkligen äta det där?!”). Han vill bara att vi skall vara medvetna om och tänka på vad det är vi äter. Jag är som sagt deprimerad i perioder och jag är väldigt trött om dagarna. En förändrad livsstil skulle kunna göra att jag känner mig piggare och har färre perioder där jag känner mig nedstämd. Jag har dock tolkat det som att han tycker att jag börjar bli tjock och för någon månad sedan slutade det med att jag började äta i smyg, oftast när Mikael var på jobbet.

Vi konstaterade under samtalets gång att roten till problemet är att jag har haft en rädsla för att prata (rädd för att Mikael inte skall förstå, att han inte skall bry sig, att han skall säga att jag är löjlig, att han skall bli arg, att han skall lämna mig osv.) och att jag har ett bekräftelsebehov som måste tillfredsställas dagligen för att jag skall må bra. Jag kommer från en familj som inte pratar känslor, som inte kramar varandra, som inte säger att man älskar varandra, som inte ger varandra beröm, som inte grattar varandra när någonting roligt har hänt, som inte visar sitt fulla stöd, som inte hör av sig för att fråga hur man mår osv. Jag känner att jag aldrig fick den bekräftelsen jag behövde av mina föräldrar (det får jag fortfarande inte) och det är en av anledningarna till att jag i ett förhållande behöver bekräftelse för att må bra, för att jag skall känna att jag har ett värde. Jag anser att den här sortens bekräftelse är nyttig i alla förhållanden, somliga behöver bara lite mer än andra. Mikael har lovat att han skall bekräfta mig mer och att vi skall göra mer saker tillsammans medan jag har lovat att jag skall säga till så fort det är någonting. Det känns som en fair deal.

Det är över en vecka sedan vi var till kuratorn och det har än så länge gått väldigt bra. Mikael har ett antal gånger bett om ursäkt över att han har fått mig att känna att han stöter bort mig, senast var i torsdags. Vi gör numera mer saker tillsammans och jag känner att jag har blivit lugnare. Jag har mer tålamod, jag överanalyserar inte allt, jag tar inte allt personligt, jag blir inte sur för minsta lilla och jag säger till om det är någonting. Det känns jättebra!

OBSERVERA ATT KÄNSLORNA JAG HAR BESKRIVIT I DETTA INLÄGG ÄR KÄNSLOR SOM JAG HADE INNAN KURATORSSAMTALET. JAG ANSER IDAG ATT VI HAR DET BRA OCH JAG MÅR INTE LÄNGRE DÅLIGT.