Allmänt

För par som har svårt att få barn finns flera olika behandlingar som kan hjälpa, så kallade infertilitetsbehandlingar. Vilken behandling som passar bäst beror på orsaken till barnlösheten.

Förberedelser

Beroende på vilken behandling man ska gå igenom krävs lite olika förberedelser. Man får veta från läkaren vilka föreberedelser som gäller för just den behandling man ska få.

Hur går behandlingen till?
De behandlingar som finns i Sverige är:

- Stimulerad ägglossning. Kvinnan får ta hormontabletter eller hormonsprutor som framkallar ägglossning.

- Insemination med spermier. De kan antingen komma från mannen i paret eller från en donator. Spermierna sprutas in direkt i livmodern genom en tunn slang när kvinnan har ägglossning.

- Provrörsbefruktning som också kallas in vitro fertilisering, IVF. Kvinnan får hormoner som framkallar ägglossning. Äggen plockas sedan ut från äggstocken. Mannen får lämna spermier som sammanförs med äggen i ett provrör. Efter ett par dagar kan ett eller två befruktade ägg sättas tillbaka i livmodern.

- Provrörsbefruktning med äggdonation. Då plockas äggen från en donator i stället. De donerade äggen sammanförs sedan med mannens spermier i ett provrör.

- Kirurgisk behandling. Det kan vara aktuellt om kvinnan har vissa äggledarskador, endometrios eller förändringar inne i livmoderhålan. 

Så går det till.

Ovulationsstimulering
Ovulation betyder ägglossning. Vid ovulationsstimulering får man en behandling som påverkar äggen att mogna och lossna från äggstockarna. Denna behandling kan man få efter att ha gått igenom en utredning som visat att man har oregelbunden ägglossning eller inte någon ägglossning alls. Ett tecken på det är glesa eller helt uteblivna menstruationer.

Ovulationsstimulering är en relativt enkel behandling som övervakas med ultraljudsundersökningar för att följa tillväxten av äggblåsorna i äggstockarna. Ultraljudet görs med en särskild, avlång ultraljudsstav som förs in via slidan för att komma så nära äggstockarna som möjligt. 

Hormonbehandlingar stimulerar ägglossningen
Det finns olika typer av behandling för ovulationsstimulering, de tre vanligaste beskrivs här. I första hand får man ta tabletter som heter Pergotime, vars verksamma substans heter klomifen. En del kvinnor kan få biverkningar som huvudvärk, illamående eller svullen mage. Vissa kan även märka humörsvängningar.

Om tablettbehandlingen inte gör att man får ägglossning, trots ökade doser, kan man få prova hormonsprutor. Sprutorna får man lära sig att ta själv eftersom de ska tas dagligen. Effekten kontrolleras med ultraljud via slidan. Det verksamma ämnet i sprutorna är ett så kallat follikelstimulerande hormon, FSH. De mediciner som finns i Sverige idag heter Gonal-F, Puregon och Menopur.

Ibland kan man behöva en operation. Läkarna går då in i äggstockarna med titthålsteknik för att kunna reglera hormonbalansen. Vid operationen görs små hål i äggstockens yta för att underlätta ägglossning. Oftast medför ingreppet att man får regelbundna menstruationer och spontana ägglossningar.

Såväl hormonbehandling som titthålsoperation leder till att drygt hälften av de kvinnor som behandlas senare blir gravida.

De flesta får inga biverkningar

De flesta får inga biverkningar av behandlingen för ovulationsstimulering. Det besvär som kan uppstå är så kallat överstimuleringssyndrom. Då bildas ovanligt höga halter av östrogen, vilket kan leda till vätskebalansrubbningar. Om man får en mild överstimulering svullnar magen, och man kan i vissa fall få lätta magsmärtor och bli illamående.

Det är ovanligt att man får en svår överstimulering. Men om det händer så märks det på att magen svullnar upp kraftigt, vilket beror på att det samlas större mängder vätska i buken. Vätskeansamlingen kan bli så påtaglig att lungorna inte riktigt får plats, och därmed kan andningen påverkas. Det är ovanligt, men skulle det inträffa blir man inlagd på sjukhus och behandlad. Då tappas buken på vätska och man får dropp. Efter en till två veckor brukar magen vara som vanligt igen. 

Äggblåsorna kontrolleras med ultraljud
När man får hormonbehandling är det viktigt att det inte finns mer än högst två eller tre mogna äggblåsor, så kallade folliklar. Om det finns fler folliklar ökar nämligen sannolikheten för flerbörd, det vill säga att man blir gravid med tvillingar eller fler barn. När man väntar tvillingar eller fler är risken större att barnen ska födas för tidigt. Dessutom ökar risken för att man ska behöva förlösas med kejsarsnitt eller sugklocka. Läkaren kontrollerar därför antalet folliklar med ultraljud via slidan och blir det för många avbryts behandlingen. Finns det lagom antal avslutas stimuleringen ofta med en så kallad ägglossningsspruta som man tar cirka 30 till 35 timmar före samlag eller insemination. Ägglossningssprutan, som oftast heter Ovitrelle eller Pregnyl, innehåller ämnet hCG som framkallar ägglossning.

Inseminationsbehandling - partner eller donator
Insemination innebär att man får spermier insprutade direkt i livmodern vid tidpunkten för ägglossning, då chansen att bli gravid är störst. I förberedelserna för denna behandling ingår därför att man kartlägger sin menscykel, så att man kan säkerställa vilken dag ägglossningen brukar ske. Ibland kan man istället få hormonbehandling på samma sätt som vid ovulationsstimulering, för att säkerställa att inseminationen sker när kvinnan har ägglossning. Före insemination renas spermaprovet så att det får en hög koncentration av spermier som simmar bra. Det görs i ett enklare laboratorium.

Under själva inseminationen får man ligga i en vanlig gynekologstol. Inseminationen sker genom att läkaren lägger in en tunn slang i livmodern. Spermierna sprutas sedan in genom slangen. Spermierna kan antingen komma från mannen i paret eller från en donator. Inseminationen gör inte ont och man behöver därför inte få någon bedövning.

Chansen att bli gravid efter en insemination är ungefär tio till femton procent vid de tre första behandlingarna. Men efter tre misslyckade försök med insemination minskar chanserna att de fortsatta försöken ska lyckas och därför görs sällan mer än tre inseminationer. 

Provrörsbefruktning
Provrörsbefruktning eller IVF som det också kallas är en omfattande behandling. Behandlingen sker i flera steg och kräver mycket utrustning. Provrörsbefruktningar kan utföras på sjukhus och speciellt utrustade privata kliniker.

Kirurgisk behandling
Kirurgi kan ibland behövas som komplement till annan behandling eller som enda behandling. Kirurgi kan man till exempel behöva om man har

- utebliven ägglossning som inte svarar på tablettbehandling. Då kan man få gå igenom en enkel titthålsoperation, en så kallad laparoskopi, av äggstockarna. Vid operationen görs små hål i äggstockens yta för att underlätta ägglossning. Operationen leder oftast till att man får en fungerande menscykel med egen ägglossning

- polyper och muskelknutor i livmoderhålan. Sådana bör tas bort för att öka chansen för ett befruktat ägg att fästa inne livmodern och för att minska risken för missfall. Operationen utförs via ett titthålsinstrument som förs in via slidan och livmoderhalsen, en så kallad hysteroskopi

- en skiljevägg i livmodern. Den kan delas för att minska risken för att man ska få upprepade missfall. Det görs också genom en så kallad hysteroskopi

- vätskefyllda äggledare, så kallade säcktubor. Säcktubor kan man få efter en infektion och de bör tas bort innan man får provrörsbefruktning för att öka chansen till en lyckad behandling. Det görs genom en titthålsoperation i buken

- sammanväxningar kring äggledarna. Lätta eller måttliga sammanväxningar kan opereras för att öka chansen till spontan graviditet. Det görs via en titthålsoperation i buken

- endometrioscystor i äggstockarna behöver ibland opereras innan en provrörsbefruktning. Ytlig endometrios på bukhinnan i lilla bäckenet kan opereras för att öka chansen till spontan graviditet. Det görs via en titthålsoperation i buken

-  muskelknutor, så kallade myom, i livmoderns vägg behöver sällan opereras. Ett undantag är om de är stora eller påverkar livmoderslemhinnan.

KÄLLA: 1177.se

Jag valde att ta bort avsnittet om provrörsbefruktning av den anledningen att det är ett komplicerat ingrepp. Om vi kommer så långt att läkarna anser att vi måste genomgå provrörsbefruktning bifogar jag resten av beskrivningen.