Om 8 veckor påbörjar vi utredning för ofrivillig barnlöshet av den anledningen att vi har försökt skaffa barn i snart 1 år utan resultat. Mikael vill inte utredas, men han har gått med på att göra det för min skull då jag känner att jag bara kommer att gå och må dåligt av att vara ovetandes över om vi är infertila eller om det är någonting annat som gör att jag inte har blivit gravid ännu. Det behöver nödvändigtvis inte vara någonting som är fel varken med mig eller Mikael och om det är det behöver det inte vara någonting allvarligt. Det kan dock vara skönt att få det svart på vitt så att man inte går och är orolig. Jag är en person som oroar mig väldigt mycket, oftast i onödan… Det var tänkt att jag skulle ringa och boka tid för utredning i sommar, men jag orkar inte vänta. Det är lika bra att vi får det överstökat.

Jag kontaktade kvinnokliniken idag och kvinnan jag pratade med var hur trevlig som helst! Hon informerade om saker som jag inte hade någon som helst tanke på att fråga och jag är tack vare det inte lika nervös nu som innan. Hon sade bl.a. att landstinget Dalarna har som krav att man skall ha haft oskyddat samlag i minst 1 år, vara folkbokförda på samma adress och inte ha några gemensamma barn. Vi uppfyller alla krav och väntar numera på att hon skall skicka hem ett brev med information, en kallelse och en behållare som Mikael skall lämna spermaprov i. Han är väldigt nervös över den biten och det kan jag förstå, men jag tycker att han skall glädjas åt att han har möjligheten att leverera det hemma och inte på kliniken. Han skulle bara veta hur nervös jag är som skall lämna blodprover, göra en gynekologisk undersökning med VUL och eventuellt medicineras (jag skulle inte bli förvånad om det visar sig att jag måste äta medicin. Jag och min syster misstänker att det kan vara så att jag har bakterier i underlivet som gör det omöjligt för spermierna att överleva)! Kan hända att det blir mer beroende på vad proverna visar.

Hon på kvinnokliniken, vars namn jag inte kommer ihåg, gav mig som sagt information kring utredningen och jag gav henne information om min hälsa (hälsodeklaration ifylles vid första besöket, men hon ville ha lite information redan nu). Jag berättade om längden på min menstruationscykel, att jag använder ägglossningstester och att de har varit positiva det senaste halvåret, att jag har gjort en abort, hur lång jag är, vad jag väger m.m. Hon sade att de är bra att jag inte är överviktig eller underviktig av den anledningen att det kan minska chanserna till en graviditet då menstruationscykeln och ägglossningen kan påverkas negativt. Jag väger lika mycket idag som jag gjorde när jag blev gravid i slutet av tonåren. Barnlösheten beror med andra ord inte på min vikt, vilket är skönt att veta.

Jag är inte hundra procent säker på hur utredningen kommer att gå till, men om man skall tolka kvinnoklinikens hemsida och samtalet kommer det att se ut som följande: Vi kommer att börja med att besöka en kurator, som berättar om hur en utredning går till. Det kommer att tas prover (bl.a. blodprover) och vi fyller i hälsodeklarationen. En månad senare besöker vi en läkare som går igenom proverna med oss och gör en gynekologisk undersökning med VUL på mig. Vi diskuterar hur vi går vidare beroende på vad proverna visar. Jag har skrivit en lång lista med saker som jag skulle vilja diskutera med kuratorn eller med läkaren, beroende på vem som har kunskap kring dem. Jag kan bifoga listan vid intresse.

OBSERVERA! Jag vill inte se några spydiga kommentarer om att jag planerar barn med var och varannan pojkvän (det var någon som påstod det när jag var tillsammans med expojkvännen). Det stämmer inte! Jag må ha planerat barn med tre karlar, men det har aldrig varit jag som har tagit initiativet till det! Den första slängde mina p-piller och jag vågade inte säga någonting med tanke på att han misshandlade mig, den andra övertalade mig att sluta med mina p-piller trots att jag sade att jag inte var redo (jag var sårbar och han utnyttjade det) och den tredje, Mikael, sade att det kändes rätt och att han ville bilda familj med mig. Jag sade klart och tydligt i början av vårat förhållande att jag har längtat efter barn/en familj i flera år, men att jag förstod om han ville vänta och att jag var okej med det. Han sade dock att det här är någonting som han verkligen vill och på den vägen är det.

Barnlösheten är väldigt jobbig för oss och vi skulle uppskatta om Ni visar respekt.