Bättre sent än aldrig
Publicerat den 08/06 2012, kl. 23.57

Det har varit en lång och känslosam dag. Den började med att jag inte kunde sova. Jag måste ha varit nervös eller så var det resultatet av att jag inte var trött när vi gick och lade oss strax efter midnatt. Jag låg iallafall kvar i sängen tills det att väcklarklockan ringde, klockan 07:00, eftersom jag inte ville väcka mamma eller Mikael. Jag hann inte mer än att kliva upp, göra mig i ordning och äta frukost (i form av ett glas berra bus och en halv ostsmörgås) innan det var dags att bege sig mot skolan.

Jag var en av de sista att kliva in i klassrummet, men det var inte särskilt konstigt av den anledningen att det var tre stycken som inte närvarade vid champagnefrukosten. Det var i princip ingen som lade märke till att jag kom. Det var dock en som undrade var jag befann mig under morgonen och jag sade som det var: att jag valde att avstå på grund av att det inte var någon som självmant sade att det hade blivit ändringar i planeringen. Jag ångrar inte beslutet. Jag ville ha en lugn student och det fick jag Det enda som var tråkigt med dagen var att jag skrev i samtliga mössor medan det endast var femton stycken, fyra stycken lärare och elva (av tjugofem) stycken elever som skrev i min avgångsbok. Vi skrev i varandras mössor i väntan på fotografering, betygsutdelning, stipendiumutdelning och vandring till Konserthuset.

Det var inga konstigheter i betygsdokumentet. Jag blev dock besviken över att jag inte var den som fick stipendiumet för klassens bästa prestation. Jag förstod att jag inte skulle få det med tanke på att det inte gick särskilt bra första året på gymnasiet, men det var motiverande att ha någonting att sträva mot. Jag blev besviken av den anledningen att det kändes som att alla år av slit har varit i onödan. Det är som en av mina lärare skrev i min avgånsgbok: jag kan inte vara bäst på allt. Jag är lyckligtvis stolt över vad jag har åstadkommit under mina två år i Västerås.

Klockan hade precis passerat 10:30 när det var dags att samlas utanför skolan för att tåga mot Konserthuset. Vi satt, i en timme, i den finare delen av matsalen i väntan på att det skulle bli vår tur. John Bauer var den sista skolan att springa ut, men det märktes inte eftersom det hela gick väldigt snabbt. Det dröjde inte länge från det att vi kom dit tills vi stod på plattformen och hurrade. Jag var i princip den enda som inte hoppade och skrek. Det är inte riktigt min grej... Jag visar känslor på andra sätt - jag grät till exempel av lycka när Mikael kramade om mig efter att jag hittat min familj och mina släktingar

Efter utspringet pratade jag med mina släktingar en stund innan vi hoppade in i bilarna för att åka mot lägenheten. Det serverades smörgåstårta, kaffe, havreflarn med choklad och punchrullar i väntan på middagen: torsk med potatis, äggsås, ärtor, rostbiff och gustavskorv. Jag hade inte förberett någonting, utan jag fick laga middagen och desserten (se bild) från scratch. Mikael gjorde en banan- och chokladkaka medan jag sprang runt som en yr höna i köket. Det var svårt att hålla koll på allt som skulle göras. Jag misslyckades bland annat med att smälta den vita chokladen av den anledningen att jag inte visste att den är värmekänslig. Det slutade med att mina fastrar fick gå till affären och köpa mer choklad. Det gick bra i slutändan iallafall och desserten gick åt som smör

Det var inget märkvärdigt studentfirande - det var dock trevligt! Jag blev fotograferad (bilder kommer senare), jag pratade med mina släktingar, det serverades middag och dessert samt att det öppnades presenter. Jag fick en fönsterlampa av min farmor, ett kakfat med tre våningar av en av mina fastrar, ett fat med fem tillhörande skålar av min andra faster och en tusenlapp av mina föräldrar. Den kommer att användas till hyra eller räkningar i samband med flytten till Falun. Jag hade hellre sparat den och införskaffat ett nytt objektiv, men det är smidigare att använda den till viktigare saker. Jag får helt enkelt unna mig någonting för tusen kronor efter att jag har fått jobb.

Jag vill tacka alla som kom för att fira mig - och ett extra tack till min syster som agerade fotograf.