Break up
Publicerat den
Jag har aldrig berättat hela sanningen om varför jag gjorde slut med Dennis i höstas och det känns som att det är dags att jag gör det: det var tänkt att vi skulle förlova oss förra sommaren lagom till vår 18-månadersdag, men det gick aldrig som planerat. Vi gick igenom proceduren som man brukar; vi provade storlekar, kollade på ringar som vi gillade och gjorde en beställning (vi beställde genom en säljare, med bra omdöme, på Tradera på grund av att vi ville komma undan med ett bra pris. Det kostar en halv förmögenhet i guldsmedsbutiker och det hade vi inte råd med som studenter). Jag hörde ingenting från säljaren på någon vecka och kontaktade henne till slut på telefon. Hon bad om ursäkt och sade att hon inte hade hört av sig på grund av att hon hade varit upptagen med att leta bland alla ringar efter en i min storlek (hon sålde flera sorter). Hon hittade aldrig någon och vi letade på andra ställen, men utan framgång. Jag blev väldigt besviken då jag verkligen såg fram emot att bli Dennis fästmö.
Jag är en person som är övertygad om att allt händer av en anledning (det har jag också sagt hundra gånger här i bloggen) och när vi inte fick våra ringar började jag ifrågasätta varför. Var det meningen att vi inte skulle vara tillsammans? Jag ifrågasatte mina känslor för honom och det gick så långt att jag började prata med andra karlar... Jag aktiverade ett konto som jag hade på e-kontakt av den anledningen att jag ville se hur det kändes att prata med andra. Jag kom bland annat i kontakt med Dan. Jag pratade med honom väldigt ofta och det kändes som att det klickade över sms och vanliga telefonsamtal, men det gjorde det aldrig i verkligheten. Jag kan inte svara på varför jag träffade honom mer än en gång med tanke på att jag inte var intresserad av att ha ett förhållande med honom, men jag antar att jag var så förvirrad att jag inte hade någon aning om hur jag skulle hantera situationen. Jag ville ingenting hellre än att vara med Dennis, men jag kastade bort min chans på grund av att det inte gick som planerat med förlovningen. Jag hade aldrig en tanke på att det kanske var meningen att vi skulle förlova oss senare!
Jag kan med säkerhet säga att vi hade varit tillsammans idag om vi hade fått hem ringarna, om jag inte hade blivit lika besviken eller om jag inte hade agerat som jag gjorde. Det är dock ingen idé att tänka på det nu med tanke på att man inte kan ändra det förflutna (man kan bara påverka framtiden). Jag säger inte att jag önskar att vi hade varit tillsammans idag (jag älskar Mikael och skulle inte vilja byta honom mot någon eller något. Jag vill dela mitt liv med honom), men jag önskar att jag hade behandlat honom bättre. Jag önskar att vi hade kunnat vara vänner idag, men det är inte möjligt på grund av att Mikael ogillar tanken på att jag har kontakt med mitt ex. Jag skulle inte gilla att han hade det... Rätt skall vara rätt.
Jag hoppas att han kan förlåta mig, helhjärtat, en dag...
