Today's like a rollercoaster
Publicerat den
Denna dag har varit som en enda stor berg- och dalbana. Den började som vanligt med några lektioner på praktiken, som förövrigt gick relativt bra - med det menas att ingen blev utkastad. Det var sagt att vi skulle utöva någon bollsport och eftersom eleverna har en tendens att tjata om fotboll bestämde vi (jag och min handledare) att det var innebandy som gällde. Höhö! 
Det var lyckligtvis ingen som klagade, utan de som var med såg ut att ha roligt. Det var dock några som ansåg att det var fusk att jag var med, men det kunde jag inte hålla med om eftersom jag inte gav hundra procent.
Efter praktiken var det bara att knata hemåt, duscha och bege sig mot stan. Det var nämligen så att jag skulle ha möte med min klient angående uppgiften i hälsopedagogik (där vi skall agera hälsocoach till en klient som vi har blivit tilldelad). På vägen möttes jag av Micke, som vände på klacken och gjorde mig sällskap.
Jag har ingen aning om vad han gjorde på stan - eller rättare sagt: jag minns inte.
Det var gulligt av honom att göra mig sällskap, men det visade sig att han gjorde det i onödan av den anledningen att min klient aldrig dök upp. Det var sagt att vi skulle mötas utanför konferensrummet, men han sågs inte till på femtio minuter - trots att jag väntade utanför konferensrummet, väntade utanför hans lärarrum, knatade ett varv runt skolan för att se om han var i något av klassrummen för att sedan göra om proceduren. Det slutade med att jag tröttnade och gick hem! Jag skall kontakta honom och se om vi inte kan boka om mötet eller eventuellt ha en mail-kontakt - om det fungerar bättre för honom.
Jag var en aning besviken (och irriterad!) när jag klev innanför dörren, vilket resulterade i att Micke fick krama om mig en stund. Det känns så underbart när han gör det. Man blir så obeskrivligt lugn.
Han gjorde dock någonting senare under kvällen som fick mitt hjärta att slå volter! Det var nämligen så att han ville ge mig en tidig födelsedagspresent - två stycken par sockor i fleeceliknande material (då jag har en tendens att frysa om fötterna. Jag kan t.ex. inte sova om jag inte har strumpor på mig). När jag hade tackat och gett honom en puss släckte han lampan, men ångrade sig några sekunder senare. Han såg mig då djupt i ögonen och sade att han älskar mig! Jag blev en aning chockad, men samtidigt berörd av den anledningen att jag inte var riktigt beredd på att han skulle säga det. Det var nästan så att jag började gråta - glädjetårar givetvis. Vilken underbar kväll!
Det var lyckligtvis ingen som klagade, utan de som var med såg ut att ha roligt. Det var dock några som ansåg att det var fusk att jag var med, men det kunde jag inte hålla med om eftersom jag inte gav hundra procent. Efter praktiken var det bara att knata hemåt, duscha och bege sig mot stan. Det var nämligen så att jag skulle ha möte med min klient angående uppgiften i hälsopedagogik (där vi skall agera hälsocoach till en klient som vi har blivit tilldelad). På vägen möttes jag av Micke, som vände på klacken och gjorde mig sällskap.
Jag har ingen aning om vad han gjorde på stan - eller rättare sagt: jag minns inte.Det var gulligt av honom att göra mig sällskap, men det visade sig att han gjorde det i onödan av den anledningen att min klient aldrig dök upp. Det var sagt att vi skulle mötas utanför konferensrummet, men han sågs inte till på femtio minuter - trots att jag väntade utanför konferensrummet, väntade utanför hans lärarrum, knatade ett varv runt skolan för att se om han var i något av klassrummen för att sedan göra om proceduren. Det slutade med att jag tröttnade och gick hem! Jag skall kontakta honom och se om vi inte kan boka om mötet eller eventuellt ha en mail-kontakt - om det fungerar bättre för honom.
Jag var en aning besviken (och irriterad!) när jag klev innanför dörren, vilket resulterade i att Micke fick krama om mig en stund. Det känns så underbart när han gör det. Man blir så obeskrivligt lugn.
Han gjorde dock någonting senare under kvällen som fick mitt hjärta att slå volter! Det var nämligen så att han ville ge mig en tidig födelsedagspresent - två stycken par sockor i fleeceliknande material (då jag har en tendens att frysa om fötterna. Jag kan t.ex. inte sova om jag inte har strumpor på mig). När jag hade tackat och gett honom en puss släckte han lampan, men ångrade sig några sekunder senare. Han såg mig då djupt i ögonen och sade att han älskar mig! Jag blev en aning chockad, men samtidigt berörd av den anledningen att jag inte var riktigt beredd på att han skulle säga det. Det var nästan så att jag började gråta - glädjetårar givetvis. Vilken underbar kväll!
