Jag hatar arbetsförmedlingen! Jag blev kallad till någonting som heter gruppkommunicering idag av den anledningen att jag aldrig kom till jobbrummet måndagen den 10/12 (man går till arbetsförmedlingens lokaler, kollar på jobbannonser som har placerats på ett långbord och tar med sig de som verkar intressanta). Vi som var på mötet fick information om varför det är viktigt att man kommer på aktiviteterna, vad man skall göra om man av någon anledning har fått förhinder och vilka konsekvenserna kan komma att bli om man missköter sig. Jag var helt säker på att jag skulle bli av med min utvecklingsersättning i och med att det i kallelsen stod att arbetsförmedlingen skulle ta ett beslut om att återkalla anvisning till jobbgarantin för ungdomar, att gruppkommuniceringen skulle ge möjligheten att bemöta situationen och ge min syn på saken. Det behövde jag dock inte göra, utan jag behövde bara skriva ned namn och personnummer på ett papper samt berätta varför jag aldrig kom på jobbrummet/meddelade förhinder. Jag sade att jag försov mig, men det var inte hela sanningen… Jag försov mig, det gjorde jag! Det var dock inte den enda anledningen till att jag uteblev från jobbrummet. Jag har hur som helst lärt mig vikten av att komma till aktiviteterna eller meddela förhinder. Jag har inte råd att förlora utvecklingsersättningen.

Jag pratade med min handläggare, som var en av de tre som gav oss information, om det här med kommande aktivitet innan jag gick hem. Hon undrade vad jag har för aktivitet idag och jag sade att jag skrivs ut från ungdomsslussen på torsdag, men att jag gärna stannar kvar längre. Hon sade att det tyvärr inte går p.g.a. att man bara får vara inskriven i tre månader och att nästa steg är jobbcoachning. Jag skall med andra ord vara på en aktivitet som jag absolut inte vill vara på. Mikael har jobbcoach och han tycker att det inte ger någonting. Han påstår att de bara sitter av tiden och hur skall det kunna öka chanserna till arbete? Jag skulle hellre vara inskriven på ungdomsslussen och praktisera än att uggla hos jobbcoachen i ett halvår. Jag mår inte bra av att sitta och göra ingenting…

På vägen hem var jag ledsen och förbannad på samma gång och det blev inte bättre av att Mikael sade rakt upp i ansiktet på mig att han tycker att jag inte gjorde vad jag kunde på praktiken. Han menade att jag inte pressade chefen att anställa mig, men hur skulle jag kunna göra det? Jag kunde inte hota med att sluta praktiken i förväg om hon inte anställde mig, precis. Jag sade upprepade gånger att jag trivdes bra i butiken och med medarbetarna, att jag måste ha ett arbete efter praktikens slut, att jag gärna är kvar på Hennes & Mauritz och jag visade dagligen att jag skulle vara en tillgång i företaget. Vad mer hade jag kunnat göra? Jag kan inte tvinga någon att anställa mig! Jag var sugen på att säga till honom att jag tyckte att han inte ansträngde sig på byggfirman i Västerås, att han hade fått vara kvar om han ansträngde sig mer. Jag kan dock inte säga någonting om det i och med att jag inte var med honom när han jobbade och att han inte var med mig på praktiken! Han ville bara motivera mig genom att säga som han gjorde, men hur skall man kunna bli motiverad när man får höra från någon man älskar att man inte gör tillräckligt? Jag slet som en gnu!