All alone
Publicerat den
De senaste dagarna har varit väldigt händelserika - både på ett bra och dåligt sätt. Separationen och allt kring den har som väntat varit jobbig av den anledningen att vi i grund och botten inte vill det här. Det kändes därför förjävligt, rent ut sagt, när Dennis familj kom på besök i lördags för att hjälpa honom att flytta. Det var till och med så att det fälldes en och annan tår när vi skulle säga hejdå.
Jag tycker att det är så fruktansvärt tragiskt när situationer som denna uppstår, men vad skall man ta sig till? Den enda hållbara lösningen är att blicka framåt. Det kan dock komma att bli svårt eftersom det under gårdagskvällen kom fram att jag är Dennis bästa vän. Det skärde riktigt ordentligt i hjärtat av den anledningen att man som vänner inte försätter varandra i elände, utan man skall agera stöttande samt se till att båda har det bra. Jag känner mig därför obeskrivligt maktlös eftersom det inte finns någonting jag kan göra för att förbättra hans levnadsstandard (han trivs inte i sin nya bostad och kan komma att tvingas flytta till sina föräldrar - och byta skola) - även om det inte är min skyldighet.
Efter att ha varit sammanboende majoriteten av tonåren/början av vuxenlivet förväntade jag mig att det skulle kännas konstigt att separera och bo ensam. Att det skulle kännas allmänt tomt och tråkigt, vilket det också gör. Jag har dock haft sällskap av Dan (som nämnts i tidigare inlägg), vilket har varit fruktansvärt trevligt. Tänker inte säga alltför mycket om honom, men kan säga som så att vi trivs väldigt bra tillsammans och att vi har träffats väldigt mycket den senaste veckan. Det ser ut som att det kommer att fortsätta så.
Jag tycker att det är så fruktansvärt tragiskt när situationer som denna uppstår, men vad skall man ta sig till? Den enda hållbara lösningen är att blicka framåt. Det kan dock komma att bli svårt eftersom det under gårdagskvällen kom fram att jag är Dennis bästa vän. Det skärde riktigt ordentligt i hjärtat av den anledningen att man som vänner inte försätter varandra i elände, utan man skall agera stöttande samt se till att båda har det bra. Jag känner mig därför obeskrivligt maktlös eftersom det inte finns någonting jag kan göra för att förbättra hans levnadsstandard (han trivs inte i sin nya bostad och kan komma att tvingas flytta till sina föräldrar - och byta skola) - även om det inte är min skyldighet.
Efter att ha varit sammanboende majoriteten av tonåren/början av vuxenlivet förväntade jag mig att det skulle kännas konstigt att separera och bo ensam. Att det skulle kännas allmänt tomt och tråkigt, vilket det också gör. Jag har dock haft sällskap av Dan (som nämnts i tidigare inlägg), vilket har varit fruktansvärt trevligt. Tänker inte säga alltför mycket om honom, men kan säga som så att vi trivs väldigt bra tillsammans och att vi har träffats väldigt mycket den senaste veckan. Det ser ut som att det kommer att fortsätta så.
