You're the one. The only one.
Publicerat den
Väckarklockan gick av stapeln tre timmar innan bussen skulle avgå. Det kändes nämligen som att det var smidigast att vara ute i god tid i och med att man inte vill behöva stressa när det kommer till att göra sig i ordning - allt vad det innebär. Det var dock inte nödvändigt att infinna sig på centralen fyrtiofem minuter tidigare än planerat, men det var svårt att låta bli med tanke på att man var väldigt ivrig. Bussresan var ingen höjdare då koncentrationen inte var med mig - mycket tack vare att tankarna virvlade okontrollerat i huvudet. Kan säga som så att man var en aning nervös och orolig över hur dagen skulle sluta. Risken fanns att det kunde bli pannkaka av allting, vilket man absolut inte ville då man kom överens om att träffas i syfte att försöka reda ut situationen - i hopp om en återförening. Det gick lyckligtvis förvånansvärt bra:
Vid lunchtid anlände vi båda i Stockholm som planerat. Dennis tåg hade dock en relativt sen avgångstid, vilket innebar att jag fick vänta på honom i trettio minuter - som förövrigt kändes som en evighet. Brukar vanligtvis ha väldigt bra tålamod, men inte idag. Det var nästan så att man klättrade på väggarna - otålig som man var.
Det märktes klart och tydligt att man inte var den enda som var nervös. Dennis kunde nämligen inte se mig när han kom till den avtalade mötesplatsen, utan det slutade med att jag fick springa ifatt honom. Han hälsade, som vanligt, artigt och gav mig en varm kram. Det kändes så fruktansvärt bra, så det var svårt att hålla tillbaka tårarna.
Försökte att samla mig i största möjliga mån i och med att det var tänkt att vi skulle ha roligt - inte vara ledsna. De första minutrarna var som väntat väldigt spända, vilket inte var särskilt konstigt med tanke på omständigheterna. Man hade ingen aning om hur man skulle bete sig, vad man fick respektive inte fick säga osv. Stämningen blev dock avsevärt bättre när Dennis sade (på vägen till Filmstaden Sergel för att hämta ut biobiljetterna) att han tyckte att jag var fin.
När biobiljetterna var i säkert förvar gick vi en sväng på stan. Det var nämligen tänkt att vi skulle försöka hitta någonstans att äta, men det var inte det lättaste eftersom det var folk överallt (!). Det slutade med att vi gick till McDonalds och beställde varsin McFeast meny. Vi blev dock tvungna att avnjuta lunchen utomhus (på torget), vilket i sig enbart var bra eftersom det gjorde att vi kunde prata ostört.
Den närmsta halvtimmen kom att bli väldigt känslosam av den anledningen att Dennis fick en födelsedagspresent, i förskott. Det kändes som att han förtjänade en uppriktig ursäkt och eftersom handling väger tyngre än ord anlände det ett nallebud till honom under gårdagskvällen. Han ombads att ta med det (trots att det stod att han inte fick öppna paketet förrän den 26:e) då det var viktigt för mig att se hans reaktion. Det var osäkert om han skulle uppskatta presenten, men det gjorde han. Han sade t.o.m. att det var det finaste han någonsin fått och gav mig en lång, kärleksfull kram följt av en kyss på pannan.
Det förklarades att nallen symboliserar kärlek, vilja och ånger. Att han fick den som ett tecken på att det är meningen att vi skall vara tillsammans. Det förklarades också att hela situationen med den andra killen (vill inte nämna hans namn av olika anledningar) inte var någonting annat än ett snedsteg. Det kändes som att vi hade mer gemensamt, vilket var den huvudsakliga anledningen till att jag valde att umgås med honom. Det fanns dock ingen som helst kärlek där, utan mitt hjärta har och kommer alltid att tillhöra Dennis. Säger som i föregående inlägg: jag är fortfarande kär i honom! Vill ingenting hellre än att vi skall kunna vara tillsammans, men det är förståeligt om det kan komma att ta tid att bearbeta det som hänt de senaste veckorna. Man får försöka att ha tålamod. Vi har gjort stora framsteg bara de senaste dagarna.Efter att ha diskuterat situationen mer ingående, och verkligen reflekterat över tankar respektive känslor, begav vi oss mot Kappahl då Dennis hade blivit ombedd att lämna tillbaka en tröja som hans mamma hade köpt. På vägen dit hände någonting som chockade mig totalt - på ett positivt sätt: Out of nowhere kände man hur han placerade sin hand i min. Kunde då inte motstå att kasta en blick samt le mot honom varpå han såg mig djupt i ögonen och pressade sina läppar mot mina.
Han sade att jag hade gjort mig förtjänt av det. Kunde dock inte hålla med honom om det, men ack så fruktansvärt rätt det kändes!Den tid som var kvar tills det var dags att börja bege sig mot bion valde vi att fördriva i diverse butiker - hand i hand.
Vi lyckades bland annat hitta en butik med vackra, och samtidigt billiga, balklänningar. Kommer utan tvekan att åka dit när det börjar närma sig bal och student. Bortsett från Manhattan (som placet heter) besökte vi butiker som säljer cd-skivor, skämtartiklar, kläder, godis m.m. Väl i biosalongen kunde vi inte motstå att vara intima - som i att kramas, kyssas och hålla handen. Det var nästan så att det var svårt att fokusera på filmen (Johnny English - reborn), men vi klarade av att följa med utan problem. Kan förövrigt rekommendera den till Er som ännu inte har sett den. Klockren!
Det hände emellanåt att man blev gråtfärdig/tårögd av den anledningen att man ville att kvällen skulle vara förevigt. Vi var nämligen tvungna att säga hejdå kort efter filmen. Dennis tröstade mig dock genom att säga att vi kommer att ses snart igen. Förhållandevis snart.
Kan summera dagen som att vi hade fruktansvärt roligt tillsammans. Det kändes bara så rätt att vara i varandras närhet, kunna krama om och kyssa varandra. Vi är båda övertygade om att vi kommer att kunna ta oss igenom det här - bara vi ger det tid. Dennis känner nämligen att han behöver bearbeta det här med den andra killen och komma över rädslan om att bli sviken igen (skulle aldrig utsätta honom för det nu när jag insett vad han faktiskt betyder för mig) medan jag måste bli bättre på att kommunicera. Vi har dock, som tidigare nämnt, gjort stora framsteg bara de senaste dagarna - så har vi turen på vår sida kan en återförening vara inom räckhåll. Vill bara inte att han skall känna sig pressad, så han kommer att få den tid han behöver.
Jag älskar dig, Dennis. Det har alltid varit du.
