Explain it to me
Publicerat den 01/11 2011, kl. 22.07

De senaste dagarna har varit fruktansvärt jobbiga av den anledningen att situationen känns så obeskrivligt fel. Vi skall inte vara på skilda håll, utan Dennis hör hemma här - hos mig! Det känns dock som att hans liv (och vår gemensamma framtid) har förstörts tack vare hur jag har agerat den senaste tiden och det var inte min mening. Vet inte riktigt hur jag skall få omvärlden att förstå, men kan förklara det som att jag hade alldeles för många tankar i huvudet som jag inte visste hur jag skulle hantera och det resulterade i en enda stor soppa.

Vi hade kunnat undvika separation genom att diskutera saken och tillsammans komma fram till en lösning, men jag valde att avstå av den anledningen att jag var rädd för att Dennis skulle uppleva mig som tjatig. Han påpekade visserligen, upprepade gånger, att det var viktigt att vi var öppna mot varandra - that's why I feel like such a failure. Det känns dock som att jag har kommit till insikt med hur viktigt det faktiskt är med en fungerande kommunikation i ett förhållande och jag kommer därför att arbeta stenhårt på att bli bättre! Man klarar allt bara man vill och jag är övertygad om att vi klarar det här bara han ger mig en chans att bevisa att han kan lita på mig - för det kan han. Jag har insett mina brister och lärt mig av mitt misstag. Det kommer aldrig någonsin att hända igen. Skulle aldrig kunna utsätta honom, eller mig själv, för det nu när jag vet vad följderna blir. Vill inget hellre än att vara den som gör honom lycklig. Not the other way around.

Det känns som att vi har kommit varandra närmare - på ett konstigt, men positivt sätt. Det var nämligen tänkt att vi skulle avvakta när det kom till att ha kontakt, men i och med att det var kommunikationen som orsakade eländet från första början känns det som att det är säkrast att vi försöker att arbeta på den omedelbart - medan vi fortfarande kan. Det är dock inte klargjort om vi skall arbeta för vår skull i hopp om en återförening eller för min skull så att jag kan lära av det till nästa förhållande. Jag försöker att fokusera på det viktigaste och det är att det går åt rätt håll, vilket det känns som att det gör - mycket tack vare att Dennis vill samt ställer upp på att prata med mig. Han har t.o.m. gått med på att spendera en heldag tillsammans så att vi har möjlighet att diskutera situationen, och eventuellt reda ut allting, face to face. Det uppskattas eftersom jag anser att han måste se min blick samt mina ansiktsuttryck för att förstå att jag verkligen menar allvar när det kommer till oss.

Kan, med handen på hjärtat, säga som så att jag aldrig var kär i Dan, utan känslorna som uppstod var ingenting annat än vänskapliga. Vill att Dennis skall veta att han är den enda som jag någonsin har varit uppriktig kär i (är det fortfarande) - och som jag dessutom har älskat (läs älskar!) rakt igenom. Det fanns/finns ingenting som jag skulle vilja ändra, utan han är i mina ögon perfekt. Konstaterade det i ögonblicken vi sågs för första gången, men det var inte förrän i helgen som jag verkligen insåg det hundraprocentigt. Satt nämligen och tänkte på vad det är som jag kommer att sakna nu när han inte är här - har kommit underfund med att jag kommer att sakna/saknar precis allt! Det om någonting borde vara ett tecken på hur fantastisk han är och hur mycket jag älskar honom.