Har folk ingenting bättre för sig?
Publicerat den
När jag vaknade denna morgon trodde och hoppades jag på att få uppleva en underbar dag, vilket jag också fick - till en början. Morgonen inleddes med ett styrkepass på gymmet, men pga. att jag inte fick med mig inneskorna (glömde dem hemma på skohyllan) blev jag tvungen att ändra uppvärmningen från gång på löpbandet till cykling. Det gjorde dock ingenting då resterande övningar inte krävde skor, utan det gick utmärkt i strumpor.
Dagens träningsprogram tog mig en timme att genomföra och efter en snabb dusch knatade jag iväg till Konserhuset för att äta. Väl där stötte jag på Ronja, som går åk.1 på samma program som jag. Eftersom hon satt själv samt att jag gärna ville ha sällskap frågade jag om jag fick slå mig ner och det var inga som helst problem. Vi åt och pratade en stund innan vi begav oss tillbaka till skolan för att fortsätta rasten.
När rasten tagit slut var det dags för nationellt prov i engelska, den muntliga delen. Jag och Alexandra fick dock vänta till sist, så fram tills att det var vår tur pratade jag med en av mina lärare angående medicinsk grundkurs. Vi diskuterade vad som krävs av mig för att nå högsta betyg och uppgifterna verkade inte allt för svåra. Jag måste bara hinna med de innan skolans slut och som det ser ut nu är det konstant pluggande, varje dag, som gäller.
Efter samtalet med Johan fortsatte jag med en av dessa uppgifter, som jag faktiskt påbörjade redan igår. Det känns dock som att jag är för sent ute, men jag har tidigare klarat av tidspress så det borde inte vara några som helst problem den här gången heller. Jag får helt enkelt ägna någon timme per dag till uppgifterna så borde de vara klara lagom tills betygen sätts.
När klockan var 15:00 var det dags att ha det muntliga framträdandet. Till en början trodde jag att det skulle gå riktigt dåligt och ett tag kändes det som att så också var fallet, men det var givetvis inte så då det landade på ett MVG för min del.
Det gjorde att jag bara ville skrika av lycka, men den lyckan berövades jag lika snabbt igen då jag, när jag kom till Subway, upptäckte att någon hade stulit framhjulet till min cykel samt omdirigerat kablarna. Det innebar att jag fick gå hem, men pga. att jag inte ensam ville släpa på den kom Dennis och hjälpte mig.
Majoriteten av människorna som vi mötte tittade på oss som om vi vore dumma i huvudet och jag är övertygad om att alla trodde att vi hade stulit den. Det var t.o.m. en kille (kanske 12 år) som frågade vart framhjulet var och vårat svar blir:"Vadå, är det du som har snott det?". Han började då anklaga oss och påstod att vi faktiskt stulit cykeln när den i själva verket var min.
Tack vare detta får jag hädanefter gå till skolan och det ska bli spännade att se om mina knän samt om min axel klarar av det. Jag har dock inget annat val i och med att jag inte har råd att åka buss samt att det är onödigt att göra det nu när det ändå är så fint väder.
När jag klev innanför dörren till lägenheten trodde jag inte att det kunde bli värre, men som vanligt hade jag fel - det kunde det givetvis. Kronofogden hade nämligen skickat ett brev till mig, men det var inte det brevet jag hade väntat mig så nu är jag tvungen att ringa till dem igen!
Dagens träningsprogram tog mig en timme att genomföra och efter en snabb dusch knatade jag iväg till Konserhuset för att äta. Väl där stötte jag på Ronja, som går åk.1 på samma program som jag. Eftersom hon satt själv samt att jag gärna ville ha sällskap frågade jag om jag fick slå mig ner och det var inga som helst problem. Vi åt och pratade en stund innan vi begav oss tillbaka till skolan för att fortsätta rasten.
När rasten tagit slut var det dags för nationellt prov i engelska, den muntliga delen. Jag och Alexandra fick dock vänta till sist, så fram tills att det var vår tur pratade jag med en av mina lärare angående medicinsk grundkurs. Vi diskuterade vad som krävs av mig för att nå högsta betyg och uppgifterna verkade inte allt för svåra. Jag måste bara hinna med de innan skolans slut och som det ser ut nu är det konstant pluggande, varje dag, som gäller.
Efter samtalet med Johan fortsatte jag med en av dessa uppgifter, som jag faktiskt påbörjade redan igår. Det känns dock som att jag är för sent ute, men jag har tidigare klarat av tidspress så det borde inte vara några som helst problem den här gången heller. Jag får helt enkelt ägna någon timme per dag till uppgifterna så borde de vara klara lagom tills betygen sätts.
När klockan var 15:00 var det dags att ha det muntliga framträdandet. Till en början trodde jag att det skulle gå riktigt dåligt och ett tag kändes det som att så också var fallet, men det var givetvis inte så då det landade på ett MVG för min del.
Det gjorde att jag bara ville skrika av lycka, men den lyckan berövades jag lika snabbt igen då jag, när jag kom till Subway, upptäckte att någon hade stulit framhjulet till min cykel samt omdirigerat kablarna. Det innebar att jag fick gå hem, men pga. att jag inte ensam ville släpa på den kom Dennis och hjälpte mig. Majoriteten av människorna som vi mötte tittade på oss som om vi vore dumma i huvudet och jag är övertygad om att alla trodde att vi hade stulit den. Det var t.o.m. en kille (kanske 12 år) som frågade vart framhjulet var och vårat svar blir:"Vadå, är det du som har snott det?". Han började då anklaga oss och påstod att vi faktiskt stulit cykeln när den i själva verket var min.
Tack vare detta får jag hädanefter gå till skolan och det ska bli spännade att se om mina knän samt om min axel klarar av det. Jag har dock inget annat val i och med att jag inte har råd att åka buss samt att det är onödigt att göra det nu när det ändå är så fint väder.
När jag klev innanför dörren till lägenheten trodde jag inte att det kunde bli värre, men som vanligt hade jag fel - det kunde det givetvis. Kronofogden hade nämligen skickat ett brev till mig, men det var inte det brevet jag hade väntat mig så nu är jag tvungen att ringa till dem igen!
