Om jag ändå visste hur man slappnar av
Publicerat den
Den senaste tiden har jag som Ni säkert redan vet sovit otroligt dåligt och det verkar inte bli bättre trots att jag försöker eliminera de faktorer som rubbar sömnen. Tack vare att jag inte känner mig utvilad när jag kliver upp på morgonen är jag så pass trött under dagen att jag inte orkar göra annat än att ligga i sängen, lösa korsord eller sitta vid datorn.
Någonting annat som både Dennis och jag har märkt av är att jag ofta är deppig eller nere. Det finns många anledningar till att jag mår som jag gör och den ena är att jag får ångest oavsett vad jag äter. Innerst inne vet jag att jag är normalviktig, men rädslan att bli fet har så gott som tagit över. Jag vill verkligen inte gå upp i vikt, utan jag vill få den kropp jag alltid har drömt om. Det är visserligen inte möjligt, men jag vill komma så långt inpå som det bara går.
En annan anledning till att jag är deppig beror på att jag inte idrottar. Dennis har märkt en stor skillnad på när jag idrottar samt när jag inte gör det. Enligt honom syns det att jag mår bra när jag får vara fysiskt aktiv, så han har beodrat mig att börja med en fysisk aktivitet när jag har fått mitt skadestånd.
Eftersom jag har tröttnat på lagsporter pga. prestationsångest har jag bestämt mig för att satsa på en individuell sport och det enda jag kan tänka mig för närvarande är antingen simning eller badminton. Det känns dock som att simning är det bästa alternativet eftersom jag då kan bestämma mina tider själv. Helårskortet på Lögarängsbadet kostar 1950:-, så jag kommer att investera i ett sånt när pengarna börjar rulla in.
På tal om pengar har jag de senaste dagarna haft stor ångest över det här med skadeståndet. Vad i h*lvete ska jag göra med så mycket pengar? Det är så mycket som jag skulle vilja spendera dem på, men eftersom jag vill tänka smart får jag lugna ner mig och spendera dem på saker som får mig att må bra. Det är därför jag får dem - för att han utsatte mig för våld och kränkning som gjorde att jag mådde dåligt.
Det som skulle få mig att må bättre just nu är ett vackrare utseende. Som många av Er säkert vet har jag under hela mitt liv äcklats av mig själv vilket jag fortfarande gör. Det finns några saker som jag skulle vilja ändra på och det är:
* Mina former - Vill tighta till dem. Dels för att jag ska få en finare kroppsform, men också för att jag ska ha lättare för att köpa kläder.
* Mina bröst - Enda sedan jag kom in i puberteten (11 år) har jag känt mig som en karl upptill och har nu under 3 års tid funderat på en bröstförstoring. Det är dock ingenting som jag kommer att genomgå de närmsta 10 åren då jag bestämt mig för att jag vill vänta med detta tills jag har skaffat barn. Vem vet - jag kanske accepterar mitt utseende längre fram och då har jag gått igenom en operation helt i onödan.
* Mitt hår - Något av det finaste jag vet på en kvinna är långt hår och då menar jag långt! Pga. att jag lätt tröttnar på mitt hår har det alltid slutat med att jag klippt kort när jag väl har fått en någorlunda längd på det. För närvarande håller jag på att spara ut det, men pga. att det är så pass rakt och tråkigt vill jag ha en snygg frisyr. Jag vet dock inte vad som är typiskt mig i hårväg. Mitt drömhår ser ut så att det är långt (1 dm under brösten), knallrött hår med lockar/korkskruvar. Jag kan också tänka mig ett stort hår med mycket volym.
* Mina ögonbryn - I samband med att jag började på högstadiet började jag även att plocka ögonbrynen. Jag har dock aldrig lyckats få en snygg form på dem, vilket har gjort att jag vid två tillfällen har rakat bort dem för att sedan låta de växa ut ordentligt. Formen blev bättre, men långt ifrån vad jag önskar ha vilket har gjort att jag i dagsläge slutat plocka ovansidan av dem i hopp om att de ska växa ut så pass bra att jag sedan kan forma de ungefär som jag vill ha dem. Jag är trött på att ha bryn som ser ut att tillhöra en liten flicka.
* Min klädstil - Som jag tidigare nämnt här i bloggen har jag under hela mitt liv köpt medelmåttiga eller rent av fula kläder av den anledningen att de är billiga. Nu är jag dock trött på det och längtar efter att få hitta min stil. Köpa kläder som jag tycker är snygga. Som jag trivs i.
* Piercing - När jag var 11 år piercade jag mig för första gången och enda sedan dess har jag varit otroligt fascinerad av piercingar. Allt som allt har jag haft 8st (båda öronen samt båda ögonbrynen, två stycken i läppen, näsan och naveln), men 6st som mest på en och samma gång (båda öronen, ögonbrynet, naveln, näsan och läppen). Som det är i dagsläge är jag grymt sugen på att utöka (har 4st), men har avstått då jag är rädd för att jag inte ska få jobb om jag har för många piercingar i ansiktet. Sedan är jag rädd för att det ska bli fult. Fördelen med piercingar är dock att man kan ta ur dem om man skulle ångra sig.
Det största problemet är dock inte det jag nämnt ovan, utan det är stressen att ha saker jag måste göra samtidigt som jag känner att jag måste samt vill ta det lugnt. Som Ni säkert märkt har jag under en längre tid tjatat om en uppgift och det är den som utlöser depressionen. Det går inte en sekund utan att jag känner ångest över att jag måste sitta vid datorn och arbeta när jag i själva verket känner att jag behöver sova eller låta hjärnan varva ner en stund. Kanske ta hand om hushållsarbete samt umgås med Dennis. Jag känner mig alltså tvingad att sitta och arbeta konstant trots att jag skulle behöva eller vilja göra annat.
Att känna press eller stress brukar oftast ha motsatt effekt på mig. Känner jag att jag måste göra någonting händer det ofta att jag bara sitter och stirrar rakt ut eftersom jag inte kan koncentrera mig. Känner jag dock att jag vill göra vad det nu är går det bra. Det handlar alltså om att jag själv ska vilja och känna glädjen, vilket jag inte gör nu.
Som Ni säkert märkt är detta i grunden inga stora problem, men jag har hellre ett stort problem och känner stress inför en sak än flera. Det jagar bara upp mig och jag vet då inte vad jag ska prioritera och det slutar då med att jag vill lägga mig i ett hörn och ruttna.
Nu är ovanstående punkter egentligen inga problem. De är snarare faktorer. Som tur är kan jag ta itu med alla dessa, så vad jag känner mig stressad över vet jag egentligen inte. Jag antar att det är frustrerande att inte veta vad man ska prioritera först.
