We are meant to be together
Publicerat den 04/06 2011, kl. 22.11

Det har varit en tuff dag av den anledningen att jag fullkomligt hatar att behöva vara ifrån Dennis - oavsett om det handlar om dagar eller timmar. Bara några minuter efter att jag klev utanför dörren för att bege mig mot tåget kände jag hur paniken flödade genom kroppen i och med att det slog mig att jag inte kommer att kunna krama, kyssa samt sova bredvid honom (m.m.) förrän på måndag kväll. Det känns som en evighet tills dess, men det kan vara bra träning att vara ifrån varandra nu i och med att han kommer att vara bortrest i fyra veckors tid fr.o.m. mitten av juli.

Det är en tröst att veta att han känner likadant då det endast dröjde 10 minuter innan han skickade ett sms där han sade att han älskar mig samt att han redan saknar mig Han är för gullig. 

Apropå då jag begav mig till tåget hände någonting som gjorde mig en aning irriterad. Efter att jag passerat alla rödljus på Ringvägen möttes jag av en silvrig/grå bil i och med att jag promenerade på vänster sida av vägen. När bilen bara var någon meter ifrån mig saktade föraren in, tutade samt gav mig en slängkyss. Han körde sedan vidare och när jag befann mig i stadsparken dök han upp igen! Denna gång stirrade han endast - och inte så lite heller.

Ni kanske anser att detta inte är någonting att bli irriterad över, men pga. att detta inte är någonting som händer mig särskilt ofta kände jag mig en aning förolämpad. Dels för att det enligt mig är vidrigt när karlar gör såhär (ytliga jävla kräk!) samt att jag är övertygad om att han inte hade agerat som han gjorde om jag hade haft andra kläder.

Tidigare upptäckte jag även att någon lämnat ett röstmeddelande på min mobil bara några minuter efter att jag gick och lade mig igår kväll. Nu kunde jag dessvärre inte höra vem det var, men det var någon som sade att han ville ligga med mig. Vilka äckel det finns.


Dennis Jag älskar dig.