You complete me
Publicerat den 14/06 2011, kl. 18.51

Eftersom det under gårdagen var strålande väder bestämde vi oss för att äta lunch vid Djäkneberget i form av en picknick med jordgubbar, vattenmelon, vindruvor, baguette och lättdryck på menyn. Det kändes som att det var dags att tillbringa lite tid tillsammans samt att det kunde vara skönt att få komma utanför hemmet för en sekund -  detta var alltså det bästa vi kunde komma på. Det var dock väldigt mysigt, så jag klagar inte.

Tack vare att det var en aning kyligt i och med att det blåste valde vi att gå hem inom loppet av en timme. Kort därefter fick vi besök av två kompisar till Dennis då de förra veckan kommit överens om att ha en film- och spelkväll hemma hos oss.

Pga. att tv:n var ockuperad fick jag sysselsätta mig med annat och som vanligt slutade det med att jag hängde här tills det var dags att sova. Det blev dock inte särskilt mycket sömn av den anledningen att folket bestämde sig för att stanna uppe hela natten (kl.18-09:30). Det måste nämligen vara knäpptyst för att jag skall komma till ro, men eftersom man ständigt kunde höra de prata var det väldigt svårt att somna. Det var även en stor besvikelse att inte få sova bredvid Dennis en sista gång (han åkte tidigare under dagen till sina föräldrar för att sommarjobba i 1 ½ vecka) och det resulterade i att jag grät.

Efter två timmars snörvlande upptäckte Dennis att jag var ledsen och han gick därför mot sovrummet för att höra hur det var med mig. Jag förklarade för honom att jag kände mig bortglömd av den anledningen att han knappt pratat med mig sedan hans kompisar kom samt att det kändes tungt att inte få sova bredvid honom nu när detta var våran sista natt tillsammans på ca två veckor.

Han kramade om mig och för en sekund kändes det som att han skämdes då han pratade väldigt tyst samt att han knappt vågade titta på mig. Det var dock inte meningen att han skulle känna så, utan jag ville endast att han skulle få veta orsaken till varför jag var ledsen. Att det hade betytt mycket för mig att få spendera de sista timmarna med honom i och med att vi nu inte kommer att kunna träffas på ett tag. Han bad om ursäkt ännu en gång och lovade att förvarna mig nästa gång, vilket uppskattas. Då behöver ingen av oss känna sorg eller skam, utan vi kan fortsätta att vara lika glada som vi alltid brukar vara.

Det känns fortfarande en aning tungt, men det är en tröst att han kommer hem och trots att han enbart har varit borta i tre timmar känns det som att jag håller på att dö av längtan. Vi får hoppas att de närmsta dagarna flyger iväg då jag fullkomligt hatar att behöva vara ifrån honom.

Som det är nu väntar en överraskning på honom och det skall bli spännande att se hur han reagerar.

Jag älskar dig, gubben. Ber om ursäkt ifall du blev orolig, men det är så fruktansvärt jobbigt att behöva vara ifrån dig.