Skall man vara fin får man lida pin
Publicerat den
Efter en timmes obehanglig sittning är tatueringen äntligen klar och det går inte att vara annat än nöjd. 
Skall jag vara ärlig gjorde det mindre ont än jag hade förväntat mig samtidigt som det med jämna mellanrum gjorde relativt ont. Det är svårt att förklara själva känslan, men till en början påminde det om när en sköterska precis skall till att sticka in en spruta i armen och efter ett tag kändes det som att någon drog i huden samtidigt som den blev stucken. Armen blev även varm, men eftersom jag är en riktig hårding klarade jag av hela sittningen utan att behöva be om en paus. Elaine blev dock dessvärre tvungen att avbryta i några minuter då maskinen slutade att fungera. 
Medan Elaine tatuerade mig fick mamma hålla koll på hennes son, William. De lekte t.o.m. tillsammans och det var faktiskt gulligt att se och jag tvivlar inte en sekund över att hon kommer att bli världens bästa mormor en dag. Det ser nästan ut som att hon längtar efter barnbarn, men jag kan givetvis ha fel.
Som det är nu känns armen en aning öm, men det är helt klart värt det då jag har fått en av de finasta tatueringarna man kan tänka sig. Inte enbart för att den är vackert gjord, utan även för att den har en stor innebörd.
Det var först tänkt att texten skulle göras på min vänstra underarm, men pga. att jag har en leverfläck bara någon centimeter från armvecket valde vi att byta till den högra armen. Det gjorde dock ingenting, utan jag är nöjd ändå.
Bild på tatueringen kommer senare.
Skall jag vara ärlig gjorde det mindre ont än jag hade förväntat mig samtidigt som det med jämna mellanrum gjorde relativt ont. Det är svårt att förklara själva känslan, men till en början påminde det om när en sköterska precis skall till att sticka in en spruta i armen och efter ett tag kändes det som att någon drog i huden samtidigt som den blev stucken. Armen blev även varm, men eftersom jag är en riktig hårding klarade jag av hela sittningen utan att behöva be om en paus. Elaine blev dock dessvärre tvungen att avbryta i några minuter då maskinen slutade att fungera. Medan Elaine tatuerade mig fick mamma hålla koll på hennes son, William. De lekte t.o.m. tillsammans och det var faktiskt gulligt att se och jag tvivlar inte en sekund över att hon kommer att bli världens bästa mormor en dag.
Det ser nästan ut som att hon längtar efter barnbarn, men jag kan givetvis ha fel.Som det är nu känns armen en aning öm, men det är helt klart värt det då jag har fått en av de finasta tatueringarna man kan tänka sig. Inte enbart för att den är vackert gjord, utan även för att den har en stor innebörd.
Det var först tänkt att texten skulle göras på min vänstra underarm, men pga. att jag har en leverfläck bara någon centimeter från armvecket valde vi att byta till den högra armen. Det gjorde dock ingenting, utan jag är nöjd ändå.
Bild på tatueringen kommer senare.
