Ingen skall behöva gå igenom detta
Publicerat den
De senaste 10 åren har jag fört dagboksanteckningar (antingen för hand eller genom bloggen) och det har nu kommit till en punkt då jag känner att jag vill dela med mig av alla tankar jag hade under min tid med R. Dels för att Ni skall få en överblick av hur verkligheten såg ut för mig. Dels för att det kan kännas skönt för mig att få berätta om det då endast tingsrätten har fått tagit del av vad jag precis skall till att skriva.
Ni kommer nu att få ta del av stycken ur min dagboksanteckning från lördagen den 10 november 2007. Ni får ursäkta det dåliga språket. Det var inte lika välutvecklat som det är idag.
"Vad är det för fel på mig? Allt jag ville var att få känna lite närhet samt passion mellan oss, men inte. Jag gav honom närhet (ett annat ord i dagboken), men allt jag fick var ett stryptag mitt på gatan och så sa han att jag var uppkäftig. Hur kul är det? Fatta hur jävla misslyckad jag känner mig. Det här gör inte mitt självförtroende bättre."
"Varför kan jag aldrig göra någonting rätt? Allt jag gör blir bara fel. Jag tycker fel, jag säger fel och tydligen så är det fel på mitt utseende nu också. Hur kan man gå från att inte kunna hålla fingrarna borta från varandra till att inte ens peta på varandra? Då måste det ju vara några stora fel. Har jag blivit så jävla äcklig?"
"Jag kan inte ens göra den lättaste saken rätt. Jag ville så gärna mysa och vara intim med honom, men det ville tydligen inte han. Det enda intima han gjort mot mig var att ge mig stryk. Idag trodde jag faktiskt att han skulle strypa ihjäl mig. Jag duger inte till nåt. Vad ska han då ha mig till? Jag kan lika gärna gå och dö, men jag kan inte. Jag vill, men samtidigt inte. Vad fan ska jag göra?"
"Jag vill kunna göra honom lugn och glad, men det känns som att det enda jag gör är att göra honom upprörd. Jag är fan värdelös. Ibland kan jag inte fatta varför han är tillsammans med mig. Jag känner mig så hjälplös. Jag kan inte ta kommando eller initiativ för det blir bara fel. Sen blir han arg när jag är tyst. Vad ska jag göra da? Så fort jag öppnar käften får jag ju stryk. Ibland ger han mig stryk bara för att det är kul. Jag trodde att ingen fick göra mig illa, inte ens han."
Det kan säkert tyckas att mina anteckningar inte är särskilt allvarliga, men tänker man ett steg längre förstår man att det faktiskt var det. Det är otroligt vanligt att mannen hjärntvättar kvinnan samt får henne att tro att misshandeln är hennes fel när det i själva verket inte är det. I mitt fall var det så att jag blindt trodde på varenda ord som kom ur hans mun och det resulterade i att jag klandrade mig själv, ständigt sökte efter ett sätt att förbättra mitt beteende samt hitta tips och tillbehör för att göra mitt utseende mer attraktivt. Att detta var vanligt var givetvis ingenting som jag visste då, utan det kröp inte fram förrän efteråt. Förrän jag öppnade upp ögonen.
Det riktigt värker i hjärtat när jag läser igenom mina tankar och känslor från den tiden. En 17-årig flicka skall inte behöva känna en längtan efter att dö. Det känns så ofattbart att man kan utsätta en annan människa, som man påstår sig älska, för alla dessa hemskheter. Man har ingen rätt att behandla någon annan på detta sätt oavsett humör eller situation. Aldrig!
Varje gång jag tänker tillbaka på detta känner jag hur tårarna samlas, men han skall inte få ta mer tid och energi utan det är på tiden att han låter mig gå vidare med mitt liv. Efter allt som har varit tycker jag, och många andra, att jag förtjänar ett långt samt lyckligt liv och som det är nu är det inte långt borta. Det är endast få puzzelbitar som saknas.
Efter allt som har varit (mobbingen, misshandeln, aborten m.m.) är det ett under att jag har klarat mig igenom detta helskinnad. Många skulle förmodligen behöva år av terapi, men av någon anledning har det inte varit aktuellt för mig då jag på något konstigt vis har tagit mig igenom det ändå. Det är fascinerande vad människan klarar av på egen hand och jag hoppas att det finns fler där ute som är starka nog att ta sig ur förhållanden av dessa slag. Man förtjänar så mycket bättre.
Ni kommer nu att få ta del av stycken ur min dagboksanteckning från lördagen den 10 november 2007. Ni får ursäkta det dåliga språket. Det var inte lika välutvecklat som det är idag.
"Vad är det för fel på mig? Allt jag ville var att få känna lite närhet samt passion mellan oss, men inte. Jag gav honom närhet (ett annat ord i dagboken), men allt jag fick var ett stryptag mitt på gatan och så sa han att jag var uppkäftig. Hur kul är det? Fatta hur jävla misslyckad jag känner mig. Det här gör inte mitt självförtroende bättre."
"Varför kan jag aldrig göra någonting rätt? Allt jag gör blir bara fel. Jag tycker fel, jag säger fel och tydligen så är det fel på mitt utseende nu också. Hur kan man gå från att inte kunna hålla fingrarna borta från varandra till att inte ens peta på varandra? Då måste det ju vara några stora fel. Har jag blivit så jävla äcklig?"
"Jag kan inte ens göra den lättaste saken rätt. Jag ville så gärna mysa och vara intim med honom, men det ville tydligen inte han. Det enda intima han gjort mot mig var att ge mig stryk. Idag trodde jag faktiskt att han skulle strypa ihjäl mig. Jag duger inte till nåt. Vad ska han då ha mig till? Jag kan lika gärna gå och dö, men jag kan inte. Jag vill, men samtidigt inte. Vad fan ska jag göra?"
"Jag vill kunna göra honom lugn och glad, men det känns som att det enda jag gör är att göra honom upprörd. Jag är fan värdelös. Ibland kan jag inte fatta varför han är tillsammans med mig. Jag känner mig så hjälplös. Jag kan inte ta kommando eller initiativ för det blir bara fel. Sen blir han arg när jag är tyst. Vad ska jag göra da? Så fort jag öppnar käften får jag ju stryk. Ibland ger han mig stryk bara för att det är kul. Jag trodde att ingen fick göra mig illa, inte ens han."
Det kan säkert tyckas att mina anteckningar inte är särskilt allvarliga, men tänker man ett steg längre förstår man att det faktiskt var det. Det är otroligt vanligt att mannen hjärntvättar kvinnan samt får henne att tro att misshandeln är hennes fel när det i själva verket inte är det. I mitt fall var det så att jag blindt trodde på varenda ord som kom ur hans mun och det resulterade i att jag klandrade mig själv, ständigt sökte efter ett sätt att förbättra mitt beteende samt hitta tips och tillbehör för att göra mitt utseende mer attraktivt. Att detta var vanligt var givetvis ingenting som jag visste då, utan det kröp inte fram förrän efteråt. Förrän jag öppnade upp ögonen.
Det riktigt värker i hjärtat när jag läser igenom mina tankar och känslor från den tiden. En 17-årig flicka skall inte behöva känna en längtan efter att dö. Det känns så ofattbart att man kan utsätta en annan människa, som man påstår sig älska, för alla dessa hemskheter. Man har ingen rätt att behandla någon annan på detta sätt oavsett humör eller situation. Aldrig!
Varje gång jag tänker tillbaka på detta känner jag hur tårarna samlas, men han skall inte få ta mer tid och energi utan det är på tiden att han låter mig gå vidare med mitt liv. Efter allt som har varit tycker jag, och många andra, att jag förtjänar ett långt samt lyckligt liv och som det är nu är det inte långt borta. Det är endast få puzzelbitar som saknas.
Efter allt som har varit (mobbingen, misshandeln, aborten m.m.) är det ett under att jag har klarat mig igenom detta helskinnad. Många skulle förmodligen behöva år av terapi, men av någon anledning har det inte varit aktuellt för mig då jag på något konstigt vis har tagit mig igenom det ändå. Det är fascinerande vad människan klarar av på egen hand och jag hoppas att det finns fler där ute som är starka nog att ta sig ur förhållanden av dessa slag. Man förtjänar så mycket bättre.
