Please, behave.
Publicerat den
Det är nu fem timmar sedan som Marie med familj kom för att hämta Eira och Engla. Vi hade, som tidigare nämnt, diskuterat att mötas på centralstationen i Stockholm under morgondagen, men de bestämde sig för att komma till Västerås i eftermiddags (vid lunchtid) av den anledningen att de var uppspelta över att bli kattägare samtidigt som de ville bespara mig besvären som kan uppstå om/när jag bär tunga saker. Väldigt snällt, tycker jag. 
Som det är nu känns det väldigt tomt, men det syntes klart och tydligt att de trivdes väldigt bra i varandras sällskap vilket är den största orsaken till att jag ännu inte har ångrat mig. Det känns som att det var ett bra beslut. Det kommer nämligen till en punkt där man inte längre kan tänka/fokusera på sig själv, utan man måste sätta sina djur (och ibland sina barn. Dock inte för oss som ännu inte har några) i främsta rummet. En ljus framtid väntar dem och det är en stor tröst. Vi kommer givetvis att sakna dem, men det är fullt förståeligt med tanke på att de har fantastiska personligheter.
Som det är nu känns det väldigt tomt, men det syntes klart och tydligt att de trivdes väldigt bra i varandras sällskap vilket är den största orsaken till att jag ännu inte har ångrat mig. Det känns som att det var ett bra beslut. Det kommer nämligen till en punkt där man inte längre kan tänka/fokusera på sig själv, utan man måste sätta sina djur (och ibland sina barn. Dock inte för oss som ännu inte har några) i främsta rummet. En ljus framtid väntar dem och det är en stor tröst. Vi kommer givetvis att sakna dem, men det är fullt förståeligt med tanke på att de har fantastiska personligheter.
