För någon dag sedan slog det mig att det är Kims beräknade födelsedag den 19:e, alltså idag. Hon skulle ha fyllt 2 år om jag valt att behålla henne.

Ska jag vara helt ärlig så har jag knappt tänkt på det och trots att detta har varit ett väldigt känsligt ämne för mig tidigare så känner jag inte samma sorg då som nu. Jag känner t.ex. inget behov av att åka till minneslunden som jag annars brukar göra. Jag känner heller inget behov av att ens tända ett ljus, men jag kommer antagligen att göra det ändå.

Trots att Kim betyder otroligt mycket för mig känns det som att jag har gått vidare även om hon alltid kommer att vara en stor del av mitt liv. Vet Ni hur skönt det känns? Jag mår inte längre dåligt av att tänka på henne och jag har inget behov av att sörja längre. Inte på samma sätt som jag gjort tidigare iaf.

Det känns som att jag accepterat det förflutna och jag försöker nu att fokusera på framtiden, vilket har gjort att jag tänker på annat och samtidigt har andra värderingar och prioriteringar. Äntligen, säger jag bara!

Jag måste dock säga Grattis, gumman. ♥ (missförstå mig rätt)